En svensk klassiker

På The 90’s – ett försvarstal berättar Henrik Schyffert att om han skulle välja en låt som summerade hans 90-tal så skulle denna låt vara Hey Princess av Popsicle. Låten är öppningsspår på den här skivan och kom att prägla även mitt 90-tal en del.

Popsicle var det band som jag fastnade mest för i den svenska indievågen. För det var ju verkligen en våg som sköljde över oss där i början av 90-talet. Easy, This Perfect Day, Eggstone, Wannadies för att nämna några. De hade det gemensamt att de klippte luggen kort och spikrak, förutom sångaren i Wannadies som hade en rysk björnpälsmössa fastvuxen på huvudet. Även jag sportade den här indiepopfrisyren när jag klippte av min page efter gymnasiet. Det hörde till liksom. Se på mig, jag är indie.

Även om Popsicle inte var de som direkt hjälpte mig att göra vägvalet och sälla mig till den spirande indiepopsubkulturen, så var de starkt bidragande till att hålla mig kvar där. Skivan Lacquer är nämligen jäkligt bra. Visst har den daterats en aning, eller kanske till och med en hel del, men de starkaste spåren, däribland Hey Princess, håller bra än idag. Musiken kan väl sägas vara väldigt typisk indiepop anno 1992. Den bygger på starka melodier, verser som är ganska mjuka och försiktiga och refränger som briserar i gitarrlarm. Det är en formel som jag fortfarande är väldigt svag för och Popsicle bemästrade den till fullo.

Jag var inte alls lika nöjd med uppföljaren till den här skivan, Abstinence. Den köpte jag, gillade ett tag, men tröttnade på den ganska fort och sen sålde jag den. När de sedan fick sitt stora genombrott i och med nästa skiva och singeln Not Forever så tyckte jag att de skittråkiga och jag köpte inte ens skivan. Året var då 1996 och jag hade upptäckt mycket annat i musikväg, svårare saker. Där vid slutet av 90-talet var jag nog ganska snobbig och svår av mig. Popsicle lämnade jag bakom mig. Nu i efterhand är jag beredd att ge dem den cred de förtjänar. Hatten av för Popsicle, Sveriges indiepoppionjärer!

335. Popsicle – Lacquer

1996 hade jag som sagt upptäckt massor av ny musik. Allt var visserligen inte nytt, men det var nytt för mig, The Smiths, My Bloody Valentine och David Bowie för att nämna några exempel. En av de nya favoriterna vid det här laget var dock ganska fräscha och hette Portishead. Det var kurskamrater som introducerade mig för dem och gillade det jag hörde. De var förgrundsfigurer i det som vid mitten av 90-talet var det nya svarta inom populärmusiken, nämligen trip hop. Debuten Dummy är en mycket bra skiva och den håller än tycker jag. Uppföljaren är också mycket stark. Den är nog lite jämnare än Dummy, men saknar de höga höga topparna som debuten har. Det är egentligen makalöst att en och samma skiva innehåller låtar som Mysterons, Sour Times och Glory Box. Det är fullpoängare alla tre.

Jag sitter och lyssnar på dem nu när jag skriver detta och det är fascinerande hur musik kan få en att färdas i tiden. Dummy väcker så mycket minnen av 1995-1996, kulturvetarstudier, rödvinspimplande och inte minst fumligt kurtiserande med en viss tjej som jag hade en omtumlande och påfrestande ”affär” med, till liv att jag nästan tror att jag är där. Ändå och trots detta är det uthärdligt, till och med njutbart att lyssna på Dummy år 2009.

336. Portishead – Dummy

337. Portishead

Till skillnad från Popsicle och Portishead har jag ingen stark relation till The Postal Service. Det är sångaren i Death Cab for Cutie, Ben Gibbards, sidoprojekt. Det var min äldste lillebror som kom dragandes med dem en sommar på Gotland. Det var nog 2001 när pappa fyllde 60 om jag minns rätt. Anledningen till att jag kan minnas det är att han hade ett gäng skivor med sig i bilen när vi åkte till när vi åkte till Klintehamn för vidare färd till Stora Karlsö. Bland skivorna fanns The Shins (som vi kommer till senare i projektet) och, tror jag, The Postal Service. Det är hursomhelst en väldigt bra skiva. Så bra att jag skaffade den själv som synes.

338. The Postal Service – Give Up

Smakprov finns att avnjuta här. Tyvärr fanns inte så mycket Postal Service att tillgå, men dessbättre är det en av de bästa låtarna på skivan.