Will Oldham har vi stött på redan, då under namnet Bonnie Prince Billy. Musiken han gör som Palace Brothers/Palace Music skiljer sig inte så mycket, förutom att han av någon anledning är lite bättre som Bonnie Prince Billy, om ni frågar mig.
Den skiva som jag omnämner i Bonnie-inlägget är Arise Therefore. Den var som sagt en besvikelse då. Den är jäkligt svårlyssnad helt enkelt. Dessutom är den inte någon munter skiva direkt, man blir minst sagt nedstämd om man lyssnar på den. Men tar man sig tiden och lyssnar ordentligt och humöret redan är kört i botten så är den en fin bekantskap, en vän i misären.
316. Palace Brothers – Days in the Wake
317. Palace Music – Viva Last Blues
318. Palace Music – Arise, Therefore
Kid of Harith
Den här skivan köpte jag tillsammans med lite annat smått och gott som jag tyckte jag behövde känna till. Skivan med Louis Armstrong som jag redovisat tidigare ingick också i det smågodiset. Eller godis och godis, det var inget som smakade särskilt bra i den påsen faktiskt. Jazz är inte min grej.
319. Charlie Parker
Nästa skiva är en av många som jag känt mig tvungen att äga. Gram Parsons anses vara alt-countryns gudfader eller något i den stilen. När jag kommit underfund om att alt-country var the shit var den här skivan ett givet köp. Det hjälpte även att en vän vid namn Richard, som jag hämtade många tips från under det sena 90-talet, höll Gram Parsons som en av de främsta. Richard serverade många bra tips, Gram Parsons var tyvärr inte ett av dem. Jag är inte så förtjust i hans musik. Den låter lite för mycket traditionell country för min smak. Han har dock en enorm styrka, och det är hans doa, side kick, eller vad man ska kalla Emmylou Harris. Jag har skrivit om mina starka känslor för denna kvinna tidigare och hon gör ett mycket bra jobb tillsammans med sin käre Gram, till exempel på den gamla godingen Love Hurts.
320. Gram Parsons – GP & Grievous Angel
Love Hurts
—————-
Now playing: Phosphorescent – Cocaine Lights
via FoxyTunes
