Något av det första jag lyssnade på som barn, bortsett från barnskivor, var Elvis Presley. Mamma hade en LP, kommer inte ihåg vad den hette, men den var nog från tidigt 70-tal. Som jag minns den visade omslaget att han hade börjat fläska till sig en aning men inte farligt. I vilket fall var den här skivan troligtvis mitt första riktiga möte med ”vuxenmusik”. Jag vill minnas att jag tyckte den var ganska bra, jag minns iallafall att jag lyssnade på den ganska ofta. Mamma hade tre skivor som jag lyssnade ofta på, Elvis-skivan, en Beatlessamling och en ABBA-samling. Mamma var vid det här laget säkert ganska nöjd med min musiksmak och blev förmodligen väldigt besviken när jag övergav hennes skivor till förmån för min kompis Kims Kiss Alive och Kiss Alive II. Iochmed upptäckten av Kiss var allt annat, inte minst Elvis, ointressant.
Under årens lopp fortsatte jag att tycka att Elvis var ointressant, men någonstans i tjugoårsåldern började jag intressera mig för att ha koll på den nutida populärmusikens rötter, så att säga och det är då svårt att bortse från Elvis Presley. Så jag återstiftade bekantskapen med denne musikhistoriska gigant och varför valet föll på just den här skivan kan enkelt förklaras med att den ligger på plats sex på Pops hundrabästalista.
339. Elvis Presley – From Elvis in Memphis
Även nästa skiva finns med på Pops lista, närmare bestämt på den orimligt fina åttonde platsen. Jag skriver ”orimligt” för det här är en skiva vars storhet jag verkligen inte begriper. Kanske är det så att jag kom i kontakt med den för sent, kanske är det så att den har haft ett enormt inflytande på populärmusiken sedan den kom. Kanske, men skivan är idag högst medelmåttig måste jag säga, och det har jag tyckt sedan jag köpte den någon gång under andra halvan av 90-talet.
Primal Scream är på det hela taget ett band vars storhet jag inte begriper. Min första kontakt med dem var när de var Rolling Stones-kopior på Give Out But Don’t Give Up. Sedan är det min redan beskrivna inställning till Screamadelica och slutligen Vanishing Point som min dåvarande flickvän köpte när den kom 1997. Den tyckte jag var ok då, inget jag hjulade av glädje åt, men som sagt helt ok. De må vara kritikerälsklingar men för mig består deras storhet främst i att sångaren Bobby Gillespie spelade trummor i Jesus and the Mary Chain en gång i tiden, att Mani, tidigare medlem i Stone Roses trakterar basen, samt att husguden Kevin Shields, My Bloody Valentines frontfigur, spelar gitarr när de är ute på vägarna.
340. Primal Scream – Screamadelica
Vad gäller nästa skiva har jag ett erkännande att göra. Jag har stulit den. I Linköping finns en fästningsliknande studentkorridorskoloss kallat Flamman. Varje år anordnas det husfest på Flamman. Det innebär att varje korridor i denna koloss har utsmyckats till fest och att man som gäst vandrar omkring där från korridor till korridor och blir full. Riktig roliga fester brukade det vara när jag själv var aktiv och det var under en sådan som en naiv invånvare på Flamman hade lämnat sina skivor fullt synliga i ett korridorskök, däribland The Prodigys Music for the Jilted Generation som jag plockade på mig, och Pearl Jams Ten som en kompis lade vantarna på. Jag skäms givetvis för det idag, jag skämdes för det redan dagen efter dådet. Det är emellertid långt ifrån det värsta jag har gjort i fyllan och villan.
Skivan är för övrigt snorbra om man är sugen på hård och röjig dansmusik. Den innehåller ett pärlband av riktiga stänkare som än idag skulle få mig, med rätt alkoholintag, att äntra dansgolvet.
341. The Prodigy – Music for the Jilted Generation
Att jag äger nästa skiva är helt och hållet Jon Spencers förtjänst. Det är redan dokumenterat att jag var riktigt nere med Jon Spencer Blues Explosion och Pussy Galore var ett band som Jon Spencer verkade i före JSBX, så naturligtvis var jag nyfiken på dem och jag köpte den här skivan. Den innehåller några riktigt bra låtar och en nästintilll outhärdlig energi. Tyvärr är det för min del outhärdligheten som tar överhanden efter en stunds lyssnande. Skivan innehåller helt enkelt för få riktigt bra låtar för att jag ska stå ut med så mycket rå energi och attityd.
342. Pussy Galore – Dial ‘M’ for Motherfucker
Känner ni inte till Pussy Galore? Ni behöver inte skämmas för det, det gör nämligen inte Spotify heller, men smakprov på resten finns här.
