Michael Jackson

Anders Sparring beskriver fenomenet Michael Jackson på ett strålande sätt tycker jag. Det ungefär samma tankar som rör sig i mitt huvud en sådan här dag när man försöker smälta att The King of Pop inte finns längre. Han var ju minst sagt bisarr och förmodligen en mycket trasig människa, och mycket av det han pysslade med de sista 10-15 åren av hans liv har naturligtvis flyttat fokus från det som gjorde honom känd från början – hans musik.

Nu ska jag inte gå på och låta som om jag är ett fan för det har jag aldrig varit, men jag är uppvuxen med karln, det är som Anders skriver – han har alltid funnits. 1982 kom Thriller, då var jag sju år och man dansade till Michael Jacksons musik på skoldiscon, videon till Thriller var bland det coolaste man hade sett tills man fick se videon till Beat It som var ännu coolare (tyckte åtminstone jag, men det kanske berodde på att jag gillade den låten mycket mer). Han var en gigant när jag var en liten ettadassare och han hade en grymt cool röd skinnjacka. Det är klart att man diggade honom.

Han var nästan en instutition. Mediebevakningen av honom hade gjort honom till något omänskligt. Kanske är det därför det känns så konstigt att han är död?

Fem till

Spotify fortsätter vara ett uselt hjälpmedel för det här projektet. Till den här samlingen har jag endast hittat den ena Sebadohskivan och Ron Sexsmith. Alltså inget från höjdpunkterna Harmacy och Oh, Inverted World. Synd, men det här är ju internet. Den som söker han finner.

365. Sebadoh – III

366. Sebadoh – Harmacy

Som sagt, det jag hittade var skivan III. Det är en sådan där rörig skiva med alldeles för många låtar och alldeles för mycket experimenterande. I Sebadohs fall betyder experimenterandet mycket stök, skrik och skrän ibland, och framför allt jäkligt taskig produktion, kallat lo-fi med ett finare ord. Jag ger inte mycket för dessa inslag, men i sina bästa stunder är Sebadoh riktigt bra, helt i klass med Dinosaur Jr där frontmannen Lou Barlow tidigare huserade. Barlow har förresten en mycket behaglig röst, en av mina favoritröster faktiskt. Förutom rösten är han en låtsnickrare av rang. I mitt tycke lyckas han bäst i de mer lågmälda låtarna som Willing to Wait och Too Pure som finns med på Harmacy. Där kommer hans röst mest till sin rätt och hans uttryck blir klockrent.

Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte Sebadoh. En kvalificerad gissning är att Harmacy fick en bra recension i Pop. Jag minns också att jag hörde dem på MTV:s Alternative Nation. Det var hursomhelst en positiv upptäckt även om de aldrig nått riktigt ända fram till min innersta krets av favoriter.

367. Ron Sexsmith – Whereabouts

Inte mycket att orda om. När jag köpte den 1999 tyckte jag att skivan var rätt så fin och trevlig att lyssna på, men ganska snart kändes den bara tråkig. Och det är vad den är, tråkig. Till råga på allt låter Ron Sexsmith ganska lik den outhärdliga 80-talsartisten Paul Young och det är ingen bra association.

368. The Shins – Oh, Inverted World

369. The Shins – Chutes Too Narrow

The Shins är jag mycket förtjust i. De har en lekfullhet som jag gillar. Dessutom gör de fantastiska låtar. Jag föll direkt när brodern Erik introducerade mig för dem i bilstereon när vi var på väg till Klintehamn för att fira pappas 60-årsdag på Stora Karlsö. Det var den andra skivan som spelades då. Mitt intresse var väckt och skivan införskaffades, men så hände väl inte så mycket mer förrän jag såg filmen Garden State där deras musik har en framträdande roll i soundtracket. De omnämns till och med av Nathalie Portmans rollfigur, något som känns ganska ovanligt. Där är det låtar från första skivan som är med så jag skaffade även den. Det är två låtar som sticker ut där – Caring Is Creepy och New Slang – båda är med i filmen och är små mästerverk. Det retar mig att jag inte får lägga till dem i min spellista.

—————-
Now playing: Silver Jews – Send in the Clouds
via FoxyTunes

The Sound of Lumpen

Midsommarfirandet är avklarat utan missöden. Klockan närmar sig fotboll och jag vill få ur mig ett inlägg för att bibehålla något slags kontinuitet. Lyckligtvis sitter jag här med en samling skivor som jag inte har särskilt mycket att säga om, inget alls nästan. Något vill jag ändå säga, bland annat att Orgelfärger av Sagor & Swing är en fantastisk skiva som jag gillar väldigt mycket. Sagor & Swing spelar instrumentalmusik, orgel och trummor (precis som klassiska Hansson & Karlsson), och i normala fall brukar jag ha lite svårt för instrumentalmusik, men i det här fallet är det annorlunda. Det är så vackert, melankoliskt drömskt att jag stundtals är alldeles salig.

Jag vill också lyfta fram Salts debutskiva Auscultate som är väldigt bra. Den lyssnade jag massor på när jag köpte den. På den tiden gjorde jag lumpen, en period i mitt liv som jag helst vill glömma. Därmed är skivan ganska intimt förknippad med tråkiga logementen, orimligt idiotiska underbefäl, snuskburkar och oändligt meningslösa fältveckor. Det är något som den här skivan har fått lida för. Den väcker känslor som jag helst inte vill veta av.

När jag rippade skivan upptäckte jag att andra låten, Honour Me – den bästa, var sönderspelad och omöjlig att rippa. Det är med andra ord en välspelad skiva.

361. Roxy Music – Flesh + Blood

362. Sagor & Swing – Orgelfärger

363. Salt – Auscultate

364. Hope Sandoval & The Warm Inventions – Bavarian Fruit Bread

Om de andra två skivorna kan jag bara säga det att de är bra. Roxy Music känner ni säkert till. Bryan Ferry, konstskolerock och så där. Hope Sandoval var tidigare sångare i Mazzy Star.

Ibland har det varit lite knackigt att hitta exempel på låtar i Spotify och den här gången visade sig Spotify från sin sämsta sida. Inget med Sagor & Swing och bara en låt med Hope Sandoval. Men iallafall, lyssna som vanligt här.

Och nu har klockan hunnit bli fotboll. Sverige leder med 2-0! Hoppas Lars Lagerbäck ser och lär.

—————-
Now playing: Belle & Sebastian – I Don’t Love Anyone
via FoxyTunes

Världens bästa Carlsson

356. R.E.M. – Automatic for the People

Av någon dunkel anledning placerade Pop den här skivan på plats 77 över de hundra bästa skivorna någonsin. Det är visserligen en imponerande uppföljare till succén Out of Time (den med Losing My Religion). Imponerande såtillvida att den inte är ett försök att återupprepa succén, utan ett tydligt steg i en helt annan riktning och sådant är berömvärt tycker jag, även om man som fan kan bli frustrerad. Nu är jag inte något R.E.M.-fan, jag har inte ens Out of Time. Det här är den första och (hittills) ända skiva av dem som jag har köpt och jag gjorde det 1992 när den kom. Det var en tid då jag inte riktigt hade hittat mitt musikaliska fotfäste än, jag famlade efter ”min grej”, jag testade både det ena och det andra. Nevermind hade jag testat och gillat, jag hade köpt en Kraftwerkskiva som jag gillade och så lyssnade jag fortfarande en hel del på Traste Lindéns kvintett. Som ni ser saknas det en röd tråd. R.E.M. verkade bra, jag hade sett videon till Drive (första singelsläppet från den här skivan) och gillade den så jag slog till och köpte skivan.

Vid den här tiden lyssnade jag otroligt noggrant på alla skivor jag köpte, så även den här. Jag tyckte den var bra, inte så att jag blev helt frälst men den funkade. Sedan fortsatte jag mitt famlande och när jag väl hittade ”min grej” så ingick inte R.E.M. i den riktigt.

357. Robyn

Vi har en skiva med Astrid Lindgren-sånger där kända svenska artister gör tolkningarna, Barn på nytt heter den. Signaturen till Karlsson på taket görs av Robyn tillsammans med Jojje Wadenius och det är väl ett ganska billigt skämt att hon som heter Carlsson sjunger om ”världens bästa Karlsson”, men lite kul är det allt. Och en bra låt är det.

Den är dock inte med på den här skivan. Om någon hade berättat för mig när jag gick på gymnasiet att jag i trettioårsåldern skulle äga en Robynskiva så skulle jag antingen säga att personen var från vettet, eller hoppa framför ett tåg. Då, när jag gick i gymnasiet, plågade Robyn landet med sin vedervärdiga låt Do You Really Want Me? och hon var en liten fjantig brud med en fånig liten silvrig ryggsäck som jag föraktade djupt. Ja alltså, inte ryggsäcken utan hon som bar den. Inte kunde jag ana att hon skulle gå och koka ihop en riktigt bra skiva drygt tio år senare.

Det var framför allt Be Mine! som fick mig på fall. Celloriffet är för jävla grymt, det har jag inte tröttnat på än. Resten av skivan är långt ifrån lika bra. Who’s That Girl är också en kanonlåt men sedan tycker jag resten är sådär. Det är inte dåligt men det lyfter inte riktigt. Men vad gör det när hon redan har levererat två av det årets catchigaste låtar?

358. Rocket from the Crypt – Scream Dracula, Scream!

En positiv recension i Pop och jag nappar direkt. Så kunde det se ut under en period runt 1995-97 typ. Den här skivan hör till den kategorin. Den har en låt, On a Rope, som jag fastnade för rejält. Utöver den finns det ett par bra låtar, sedan är resten rätt så trist. Det tog ett tag innan kom fram till det eftersom jag var så pass förälskad i On a Rope och blundade för resten av skivans skavanker, men den förpassades till slut till en ganska bortglömd tillvaro i skivsamlingen och där har den stannat tills nu då jag plockade fram den och upptäckte att On a Rope fortfarande är en riktig stänkare.

359. Rolling Stones – Beggars Banquet

360. Rolling Stones – Exile on Main Street

Att jag äger de här två skivorna är enbart en följd av mitt musiknörderi. Jag är inte alls någon Stonesfan, de borde ha lagt av för länge sedan, de var inte ens särskilt bra när de var unga, så att säga. Jag ifrågasätter inte deras inflytande på popmusikhistorien, den är onekligen stor, men jag kan inte säga att jag går igång på deras musik.

Exile on Main Street köpte jag först och att lyssna på den tycker jag är musikens motsvarighet till att läsa Idioten av Dostojevskij – man kan inse och förstå att det är förmodligen är bra kvalitet på det man hör/läser, men det är för jävla tråkigt och jobbigt. Skivan ligger på femte plats på Pops lista.

Beggars Banquet tycker jag däremot om. Den är riktigt bra. Anledningen till att jag gillar den här bättre än Exile on Main Street är att den är mycket mer lättillgänglig och rak. Exile… är en enda röra och det är väl det som är orsaken till att den placeras så högt på Pops lista. Röran var säkerligen väldigt nyskapande och djärv när skivan var ny. När man lyssnar på den när den inte längre är ny är sådant svårt att ta hänsyn till. Åtminstone har jag svårt för det. Jag bedömer det jag hör, och det jag hör på Exile… är ett par riktigt bra låtar som skyms av en massa bråte. Beggars Banquet kanske inte skiljer sig så väldigt mycket, men det är färre låtar och den är mer sammanhållen. Pop placerade den på plats trettio.

Spellistan är uppdaterad.

—————-
Now playing: Bob Hund – Ett Fall och En Lösning
via FoxyTunes

Lou Reed House Painters

351. Red House Painters – Down Colorful Hill

352. Red House Painters – ”Bergochdalbanan”

353. Red House Painters – Ocean Beach

Ibland kan min inkonsekvens besvära mig själv till och med. I förförra inlägget skrev jag bland annat om en Radioheadskiva och konstaterade att jag tyckte att Radiohead var pretenstiösa. Mark Kozelek, mannen bakom Red House Painters, måste nog också karakteriseras som pretentiös men honom har jag tagit till mig. Att förklara en sådan sak är lika svårt som att försöka förklara varför man blir kär i en viss person, men nog är det så att det finns olika sätt att vara pretentiös på och framför allt så påminner Red House Painters musik inte ett dugg om Radioheads.

Jag har skrivit om min tjejkompis som vid 90-talets mitt försåg mig med helt enastående blandband förut. På ett av dessa suveräna band hade hon spelat in Medicine Bottle och Summer Dress av Red House Painters. Jag föll direkt, det passade mig som en smäck vid den tidpunkten. Deppig musik om olycklig kärlek var något som jag verkligen gick igång på när jag var i tjugoårsåldern och RHP spelade just det. Ryktet sade att alla deras låtar handlade om en och samma tjej – Katy, som var en f.d. flickvän till Mark Kozelek (jag tror hon dog) och en sådan sak gjorde det hela ännu bättre enligt mitt sätt att se på det då.

I inlägget om Mark Kozeleks soloskiva (se länk ovan) skrev jag att han är en av mina favoritröster. Det håller jag fast vid idag, men det ligger en hel del i vad en vän sade. Han tyckte att lyssna på honom är att färdas nästan femton år tillbaka i tiden, till ett studentrum och all den ångest som hemsökte en på den tiden, vilket egentligen inte är någon trevlig upplevelse. Det gäller att försöka undvika den där tidsresan och försöka njuta, för det är underbart vacker musik. Down Colorful Hill och andra skivan, ofta kallad Bergochdalbanan eftersom det är en sådan på omslaget, är de bästa. Ocean Beach skiljer sig lite, den är mer arrangerad och melodiös, och i mitt tycke sämre än de andra två. Summer Dress är dock en smärtsamt vacker låt som finns med på just den skivan. Annars är Medicine Bottle min favorit. Den var med på blandbandet jag fick som sagt, och berörde mig så djupt att känslan sitter kvar än när jag hör den.

354. Lou Reed – Transformer

355. Lou Reed – New York

Jag har ingen aning om när jag köpte Transformer, men jag kommer ihåg att när jag gjorde det blev jag euforisk. Den är helt enkelt asbra. Jag hade lyssnat på Velvet Underground ett antal år så givetvis var jag nyfiken på vad Lou Reed hade åstadkommit solo. Han har dock ett rykte om sig att vara lite svår, särskilt som person men även musikmässigt. Min misstanke var att hans produktion nog var rätt så ojämn. Ett getöga på låtlistan på Transformer kan nog skingra tvivlen hos de flesta. Här finns både Perfect Day och Walk on the Wild Side med och dessutom Satellite of Love och Vicious. Övriga låtar är inte dåliga de heller. Transformer finns inte med på Pops hundrabästalista och det tycker jag är skandal. Jag skulle placera den bland de tjugofem bästa.

Lika bra som Transformer är, lika dålig är New York. Min misstanke om Lou Reeds skiftande kvalitet var högst befogad och jag är glad att jag inte köpte New York först för då hade jag kanske inte köpt Transformer. New York ger knappast mersmak. Lou Reed pratsjunger låtar som är så tråkiga att jag knappt orkat lyssna igenom hela skivan någon gång. Möjligen skulle någon form av värde bli tydligt om jag gav skivan mer tid. Jag kan ju tillägga att New York av många anses vara Lou Reeds höjdpunkt som soloartist. Men jag tvivlar på att mer tid skulle få mig att ändra mitt omdöme så radikalt.

Här kan ni lyssna på ett urval.

—————-
Now playing: Voxtrot – Trepanation Party
via FoxyTunes

Rage

347. Rage Against the Machine

348. Rage Against the Machine – Evil Empire

Det tog ett bra tag innan jag greppade Rage. Första skivan kom 1992 och då tyckte jag att deras blandning av rap och hårdrock var en blandning av det sämsta av två världar ungefär. Jag kommer inte ihåg vad det var som fick mig att ändra uppfattning, men av någon anledning köpte jag skivan ungefär två år senare, skulle jag tro och när andra skivan kom 1996 betraktade jag mig som ett stort fan och köpte skivan så fort jag kunde. Samma år spelade bandet på Roskildefestivalen, jag var placerad långt fram och såg en av de grymmaste konserter jag någonsin sett, utan tvekan den röjigaste iallafall. På tal om röj – jag vet inte hur många förfester hemma hos mig som avslutades med att vi spelade Killing in the Name för att komma i stämning. Det kan ha varit till den låten som jag slog sönder taklampan i mitt eget studentrum.

Rage Against the Machine är enligt min mening helt i särklass inom sin genre. Jag har iallafall inte hört något som ens är i närheten. De var nog bland de första som verkade inom rapmetalgenren, deras debut var banbrytande. Och alltså, än idag är de oöverträffade. Det som gör dem så unika är gitarristen Tom Morello. Hans gitarrspel är stundtals helt knäckande, man slår sig nästan för pannan av häpnad. Han gör att Rage rör sig i en helt egen dimension i musikens universum. Givetvis får man inte glömma Zack de la Rochas ursinniga rap och hans politiska texter. Hans omvärldsanalys är minst lika skarp som Noam Chomskys.

349. Ramones

Ramones var ett av världens genom tiderna coolaste band om ni frågar mig. De var benhårt konsekventa med såväl image som sound, vilket gjorde dem väldigt pålitliga. Med Ramones vet man vad man får, nämligen korta poppiga stycken punkkonst. Jag kan inte säga att jag är något stort fan egentligen. Deras pålitlighet är även deras svaghet, det blir lite tråkigt att lyssna på dem i längden helt enkelt. De har funnits med mig sedan gymnasiet iallafall tack vare vänner som lyssnade mycket på dem, men det dröjde länge tills jag köpte en skiva själv. Den här är deras debut och någon gång i början av 2000-talet tyckte jag att jag behövde denna numera klassiska skiva. Plats 72 på Pops lista ligger den på.

350. Otis Redding – The Dock of the Bay. The Definite Collection

Det här är en sådan där skiva som jag har köpt i utbildningssyfte, för att öka min koll. I det här fallet var det denne man som jag ville ha koll på. Det här är en riktigt bra samling med en mycket bra artist, men det är med Otis Redding som med det mesta i soulväg för mig – jag klarar mig med ganska små doser. Jag blir väldigt upplyft av att bryta av min normala musikkonsumtion med lite 70-talssoul en stund, men efter ett tag vill jag tillbaka till vardagen.

Här är spellistan.

En blivande svensk klassiker?

343. Queens of the Stone Age – Rated R

344. Queens of the Stone Age – Songs for the Deaf

Gosse, så såld jag blev på QOTSA när Songs for the Deaf släpptes 2002, eller om det var 2003. Jag tycker fortfarande det är en mycket stabil skiva, särskilt inledningen på skivan är stark. Sedan får jag lite koncentrationssvårigheter på grund av mängden låtar. Men, som sagt en bra skiva som jag lyssnade väldigt mycket på när den var ny och jag var inte ensam, skivan var ju en stor succé och No One Knows blev en stor hit.

Den förstnämnda skivan skaffade jag mig efter Songs for the Deaf. Den är inte lika bra men inte alls oäven.

345. The Radio Dept. – Lesser Matters

I förrförra inlägget skrev jag om Popsicle och kallade deras skiva Lacquer för en svensk klassiker. Framtiden får väl utvisa om den här skivan förtjänar samma omdöme, men som jag ser det i dag gör den det. Den är för det första mycket bra, för det andra så var den när den kom 2003 toppen av en ny våg av svensk indiemusik, svensk indie 2.0 om man så vill.

Det som fångade mitt intresse för The Radio Dept. var att en recensent någonstans refererade till My Bloody Valentine. När en recensent gör det brukar det i regel vara helt obefogat, eller kanske är det så att en sådan referens får mig att ställa väldigt höga förväntningar på det som recenseras, förväntningar som nästan aldrig infrias. Men i Radio Depts fall så gjorde de faktiskt det. Deras musik har en stämning som helt klart lånar mycket från My Bloody Valentine, utan att vara efterapning. Tyvärr finns det inga låtar från den här skivan på Spotify, så håll till godo med den här videon istället och gå sedan och köp skivan. Det är den värd.

346. Radiohead – Pablo Honey

Jag är inget större fan av Radiohead. Inte ens Ok Computer föll mig i smaken riktigt. Den här och The Bends, deras andra skiva, tyckte jag däremot om. Vad gäller Pablo Honey var det så klart Creep som fick mig på fall. Den träffade rakt på min svaga punkt – blandningen mellan mjukt och hårt. Vid den tidpunkten som singeln släpptes var jag ännu mer sårbar för den formeln än vad jag är nu. Resten av skivan är det väl sisådär med. På något sätt tyckte jag ändå att resten var bra eftersom jag tyckte att Creep var så fantastisk. Idag är inte Creep lika fantastisk och jag kan höra de andra låtarna för vad de egentligen är, nämligen ganska medemåttiga med några undantag.

Men, som sagt, jag fastnade aldrig riktigt för Radiohead. Det kan bero på att jag grundade min uppfattning om dem vid en tidpunkt då deras musik helt enkelt inte var kompatibel med mina preferenser. Ok Computer tyckte jag var rent ut sagt outhärdlig när den kom, 1997 var jag inne på helt andra saker. Radiohead avfärdade jag som pretentiösa och så var det med det. Idag kan jag höra storheten i låtar som Karma Police och Paranoid Android, men något stort fan kommer jag aldrig att bli.

Provlyssna här.

—————-
Now playing: Otis Redding – satisfaction
via FoxyTunes

Från Elvis till Pussy

Något av det första jag lyssnade på som barn, bortsett från barnskivor, var Elvis Presley. Mamma hade en LP, kommer inte ihåg vad den hette, men den var nog från tidigt 70-tal. Som jag minns den visade omslaget att han hade börjat fläska till sig en aning men inte farligt. I vilket fall var den här skivan troligtvis mitt första riktiga möte med ”vuxenmusik”. Jag vill minnas att jag tyckte den var ganska bra, jag minns iallafall att jag lyssnade på den ganska ofta. Mamma hade tre skivor som jag lyssnade ofta på, Elvis-skivan, en Beatlessamling och en ABBA-samling. Mamma var vid det här laget säkert ganska nöjd med min musiksmak och blev förmodligen väldigt besviken när jag övergav hennes skivor till förmån för min kompis Kims Kiss Alive och Kiss Alive II. Iochmed upptäckten av Kiss var allt annat, inte minst Elvis, ointressant.

Under årens lopp fortsatte jag att tycka att Elvis var ointressant, men någonstans i tjugoårsåldern började jag intressera mig för att ha koll på den nutida populärmusikens rötter, så att säga och det är då svårt att bortse från Elvis Presley. Så jag återstiftade bekantskapen med denne musikhistoriska gigant och varför valet föll på just den här skivan kan enkelt förklaras med att den ligger på plats sex på Pops hundrabästalista.

339. Elvis Presley – From Elvis in Memphis

Även nästa skiva finns med på Pops lista, närmare bestämt på den orimligt fina åttonde platsen. Jag skriver ”orimligt” för det här är en skiva vars storhet jag verkligen inte begriper. Kanske är det så att jag kom i kontakt med den för sent, kanske är det så att den har haft ett enormt inflytande på populärmusiken sedan den kom. Kanske, men skivan är idag högst medelmåttig måste jag säga, och det har jag tyckt sedan jag köpte den någon gång under andra halvan av 90-talet.

Primal Scream är på det hela taget ett band vars storhet jag inte begriper. Min första kontakt med dem var när de var Rolling Stones-kopior på Give Out But Don’t Give Up. Sedan är det min redan beskrivna inställning till Screamadelica och slutligen Vanishing Point som min dåvarande flickvän köpte när den kom 1997. Den tyckte jag var ok då, inget jag hjulade av glädje åt, men som sagt helt ok. De må vara kritikerälsklingar men för mig består deras storhet främst i att sångaren Bobby Gillespie spelade trummor i Jesus and the Mary Chain en gång i tiden, att Mani, tidigare medlem i Stone Roses trakterar basen, samt att husguden Kevin Shields, My Bloody Valentines frontfigur, spelar gitarr när de är ute på vägarna.

340. Primal Scream – Screamadelica

Vad gäller nästa skiva har jag ett erkännande att göra. Jag har stulit den. I Linköping finns en fästningsliknande studentkorridorskoloss kallat Flamman. Varje år anordnas det husfest på Flamman. Det innebär att varje korridor i denna koloss har utsmyckats till fest och att man som gäst vandrar omkring där från korridor till korridor och blir full. Riktig roliga fester brukade det vara när jag själv var aktiv och det var under en sådan som en naiv invånvare på Flamman hade lämnat sina skivor fullt synliga i ett korridorskök, däribland The Prodigys Music for the Jilted Generation som jag plockade på mig, och Pearl Jams Ten som en kompis lade vantarna på. Jag skäms givetvis för det idag, jag skämdes för det redan dagen efter dådet. Det är emellertid långt ifrån det värsta jag har gjort i fyllan och villan.

Skivan är för övrigt snorbra om man är sugen på hård och röjig dansmusik. Den innehåller ett pärlband av riktiga stänkare som än idag skulle få mig, med rätt alkoholintag, att äntra dansgolvet.

341. The Prodigy – Music for the Jilted Generation

Att jag äger nästa skiva är helt och hållet Jon Spencers förtjänst. Det är redan dokumenterat att jag var riktigt nere med Jon Spencer Blues Explosion och Pussy Galore var ett band som Jon Spencer verkade i före JSBX, så naturligtvis var jag nyfiken på dem och jag köpte den här skivan. Den innehåller några riktigt bra låtar och en nästintilll outhärdlig energi. Tyvärr är det för min del outhärdligheten som tar överhanden efter en stunds lyssnande. Skivan innehåller helt enkelt för få riktigt bra låtar för att jag ska stå ut med så mycket rå energi och attityd.

342. Pussy Galore – Dial ‘M’ for Motherfucker

Känner ni inte till Pussy Galore? Ni behöver inte skämmas för det, det gör nämligen inte Spotify heller, men smakprov på resten finns här.

Ta ett glas saft och var så god och doppa

För idag firar vi Lennart Hellsing på 90-årsdagen. Grattis grattis!

Jag är ett fan och jag har lyckats ganska bra med att föra över det till mina barn. När dottern fyllde år nyligen så fick hon Visor och ramsor i Hellsingland och den har vi lyssnat flitigt på.

Hipp hipp hurra!

En svensk klassiker

På The 90’s – ett försvarstal berättar Henrik Schyffert att om han skulle välja en låt som summerade hans 90-tal så skulle denna låt vara Hey Princess av Popsicle. Låten är öppningsspår på den här skivan och kom att prägla även mitt 90-tal en del.

Popsicle var det band som jag fastnade mest för i den svenska indievågen. För det var ju verkligen en våg som sköljde över oss där i början av 90-talet. Easy, This Perfect Day, Eggstone, Wannadies för att nämna några. De hade det gemensamt att de klippte luggen kort och spikrak, förutom sångaren i Wannadies som hade en rysk björnpälsmössa fastvuxen på huvudet. Även jag sportade den här indiepopfrisyren när jag klippte av min page efter gymnasiet. Det hörde till liksom. Se på mig, jag är indie.

Även om Popsicle inte var de som direkt hjälpte mig att göra vägvalet och sälla mig till den spirande indiepopsubkulturen, så var de starkt bidragande till att hålla mig kvar där. Skivan Lacquer är nämligen jäkligt bra. Visst har den daterats en aning, eller kanske till och med en hel del, men de starkaste spåren, däribland Hey Princess, håller bra än idag. Musiken kan väl sägas vara väldigt typisk indiepop anno 1992. Den bygger på starka melodier, verser som är ganska mjuka och försiktiga och refränger som briserar i gitarrlarm. Det är en formel som jag fortfarande är väldigt svag för och Popsicle bemästrade den till fullo.

Jag var inte alls lika nöjd med uppföljaren till den här skivan, Abstinence. Den köpte jag, gillade ett tag, men tröttnade på den ganska fort och sen sålde jag den. När de sedan fick sitt stora genombrott i och med nästa skiva och singeln Not Forever så tyckte jag att de skittråkiga och jag köpte inte ens skivan. Året var då 1996 och jag hade upptäckt mycket annat i musikväg, svårare saker. Där vid slutet av 90-talet var jag nog ganska snobbig och svår av mig. Popsicle lämnade jag bakom mig. Nu i efterhand är jag beredd att ge dem den cred de förtjänar. Hatten av för Popsicle, Sveriges indiepoppionjärer!

335. Popsicle – Lacquer

1996 hade jag som sagt upptäckt massor av ny musik. Allt var visserligen inte nytt, men det var nytt för mig, The Smiths, My Bloody Valentine och David Bowie för att nämna några exempel. En av de nya favoriterna vid det här laget var dock ganska fräscha och hette Portishead. Det var kurskamrater som introducerade mig för dem och gillade det jag hörde. De var förgrundsfigurer i det som vid mitten av 90-talet var det nya svarta inom populärmusiken, nämligen trip hop. Debuten Dummy är en mycket bra skiva och den håller än tycker jag. Uppföljaren är också mycket stark. Den är nog lite jämnare än Dummy, men saknar de höga höga topparna som debuten har. Det är egentligen makalöst att en och samma skiva innehåller låtar som Mysterons, Sour Times och Glory Box. Det är fullpoängare alla tre.

Jag sitter och lyssnar på dem nu när jag skriver detta och det är fascinerande hur musik kan få en att färdas i tiden. Dummy väcker så mycket minnen av 1995-1996, kulturvetarstudier, rödvinspimplande och inte minst fumligt kurtiserande med en viss tjej som jag hade en omtumlande och påfrestande ”affär” med, till liv att jag nästan tror att jag är där. Ändå och trots detta är det uthärdligt, till och med njutbart att lyssna på Dummy år 2009.

336. Portishead – Dummy

337. Portishead

Till skillnad från Popsicle och Portishead har jag ingen stark relation till The Postal Service. Det är sångaren i Death Cab for Cutie, Ben Gibbards, sidoprojekt. Det var min äldste lillebror som kom dragandes med dem en sommar på Gotland. Det var nog 2001 när pappa fyllde 60 om jag minns rätt. Anledningen till att jag kan minnas det är att han hade ett gäng skivor med sig i bilen när vi åkte till när vi åkte till Klintehamn för vidare färd till Stora Karlsö. Bland skivorna fanns The Shins (som vi kommer till senare i projektet) och, tror jag, The Postal Service. Det är hursomhelst en väldigt bra skiva. Så bra att jag skaffade den själv som synes.

338. The Postal Service – Give Up

Smakprov finns att avnjuta här. Tyvärr fanns inte så mycket Postal Service att tillgå, men dessbättre är det en av de bästa låtarna på skivan.