Spotify fortsätter vara ett uselt hjälpmedel för det här projektet. Till den här samlingen har jag endast hittat den ena Sebadohskivan och Ron Sexsmith. Alltså inget från höjdpunkterna Harmacy och Oh, Inverted World. Synd, men det här är ju internet. Den som söker han finner.
365. Sebadoh – III
366. Sebadoh – Harmacy
Som sagt, det jag hittade var skivan III. Det är en sådan där rörig skiva med alldeles för många låtar och alldeles för mycket experimenterande. I Sebadohs fall betyder experimenterandet mycket stök, skrik och skrän ibland, och framför allt jäkligt taskig produktion, kallat lo-fi med ett finare ord. Jag ger inte mycket för dessa inslag, men i sina bästa stunder är Sebadoh riktigt bra, helt i klass med Dinosaur Jr där frontmannen Lou Barlow tidigare huserade. Barlow har förresten en mycket behaglig röst, en av mina favoritröster faktiskt. Förutom rösten är han en låtsnickrare av rang. I mitt tycke lyckas han bäst i de mer lågmälda låtarna som Willing to Wait och Too Pure som finns med på Harmacy. Där kommer hans röst mest till sin rätt och hans uttryck blir klockrent.
Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte Sebadoh. En kvalificerad gissning är att Harmacy fick en bra recension i Pop. Jag minns också att jag hörde dem på MTV:s Alternative Nation. Det var hursomhelst en positiv upptäckt även om de aldrig nått riktigt ända fram till min innersta krets av favoriter.
367. Ron Sexsmith – Whereabouts
Inte mycket att orda om. När jag köpte den 1999 tyckte jag att skivan var rätt så fin och trevlig att lyssna på, men ganska snart kändes den bara tråkig. Och det är vad den är, tråkig. Till råga på allt låter Ron Sexsmith ganska lik den outhärdliga 80-talsartisten Paul Young och det är ingen bra association.
368. The Shins – Oh, Inverted World
369. The Shins – Chutes Too Narrow
The Shins är jag mycket förtjust i. De har en lekfullhet som jag gillar. Dessutom gör de fantastiska låtar. Jag föll direkt när brodern Erik introducerade mig för dem i bilstereon när vi var på väg till Klintehamn för att fira pappas 60-årsdag på Stora Karlsö. Det var den andra skivan som spelades då. Mitt intresse var väckt och skivan införskaffades, men så hände väl inte så mycket mer förrän jag såg filmen Garden State där deras musik har en framträdande roll i soundtracket. De omnämns till och med av Nathalie Portmans rollfigur, något som känns ganska ovanligt. Där är det låtar från första skivan som är med så jag skaffade även den. Det är två låtar som sticker ut där – Caring Is Creepy och New Slang – båda är med i filmen och är små mästerverk. Det retar mig att jag inte får lägga till dem i min spellista.
—————-
Now playing: Silver Jews – Send in the Clouds
via FoxyTunes
