Upptäckten av Elliott Smith är en av mina lyckligaste. Hans namn hade jag snappat upp någonstans i musikpressen, men jag hade inte fått någon riktig uppfattning om vilken typ av musik han spelade, bara att han beskrevs i positiva ordalag. Året kan ha varit 1998 när jag fick syn på hans skiva Either/Or i begagnathyllan i den eminenta (och numera hädangångna) skivaffären Get Back Records här i Linköping. På omslaget är en bild på Elliott Smith, han står där med en cigg i handen, tatuerade armar, håret färgat svart under truckerkepsen. Han ser kort sagt ut att vara en tuff kille och jag tänkte mig att musiken säkert avspeglade hur han ser ut, men det visade sig vara ett felaktigt antagande. Musiken var istället raka motsatsen till tuff. Det är en avskalad, deppig och alldeles underbar skiva som satte sig direkt. Jag var såld.

Either/Or är inspelad under enkla förhållanden hemma i Elliotts lägenhet och det är i den miljön som jag tycker han gör sig bäst. Nästa skiva, XO, blev hans genombrott, bland annat tack vare att han året innan blivit Oscarsnominerad för soundtracket till Good Will Hunting. XO är också en jäkligt bra platta, min favoritlåt med honom finns med där, Waltz #2. Figure 8 däremot är inte lika stark. Tyvärr har en betydande del av försäljningsintäkterna från föregående skivor använts till produktionen av Figure 8. Den är med andra ord en smula överproducerad. Man kan givetvis sympatisera med honom i det fallet. Om man har spelat in sina skivor hemma i vardagsrummet är det klart att man vill fläska på lite mer nästa gång om man har råd. I Elliott Smiths fall är det dock synd för den maffiga produktionen skymmer sikten. Hans fina melodier drunknar och hans sköra uttryck når inte fram.

Den postumt utgivna (han begick självmord 2003, om det verkligen var självmord har det spekulerats kring, men klart är iallafall att han dog) From a Basement… har precis som Figure 8 en lite mer påkostad produktion, men den liknar ändå de tidigare lo-fi-skivorna i tonen. Den är mörk och dyster, gitarrerna är kraftigt distade och på någon låt dyker det upp förvirrade synthslingor. Här finns dessutom en av hans starkaste låtar, A Fond Farewell. Den är Elliott Smith när han är som bäst.

Jag är mycket förtjust i Elliott Smiths musik, så mycket att när vi skaffade katt 2004 beslutade vi oss för att kalla honom Elliott som en hyllning.

382. Roman Candle

383. Elliott Smith

385. Either/Or

386. XO

387. Figure 8

388. From a Basement on the Hill

Lyssna!

—————-
Now playing: Elliott Smith – Between the Bars
via FoxyTunes

Slowdive har haft lite oflyt. Eller sett i det stora hela vet jag inte om det är en korrekt bedömning, men om man ser till min relation till dem. De kunde nog ha blivit ett favoritband. Om jag hade lyssnat på dem vid rätt tidpunkt.

Skivan Souvlaki släpptes 1993, tror jag. Då hade jag börjat få upp ögonen för indiescenen, lyssnade mycket på bl.a. Ride. Så när jag hörde talas om Slowdive så begav jag mig till Plattformen för en provlyssning av Souvlaki. Men jag gillade icke det jag hörde, tyckte det var för segt, det hände för lite liksom. Ganska många år senare, när jag arbetade för högtryck med nedladdning från nätet så tankade jag hem skivan för att ge den en andra chans. Den gången gillade jag den, men den kändes lite passé, min shoegazeperiod var förbi och jag var mer ute efter någon annan typ av musik. Så kan det gå.

379. Slowdive – Souvlaki

Under det här projektets gång har jag ständigt återkommit till Pops lista över de hundra bästa skivorna någonsin. Listan publicerades i nr 10 och kom ut 1995, eller -94 kanske. Den var under några år min främsta inspirationskälla till skivinköp. Jag hade en period då jag arbetade ganska hårt för att skaffa mig en gedigen koll på dessa klassiska album. Det var därför givet att jag gick och köpte skivan som knep förstaplatsen – Sly & the Family Stones There’s a Riot Goin’ On, jag var helt enkelt tvungen att äga den skivan. Så nu står skivan här i min samling och samlar damm, för lyssnar på den det gör jag inte. Den är ok i mina öron, men det är inte riktigt min typ av musik. Det kanske är ett mästerverk, den kanske rentav förtjänar den här förstaplatsen, det är bara det att jag har lite svårt att höra vad som är så speciellt med den.

380. Sly & The Family Stone – There’s a Riot Goin’ On

Avslutningsvis en samlingsskiva med ett mycket trevligt band. 60-talspop när den är som bäst. Jag köpte den av vännen Richard när vi var på skivmässa. Han hade lyckats köpa två samlingsskivor med Small Faces så han sålde den ena till mig. Det var bra gjort.

381. Small Faces – The Very best of

Som vanligt provlyssnar ni här.

—————-
Now playing: Slowdive – Machine Gun
via FoxyTunes

På senare år, från tjugofemårsåldern och framåt kan man nog säga, har 16 Horsepower varit det band som jag varit mest insnöad i. Det började med ett skivköp på Island, Sackcloth ‘n’ Ashes som jag lyssnade intensivt under min vistelse där. Det var dock inte min första bekantskap med dem. Flera år tidigare kom min bror hem från Hultfredsfestivalen och berättade om en ny upptäckt, nämligen 16 Horsepower. Av bandnamnet att döma trodde jag att det var något slags hardcoreband eller liknande. Sedan köpte brodern Low Estate och jag lyssnade, men fastnade inte för mer än ett par låtar. Den riktiga upptäckten skedde istället på Island som sagt.

Efter hemkomsten till Sverige skaffade jag mig de resterande skivorna. Enligt mitt tycke är det ingen av dem som är riktigt så bra som Sackcloth…, men de är ändå kanonskivor hela bunten. Den sista var jag lite besviken på när den kom, men det är en sådan där skiva som växer för varje lyssning, än idag faktiskt.

Hur låter då denna eminenta orkester? Ja, man kan beskriva det som kristen gothcountry eller något i den stilen. Sångaren David Eugene Edwards, vars pappa var predikant, är troende och hans texter handlar i mångt och mycket om hans relation till Gud. Det som gör det hela intressant är att Edwards ingalunda är någon lallande frälst väckelsepastor utan en person som brottas med tvivel och plågas av den börda det är att leva efter den kristna tron. Vad han sjunger är iochförsig intressant och en viktig del av helheten, men det som främst fångar mig är sättet han sjunger det på. Edwards sjunger med plågad röst som har en svärta så mörk att man nästan blir mörkrädd. Att lyssna på 16 Horsepower känns.

375. Sackcloth ‘n Ashes

376. Low Estate

377. Secret South

378. Folklore

Smakprov (några av låtarna är från en liveskiva som inte finns i min ägo, men låtarna finns med på ovanstående skivor)

—————-
Now playing: Silverbullit – People Get Real
via FoxyTunes

Det här inlägget började jag skriva den 25 juni så det är väl dags att göra det färdigt.

Först ut idag är Sigur Rós detta underbara isländska band som jag upptäckte när jag var på Island för nio år sedan (sjukt vad tiden går). Den andra skivan är inte någon favorit. Rent musikaliskt är den ok, men här sjunger de inte på isländska utan på ett påhittat språk kallat hoppländska. Sådana påfund ger jag inte mycket för. Inte för att jag behärskar isländska så pass bra att jag förstår allt de sjunger annars, men ändå. Jag gillar isländska väldigt mycket och då föredrar jag att få höra det.

På Ágaetis byrjun sjunger de på isländska och låtarna är av bättre klass än på (), det är kort och gott en kanonskiva och Vidrar vel till loftárása är en av mina favoritlåtar.

370. Sigur Rós – Ágaetis byrjun

371. Sigur Rós – ()

Jag vet inte men jag tror inte att Silverbullit säljer mängder med skivor. De borde de göra. Visst, de är inte helt lättillgängliga, men inte obegripligt svåra heller. Men anledningen till deras uteblivna genombrott tänker jag inte spekulera om nu och här. Jag nöjer mig med att konstatera att det är synd helt enkelt. Jag gillar dem mycket. De är ett av få svenska band som känns helgjutna. Vad jag menar är att de går sin egen väg, de har ett relativt eget sound, de skiter i om skivköparna förstår sig på dem eller ej och man ser dem aldrig i tveksamma sammanhang på TV. Det är nästan så att man skulle kunna kalla dem konstnärer, de rör sig på ett högre plan än den vanliga nöjesscenen. Nu låter jag säkert som en elitist som föraktar majoritetens preferenser och det är väl så det är, tror jag. Ungefär. Ibland.

På båda de här skivorna finns det flera låtar som knäckande bra, Joy till exempel. Och Arclight måste vara en av de bästa skivorna som har gjorts i Sverige.

372. Silverbullit – Citizen Bird

373. Silverbullit – Arclight

Silver Jews läste jag om i Pop. De beskrevs i positiva ordalag så jag blev nyfiken. Att Stephen Malkmus från Pavement medverkar bidrog också starkt till att jag köpte skivan. Den är bra. Den går inte direkt varm nuförtiden, det var många år sedan jag lyssnade på den sist. Men när jag köpte den 1998 spelades den flitigt. Tyvärr finns Silver Jews inte med i Spotify.

374. Silver Jews – American Water

Det övriga kan ni nu avnjuta här. Lyssna extra noga på Vidrar vel til loftárása och Joy.

—————-
Now playing: Wilco – Wilco (The Song)
via FoxyTunes

Att packa inför en resa är något som jag har otroligt svårt för. Vet inte vad det är, det går bara inte.

Imorgon åker vi till Gotland. Jag borde packa. Istället dricker jag vin.

I söndags natt kom vi hem efter en vecka på Rhodos. Vi var på Vings gated community-koncept, Sunwing Resort, i Kallithea. Det var grymt skönt, solsken och drygt trettio grader i en vecka. Men, så var det ju här hemma också har jag förstått. Väderomslaget kom lagom till vår hemresa, därav depressionen.

Vädret här hemma är åtminstone en högst bidragande orsak till varför det känns lite beige att vara hemma igen, men oavsett väderleken hemma hade jag ändå gärna stannat på Rhodos en vecka till. Semester är inte riktigt semester om man inte åker någonstans tycker jag. Hemma finns det femtioelva saker som väntar på att fixade. Så igår klippte jag gräset och idag klippte jag häcken till exempel. Sådant behövde jag inte göra på Rhodos.

Nu väntar ytterligare en och en halv dag sedan är det dags för årets gotlandstripp. Jag hoppas att i år är året då familjen får uppleva den där vädermässigt perfekta gotlandsveckan.

Vi får se om depressionen hinner lägga sig innan vi drar till Gotland. Om inte så fortsätter jag med mitt projekt när vi är tillbaka på fast mark.

Anders Sparring beskriver fenomenet Michael Jackson på ett strålande sätt tycker jag. Det ungefär samma tankar som rör sig i mitt huvud en sådan här dag när man försöker smälta att The King of Pop inte finns längre. Han var ju minst sagt bisarr och förmodligen en mycket trasig människa, och mycket av det han pysslade med de sista 10-15 åren av hans liv har naturligtvis flyttat fokus från det som gjorde honom känd från början – hans musik.

Nu ska jag inte gå på och låta som om jag är ett fan för det har jag aldrig varit, men jag är uppvuxen med karln, det är som Anders skriver – han har alltid funnits. 1982 kom Thriller, då var jag sju år och man dansade till Michael Jacksons musik på skoldiscon, videon till Thriller var bland det coolaste man hade sett tills man fick se videon till Beat It som var ännu coolare (tyckte åtminstone jag, men det kanske berodde på att jag gillade den låten mycket mer). Han var en gigant när jag var en liten ettadassare och han hade en grymt cool röd skinnjacka. Det är klart att man diggade honom.

Han var nästan en instutition. Mediebevakningen av honom hade gjort honom till något omänskligt. Kanske är det därför det känns så konstigt att han är död?

Spotify fortsätter vara ett uselt hjälpmedel för det här projektet. Till den här samlingen har jag endast hittat den ena Sebadohskivan och Ron Sexsmith. Alltså inget från höjdpunkterna Harmacy och Oh, Inverted World. Synd, men det här är ju internet. Den som söker han finner.

365. Sebadoh – III

366. Sebadoh – Harmacy

Som sagt, det jag hittade var skivan III. Det är en sådan där rörig skiva med alldeles för många låtar och alldeles för mycket experimenterande. I Sebadohs fall betyder experimenterandet mycket stök, skrik och skrän ibland, och framför allt jäkligt taskig produktion, kallat lo-fi med ett finare ord. Jag ger inte mycket för dessa inslag, men i sina bästa stunder är Sebadoh riktigt bra, helt i klass med Dinosaur Jr där frontmannen Lou Barlow tidigare huserade. Barlow har förresten en mycket behaglig röst, en av mina favoritröster faktiskt. Förutom rösten är han en låtsnickrare av rang. I mitt tycke lyckas han bäst i de mer lågmälda låtarna som Willing to Wait och Too Pure som finns med på Harmacy. Där kommer hans röst mest till sin rätt och hans uttryck blir klockrent.

Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte Sebadoh. En kvalificerad gissning är att Harmacy fick en bra recension i Pop. Jag minns också att jag hörde dem på MTV:s Alternative Nation. Det var hursomhelst en positiv upptäckt även om de aldrig nått riktigt ända fram till min innersta krets av favoriter.

367. Ron Sexsmith – Whereabouts

Inte mycket att orda om. När jag köpte den 1999 tyckte jag att skivan var rätt så fin och trevlig att lyssna på, men ganska snart kändes den bara tråkig. Och det är vad den är, tråkig. Till råga på allt låter Ron Sexsmith ganska lik den outhärdliga 80-talsartisten Paul Young och det är ingen bra association.

368. The Shins – Oh, Inverted World

369. The Shins – Chutes Too Narrow

The Shins är jag mycket förtjust i. De har en lekfullhet som jag gillar. Dessutom gör de fantastiska låtar. Jag föll direkt när brodern Erik introducerade mig för dem i bilstereon när vi var på väg till Klintehamn för att fira pappas 60-årsdag på Stora Karlsö. Det var den andra skivan som spelades då. Mitt intresse var väckt och skivan införskaffades, men så hände väl inte så mycket mer förrän jag såg filmen Garden State där deras musik har en framträdande roll i soundtracket. De omnämns till och med av Nathalie Portmans rollfigur, något som känns ganska ovanligt. Där är det låtar från första skivan som är med så jag skaffade även den. Det är två låtar som sticker ut där – Caring Is Creepy och New Slang – båda är med i filmen och är små mästerverk. Det retar mig att jag inte får lägga till dem i min spellista.

—————-
Now playing: Silver Jews – Send in the Clouds
via FoxyTunes

Midsommarfirandet är avklarat utan missöden. Klockan närmar sig fotboll och jag vill få ur mig ett inlägg för att bibehålla något slags kontinuitet. Lyckligtvis sitter jag här med en samling skivor som jag inte har särskilt mycket att säga om, inget alls nästan. Något vill jag ändå säga, bland annat att Orgelfärger av Sagor & Swing är en fantastisk skiva som jag gillar väldigt mycket. Sagor & Swing spelar instrumentalmusik, orgel och trummor (precis som klassiska Hansson & Karlsson), och i normala fall brukar jag ha lite svårt för instrumentalmusik, men i det här fallet är det annorlunda. Det är så vackert, melankoliskt drömskt att jag stundtals är alldeles salig.

Jag vill också lyfta fram Salts debutskiva Auscultate som är väldigt bra. Den lyssnade jag massor på när jag köpte den. På den tiden gjorde jag lumpen, en period i mitt liv som jag helst vill glömma. Därmed är skivan ganska intimt förknippad med tråkiga logementen, orimligt idiotiska underbefäl, snuskburkar och oändligt meningslösa fältveckor. Det är något som den här skivan har fått lida för. Den väcker känslor som jag helst inte vill veta av.

När jag rippade skivan upptäckte jag att andra låten, Honour Me – den bästa, var sönderspelad och omöjlig att rippa. Det är med andra ord en välspelad skiva.

361. Roxy Music – Flesh + Blood

362. Sagor & Swing – Orgelfärger

363. Salt – Auscultate

364. Hope Sandoval & The Warm Inventions – Bavarian Fruit Bread

Om de andra två skivorna kan jag bara säga det att de är bra. Roxy Music känner ni säkert till. Bryan Ferry, konstskolerock och så där. Hope Sandoval var tidigare sångare i Mazzy Star.

Ibland har det varit lite knackigt att hitta exempel på låtar i Spotify och den här gången visade sig Spotify från sin sämsta sida. Inget med Sagor & Swing och bara en låt med Hope Sandoval. Men iallafall, lyssna som vanligt här.

Och nu har klockan hunnit bli fotboll. Sverige leder med 2-0! Hoppas Lars Lagerbäck ser och lär.

—————-
Now playing: Belle & Sebastian – I Don’t Love Anyone
via FoxyTunes

356. R.E.M. – Automatic for the People

Av någon dunkel anledning placerade Pop den här skivan på plats 77 över de hundra bästa skivorna någonsin. Det är visserligen en imponerande uppföljare till succén Out of Time (den med Losing My Religion). Imponerande såtillvida att den inte är ett försök att återupprepa succén, utan ett tydligt steg i en helt annan riktning och sådant är berömvärt tycker jag, även om man som fan kan bli frustrerad. Nu är jag inte något R.E.M.-fan, jag har inte ens Out of Time. Det här är den första och (hittills) ända skiva av dem som jag har köpt och jag gjorde det 1992 när den kom. Det var en tid då jag inte riktigt hade hittat mitt musikaliska fotfäste än, jag famlade efter ”min grej”, jag testade både det ena och det andra. Nevermind hade jag testat och gillat, jag hade köpt en Kraftwerkskiva som jag gillade och så lyssnade jag fortfarande en hel del på Traste Lindéns kvintett. Som ni ser saknas det en röd tråd. R.E.M. verkade bra, jag hade sett videon till Drive (första singelsläppet från den här skivan) och gillade den så jag slog till och köpte skivan.

Vid den här tiden lyssnade jag otroligt noggrant på alla skivor jag köpte, så även den här. Jag tyckte den var bra, inte så att jag blev helt frälst men den funkade. Sedan fortsatte jag mitt famlande och när jag väl hittade ”min grej” så ingick inte R.E.M. i den riktigt.

357. Robyn

Vi har en skiva med Astrid Lindgren-sånger där kända svenska artister gör tolkningarna, Barn på nytt heter den. Signaturen till Karlsson på taket görs av Robyn tillsammans med Jojje Wadenius och det är väl ett ganska billigt skämt att hon som heter Carlsson sjunger om ”världens bästa Karlsson”, men lite kul är det allt. Och en bra låt är det.

Den är dock inte med på den här skivan. Om någon hade berättat för mig när jag gick på gymnasiet att jag i trettioårsåldern skulle äga en Robynskiva så skulle jag antingen säga att personen var från vettet, eller hoppa framför ett tåg. Då, när jag gick i gymnasiet, plågade Robyn landet med sin vedervärdiga låt Do You Really Want Me? och hon var en liten fjantig brud med en fånig liten silvrig ryggsäck som jag föraktade djupt. Ja alltså, inte ryggsäcken utan hon som bar den. Inte kunde jag ana att hon skulle gå och koka ihop en riktigt bra skiva drygt tio år senare.

Det var framför allt Be Mine! som fick mig på fall. Celloriffet är för jävla grymt, det har jag inte tröttnat på än. Resten av skivan är långt ifrån lika bra. Who’s That Girl är också en kanonlåt men sedan tycker jag resten är sådär. Det är inte dåligt men det lyfter inte riktigt. Men vad gör det när hon redan har levererat två av det årets catchigaste låtar?

358. Rocket from the Crypt – Scream Dracula, Scream!

En positiv recension i Pop och jag nappar direkt. Så kunde det se ut under en period runt 1995-97 typ. Den här skivan hör till den kategorin. Den har en låt, On a Rope, som jag fastnade för rejält. Utöver den finns det ett par bra låtar, sedan är resten rätt så trist. Det tog ett tag innan kom fram till det eftersom jag var så pass förälskad i On a Rope och blundade för resten av skivans skavanker, men den förpassades till slut till en ganska bortglömd tillvaro i skivsamlingen och där har den stannat tills nu då jag plockade fram den och upptäckte att On a Rope fortfarande är en riktig stänkare.

359. Rolling Stones – Beggars Banquet

360. Rolling Stones – Exile on Main Street

Att jag äger de här två skivorna är enbart en följd av mitt musiknörderi. Jag är inte alls någon Stonesfan, de borde ha lagt av för länge sedan, de var inte ens särskilt bra när de var unga, så att säga. Jag ifrågasätter inte deras inflytande på popmusikhistorien, den är onekligen stor, men jag kan inte säga att jag går igång på deras musik.

Exile on Main Street köpte jag först och att lyssna på den tycker jag är musikens motsvarighet till att läsa Idioten av Dostojevskij – man kan inse och förstå att det är förmodligen är bra kvalitet på det man hör/läser, men det är för jävla tråkigt och jobbigt. Skivan ligger på femte plats på Pops lista.

Beggars Banquet tycker jag däremot om. Den är riktigt bra. Anledningen till att jag gillar den här bättre än Exile on Main Street är att den är mycket mer lättillgänglig och rak. Exile… är en enda röra och det är väl det som är orsaken till att den placeras så högt på Pops lista. Röran var säkerligen väldigt nyskapande och djärv när skivan var ny. När man lyssnar på den när den inte längre är ny är sådant svårt att ta hänsyn till. Åtminstone har jag svårt för det. Jag bedömer det jag hör, och det jag hör på Exile… är ett par riktigt bra låtar som skyms av en massa bråte. Beggars Banquet kanske inte skiljer sig så väldigt mycket, men det är färre låtar och den är mer sammanhållen. Pop placerade den på plats trettio.

Spellistan är uppdaterad.

—————-
Now playing: Bob Hund – Ett Fall och En Lösning
via FoxyTunes