351. Red House Painters – Down Colorful Hill
352. Red House Painters – ”Bergochdalbanan”
353. Red House Painters – Ocean Beach
Ibland kan min inkonsekvens besvära mig själv till och med. I förförra inlägget skrev jag bland annat om en Radioheadskiva och konstaterade att jag tyckte att Radiohead var pretenstiösa. Mark Kozelek, mannen bakom Red House Painters, måste nog också karakteriseras som pretentiös men honom har jag tagit till mig. Att förklara en sådan sak är lika svårt som att försöka förklara varför man blir kär i en viss person, men nog är det så att det finns olika sätt att vara pretentiös på och framför allt så påminner Red House Painters musik inte ett dugg om Radioheads.
Jag har skrivit om min tjejkompis som vid 90-talets mitt försåg mig med helt enastående blandband förut. På ett av dessa suveräna band hade hon spelat in Medicine Bottle och Summer Dress av Red House Painters. Jag föll direkt, det passade mig som en smäck vid den tidpunkten. Deppig musik om olycklig kärlek var något som jag verkligen gick igång på när jag var i tjugoårsåldern och RHP spelade just det. Ryktet sade att alla deras låtar handlade om en och samma tjej – Katy, som var en f.d. flickvän till Mark Kozelek (jag tror hon dog) och en sådan sak gjorde det hela ännu bättre enligt mitt sätt att se på det då.
I inlägget om Mark Kozeleks soloskiva (se länk ovan) skrev jag att han är en av mina favoritröster. Det håller jag fast vid idag, men det ligger en hel del i vad en vän sade. Han tyckte att lyssna på honom är att färdas nästan femton år tillbaka i tiden, till ett studentrum och all den ångest som hemsökte en på den tiden, vilket egentligen inte är någon trevlig upplevelse. Det gäller att försöka undvika den där tidsresan och försöka njuta, för det är underbart vacker musik. Down Colorful Hill och andra skivan, ofta kallad Bergochdalbanan eftersom det är en sådan på omslaget, är de bästa. Ocean Beach skiljer sig lite, den är mer arrangerad och melodiös, och i mitt tycke sämre än de andra två. Summer Dress är dock en smärtsamt vacker låt som finns med på just den skivan. Annars är Medicine Bottle min favorit. Den var med på blandbandet jag fick som sagt, och berörde mig så djupt att känslan sitter kvar än när jag hör den.
354. Lou Reed – Transformer
355. Lou Reed – New York
Jag har ingen aning om när jag köpte Transformer, men jag kommer ihåg att när jag gjorde det blev jag euforisk. Den är helt enkelt asbra. Jag hade lyssnat på Velvet Underground ett antal år så givetvis var jag nyfiken på vad Lou Reed hade åstadkommit solo. Han har dock ett rykte om sig att vara lite svår, särskilt som person men även musikmässigt. Min misstanke var att hans produktion nog var rätt så ojämn. Ett getöga på låtlistan på Transformer kan nog skingra tvivlen hos de flesta. Här finns både Perfect Day och Walk on the Wild Side med och dessutom Satellite of Love och Vicious. Övriga låtar är inte dåliga de heller. Transformer finns inte med på Pops hundrabästalista och det tycker jag är skandal. Jag skulle placera den bland de tjugofem bästa.
Lika bra som Transformer är, lika dålig är New York. Min misstanke om Lou Reeds skiftande kvalitet var högst befogad och jag är glad att jag inte köpte New York först för då hade jag kanske inte köpt Transformer. New York ger knappast mersmak. Lou Reed pratsjunger låtar som är så tråkiga att jag knappt orkat lyssna igenom hela skivan någon gång. Möjligen skulle någon form av värde bli tydligt om jag gav skivan mer tid. Jag kan ju tillägga att New York av många anses vara Lou Reeds höjdpunkt som soloartist. Men jag tvivlar på att mer tid skulle få mig att ändra mitt omdöme så radikalt.
Här kan ni lyssna på ett urval.
—————-
Now playing: Voxtrot – Trepanation Party
via FoxyTunes
