343. Queens of the Stone Age – Rated R
344. Queens of the Stone Age – Songs for the Deaf
Gosse, så såld jag blev på QOTSA när Songs for the Deaf släpptes 2002, eller om det var 2003. Jag tycker fortfarande det är en mycket stabil skiva, särskilt inledningen på skivan är stark. Sedan får jag lite koncentrationssvårigheter på grund av mängden låtar. Men, som sagt en bra skiva som jag lyssnade väldigt mycket på när den var ny och jag var inte ensam, skivan var ju en stor succé och No One Knows blev en stor hit.
Den förstnämnda skivan skaffade jag mig efter Songs for the Deaf. Den är inte lika bra men inte alls oäven.
345. The Radio Dept. – Lesser Matters
I förrförra inlägget skrev jag om Popsicle och kallade deras skiva Lacquer för en svensk klassiker. Framtiden får väl utvisa om den här skivan förtjänar samma omdöme, men som jag ser det i dag gör den det. Den är för det första mycket bra, för det andra så var den när den kom 2003 toppen av en ny våg av svensk indiemusik, svensk indie 2.0 om man så vill.
Det som fångade mitt intresse för The Radio Dept. var att en recensent någonstans refererade till My Bloody Valentine. När en recensent gör det brukar det i regel vara helt obefogat, eller kanske är det så att en sådan referens får mig att ställa väldigt höga förväntningar på det som recenseras, förväntningar som nästan aldrig infrias. Men i Radio Depts fall så gjorde de faktiskt det. Deras musik har en stämning som helt klart lånar mycket från My Bloody Valentine, utan att vara efterapning. Tyvärr finns det inga låtar från den här skivan på Spotify, så håll till godo med den här videon istället och gå sedan och köp skivan. Det är den värd.
346. Radiohead – Pablo Honey
Jag är inget större fan av Radiohead. Inte ens Ok Computer föll mig i smaken riktigt. Den här och The Bends, deras andra skiva, tyckte jag däremot om. Vad gäller Pablo Honey var det så klart Creep som fick mig på fall. Den träffade rakt på min svaga punkt – blandningen mellan mjukt och hårt. Vid den tidpunkten som singeln släpptes var jag ännu mer sårbar för den formeln än vad jag är nu. Resten av skivan är det väl sisådär med. På något sätt tyckte jag ändå att resten var bra eftersom jag tyckte att Creep var så fantastisk. Idag är inte Creep lika fantastisk och jag kan höra de andra låtarna för vad de egentligen är, nämligen ganska medemåttiga med några undantag.
Men, som sagt, jag fastnade aldrig riktigt för Radiohead. Det kan bero på att jag grundade min uppfattning om dem vid en tidpunkt då deras musik helt enkelt inte var kompatibel med mina preferenser. Ok Computer tyckte jag var rent ut sagt outhärdlig när den kom, 1997 var jag inne på helt andra saker. Radiohead avfärdade jag som pretentiösa och så var det med det. Idag kan jag höra storheten i låtar som Karma Police och Paranoid Android, men något stort fan kommer jag aldrig att bli.
Provlyssna här.
—————-
Now playing: Otis Redding – satisfaction
via FoxyTunes
