Anders Sparring beskriver fenomenet Michael Jackson på ett strålande sätt tycker jag. Det ungefär samma tankar som rör sig i mitt huvud en sådan här dag när man försöker smälta att The King of Pop inte finns längre. Han var ju minst sagt bisarr och förmodligen en mycket trasig människa, och mycket av det han pysslade med de sista 10-15 åren av hans liv har naturligtvis flyttat fokus från det som gjorde honom känd från början – hans musik.
Nu ska jag inte gå på och låta som om jag är ett fan för det har jag aldrig varit, men jag är uppvuxen med karln, det är som Anders skriver – han har alltid funnits. 1982 kom Thriller, då var jag sju år och man dansade till Michael Jacksons musik på skoldiscon, videon till Thriller var bland det coolaste man hade sett tills man fick se videon till Beat It som var ännu coolare (tyckte åtminstone jag, men det kanske berodde på att jag gillade den låten mycket mer). Han var en gigant när jag var en liten ettadassare och han hade en grymt cool röd skinnjacka. Det är klart att man diggade honom.
Han var nästan en instutition. Mediebevakningen av honom hade gjort honom till något omänskligt. Kanske är det därför det känns så konstigt att han är död?
