Elliott Smith

Upptäckten av Elliott Smith är en av mina lyckligaste. Hans namn hade jag snappat upp någonstans i musikpressen, men jag hade inte fått någon riktig uppfattning om vilken typ av musik han spelade, bara att han beskrevs i positiva ordalag. Året kan ha varit 1998 när jag fick syn på hans skiva Either/Or i begagnathyllan i den eminenta (och numera hädangångna) skivaffären Get Back Records här i Linköping. På omslaget är en bild på Elliott Smith, han står där med en cigg i handen, tatuerade armar, håret färgat svart under truckerkepsen. Han ser kort sagt ut att vara en tuff kille och jag tänkte mig att musiken säkert avspeglade hur han ser ut, men det visade sig vara ett felaktigt antagande. Musiken var istället raka motsatsen till tuff. Det är en avskalad, deppig och alldeles underbar skiva som satte sig direkt. Jag var såld.

Either/Or är inspelad under enkla förhållanden hemma i Elliotts lägenhet och det är i den miljön som jag tycker han gör sig bäst. Nästa skiva, XO, blev hans genombrott, bland annat tack vare att han året innan blivit Oscarsnominerad för soundtracket till Good Will Hunting. XO är också en jäkligt bra platta, min favoritlåt med honom finns med där, Waltz #2. Figure 8 däremot är inte lika stark. Tyvärr har en betydande del av försäljningsintäkterna från föregående skivor använts till produktionen av Figure 8. Den är med andra ord en smula överproducerad. Man kan givetvis sympatisera med honom i det fallet. Om man har spelat in sina skivor hemma i vardagsrummet är det klart att man vill fläska på lite mer nästa gång om man har råd. I Elliott Smiths fall är det dock synd för den maffiga produktionen skymmer sikten. Hans fina melodier drunknar och hans sköra uttryck når inte fram.

Den postumt utgivna (han begick självmord 2003, om det verkligen var självmord har det spekulerats kring, men klart är iallafall att han dog) From a Basement… har precis som Figure 8 en lite mer påkostad produktion, men den liknar ändå de tidigare lo-fi-skivorna i tonen. Den är mörk och dyster, gitarrerna är kraftigt distade och på någon låt dyker det upp förvirrade synthslingor. Här finns dessutom en av hans starkaste låtar, A Fond Farewell. Den är Elliott Smith när han är som bäst.

Jag är mycket förtjust i Elliott Smiths musik, så mycket att när vi skaffade katt 2004 beslutade vi oss för att kalla honom Elliott som en hyllning.

382. Roman Candle

383. Elliott Smith

385. Either/Or

386. XO

387. Figure 8

388. From a Basement on the Hill

Lyssna!

—————-
Now playing: Elliott Smith – Between the Bars
via FoxyTunes

Pops etta

Slowdive har haft lite oflyt. Eller sett i det stora hela vet jag inte om det är en korrekt bedömning, men om man ser till min relation till dem. De kunde nog ha blivit ett favoritband. Om jag hade lyssnat på dem vid rätt tidpunkt.

Skivan Souvlaki släpptes 1993, tror jag. Då hade jag börjat få upp ögonen för indiescenen, lyssnade mycket på bl.a. Ride. Så när jag hörde talas om Slowdive så begav jag mig till Plattformen för en provlyssning av Souvlaki. Men jag gillade icke det jag hörde, tyckte det var för segt, det hände för lite liksom. Ganska många år senare, när jag arbetade för högtryck med nedladdning från nätet så tankade jag hem skivan för att ge den en andra chans. Den gången gillade jag den, men den kändes lite passé, min shoegazeperiod var förbi och jag var mer ute efter någon annan typ av musik. Så kan det gå.

379. Slowdive – Souvlaki

Under det här projektets gång har jag ständigt återkommit till Pops lista över de hundra bästa skivorna någonsin. Listan publicerades i nr 10 och kom ut 1995, eller -94 kanske. Den var under några år min främsta inspirationskälla till skivinköp. Jag hade en period då jag arbetade ganska hårt för att skaffa mig en gedigen koll på dessa klassiska album. Det var därför givet att jag gick och köpte skivan som knep förstaplatsen – Sly & the Family Stones There’s a Riot Goin’ On, jag var helt enkelt tvungen att äga den skivan. Så nu står skivan här i min samling och samlar damm, för lyssnar på den det gör jag inte. Den är ok i mina öron, men det är inte riktigt min typ av musik. Det kanske är ett mästerverk, den kanske rentav förtjänar den här förstaplatsen, det är bara det att jag har lite svårt att höra vad som är så speciellt med den.

380. Sly & The Family Stone – There’s a Riot Goin’ On

Avslutningsvis en samlingsskiva med ett mycket trevligt band. 60-talspop när den är som bäst. Jag köpte den av vännen Richard när vi var på skivmässa. Han hade lyckats köpa två samlingsskivor med Small Faces så han sålde den ena till mig. Det var bra gjort.

381. Small Faces – The Very best of

Som vanligt provlyssnar ni här.

—————-
Now playing: Slowdive – Machine Gun
via FoxyTunes

16 Horsepower

På senare år, från tjugofemårsåldern och framåt kan man nog säga, har 16 Horsepower varit det band som jag varit mest insnöad i. Det började med ett skivköp på Island, Sackcloth ‘n’ Ashes som jag lyssnade intensivt under min vistelse där. Det var dock inte min första bekantskap med dem. Flera år tidigare kom min bror hem från Hultfredsfestivalen och berättade om en ny upptäckt, nämligen 16 Horsepower. Av bandnamnet att döma trodde jag att det var något slags hardcoreband eller liknande. Sedan köpte brodern Low Estate och jag lyssnade, men fastnade inte för mer än ett par låtar. Den riktiga upptäckten skedde istället på Island som sagt.

Efter hemkomsten till Sverige skaffade jag mig de resterande skivorna. Enligt mitt tycke är det ingen av dem som är riktigt så bra som Sackcloth…, men de är ändå kanonskivor hela bunten. Den sista var jag lite besviken på när den kom, men det är en sådan där skiva som växer för varje lyssning, än idag faktiskt.

Hur låter då denna eminenta orkester? Ja, man kan beskriva det som kristen gothcountry eller något i den stilen. Sångaren David Eugene Edwards, vars pappa var predikant, är troende och hans texter handlar i mångt och mycket om hans relation till Gud. Det som gör det hela intressant är att Edwards ingalunda är någon lallande frälst väckelsepastor utan en person som brottas med tvivel och plågas av den börda det är att leva efter den kristna tron. Vad han sjunger är iochförsig intressant och en viktig del av helheten, men det som främst fångar mig är sättet han sjunger det på. Edwards sjunger med plågad röst som har en svärta så mörk att man nästan blir mörkrädd. Att lyssna på 16 Horsepower känns.

375. Sackcloth ‘n Ashes

376. Low Estate

377. Secret South

378. Folklore

Smakprov (några av låtarna är från en liveskiva som inte finns i min ägo, men låtarna finns med på ovanstående skivor)

—————-
Now playing: Silverbullit – People Get Real
via FoxyTunes

Sveriges bästa okända band

Det här inlägget började jag skriva den 25 juni så det är väl dags att göra det färdigt.

Först ut idag är Sigur Rós detta underbara isländska band som jag upptäckte när jag var på Island för nio år sedan (sjukt vad tiden går). Den andra skivan är inte någon favorit. Rent musikaliskt är den ok, men här sjunger de inte på isländska utan på ett påhittat språk kallat hoppländska. Sådana påfund ger jag inte mycket för. Inte för att jag behärskar isländska så pass bra att jag förstår allt de sjunger annars, men ändå. Jag gillar isländska väldigt mycket och då föredrar jag att få höra det.

På Ágaetis byrjun sjunger de på isländska och låtarna är av bättre klass än på (), det är kort och gott en kanonskiva och Vidrar vel till loftárása är en av mina favoritlåtar.

370. Sigur Rós – Ágaetis byrjun

371. Sigur Rós – ()

Jag vet inte men jag tror inte att Silverbullit säljer mängder med skivor. De borde de göra. Visst, de är inte helt lättillgängliga, men inte obegripligt svåra heller. Men anledningen till deras uteblivna genombrott tänker jag inte spekulera om nu och här. Jag nöjer mig med att konstatera att det är synd helt enkelt. Jag gillar dem mycket. De är ett av få svenska band som känns helgjutna. Vad jag menar är att de går sin egen väg, de har ett relativt eget sound, de skiter i om skivköparna förstår sig på dem eller ej och man ser dem aldrig i tveksamma sammanhang på TV. Det är nästan så att man skulle kunna kalla dem konstnärer, de rör sig på ett högre plan än den vanliga nöjesscenen. Nu låter jag säkert som en elitist som föraktar majoritetens preferenser och det är väl så det är, tror jag. Ungefär. Ibland.

På båda de här skivorna finns det flera låtar som knäckande bra, Joy till exempel. Och Arclight måste vara en av de bästa skivorna som har gjorts i Sverige.

372. Silverbullit – Citizen Bird

373. Silverbullit – Arclight

Silver Jews läste jag om i Pop. De beskrevs i positiva ordalag så jag blev nyfiken. Att Stephen Malkmus från Pavement medverkar bidrog också starkt till att jag köpte skivan. Den är bra. Den går inte direkt varm nuförtiden, det var många år sedan jag lyssnade på den sist. Men när jag köpte den 1998 spelades den flitigt. Tyvärr finns Silver Jews inte med i Spotify.

374. Silver Jews – American Water

Det övriga kan ni nu avnjuta här. Lyssna extra noga på Vidrar vel til loftárása och Joy.

—————-
Now playing: Wilco – Wilco (The Song)
via FoxyTunes