Året var 2001 och jag var åter i Ryd och studentlivet i Linköping. På torsdagarna hängdes det på Herrgårn och på dansgolvet spelades ofta Mon Amour. Den låten tillsammans med Le Tigres Deceptacon skulle få vara ledmotiven om det skulle göras en film om mitt liv det året.
Den gamle Broder Daniel-gitarristen Theodor Jensen fick verkligen till det med Mon Amour. Imponerande också att The Plan följde upp det singelsläppet med en ruskigt stark andrasingel i Let’s Leave.
331. The Plan
Pluxus var en av upptäckterna i mitt febrigaste musiksökande som pågick under tidigt 2000-tal. Den här skivan tycker jag väldigt mycket om, men av någon anledning har jag inte följt upp det fyndet och kollat upp något mer från dem. Jag nöjer mig med den här tills vidare. Nördig dataspelsmusik när det är som allra allra bäst.
332. Pluxus – European Onion
Jag blev introducerad för Pogues från två håll. Det var i övergången mellan högstadie och gymnasium som en gammal vän, Richard, presenterade dem för mig. Ungefär samtidigt blev jag i gymnasiet klasskompis med Niclas som även han lyssnade på Pogues. Musiken tilltalade mig direkt, men det dröjde ändå många år innan jag köpte den här samlingen.
333. The Pogues – The Best of
Polythene var ett lovande osignat band från Eskilstuna. De spelade bland annat på det evenamang som hölls när Eskilstuna blev Popstad 1998. Jag vet inte säkert, men jag tror inte att den här skivan finns i så många ex. Den är nämligen egenhändigt ihopsnickrad av min käre vän Calle, gitarrist och låtskrivare i bandet. Han och bandets sångare Sofia var gruppens ryggrad, de var dessutom ett par. Sofia var en mycket karismatisk frontfigur som skulle ha gjort sig bra på de stora scenerna. Det skulle förresten hela gruppen ha gjort. Men efter flera års trälande utan något större brejk så lade bandet av olika anledningar ner. Synd tycker jag. De förtjänade något mer.
334. Polythene – 1996-1999
Det här inläggets spellista blir inte helt komplett eftersom Pluxus och Polythene inte finns i Spotify.
Samma flickvän som nämndes när jag skrev om Pavement är delaktig i att jag hittade rätt till Pixies. Vi snackar fortfarande anno 1997 ungefär. Hon lyssnade mycket på The Breeders. Frontfigur där är Kim Deal och hon är även basist i Pixies, information som hon, flickvännen alltså, kände till men inte jag. Hon var dessutom inlyssnad en del på Pixies även om hon inte ägde några skivor av dem. Men så en vacker dag släpptes det en Greatest Hits-samling som hon köpte. I samma veva hade tidningen Pop ett reportage om Frank Black, eller Black Francis, eller Charles Thompson vilket man nu väljer att kalla honom, sångaren i Pixies iallafall. Reportaget innehöll bland annat Pixies diskografi med betyg på varje skiva. Doolittle och Bossanova belönades med full pott, det vill tior. Jag köpte Doolittle. Och jublade. Det är en nästintill overkligt bra skiva, innehåller inte en enda dålig låt och flera skitbra med Debaser och Monkey Gone to Heaven som absoluta höjdpunkter. Jag var tvungen att läsa om reportaget i Pop för att se om skivan var något slags hitsamling, men det är den inte.
Gillar man rockig pop, eller för den delen poppig rock, är man helt enkelt tvungen att utforska Pixies.
327. Come on Pilgrim/Surfer Rosa
328. Doolittle
329. Bossanova
Jag minns inte riktigt hur det kommer sig att jag började lyssna på Pizzicato Five. Förmodligen var det under inflytande av min vän Joel. Han var bra på att sniffa upp sådana här udda tweepopband, gärna från Japan. De har en viss charm, men det är inget jag står ut med särskilt länge.
330. Pizzicato 5 – Happy End of the World
Krafter som jag själv inte råder över har gjort att mitt sätt att presentera musiken direkt i bloggen inte längre fungerar, så jag tänkte prova att gå via Spotify istället. Om det fortfarande finns någon som inte har tillgång till Spotify så beklagar jag detta. Ni har nu ytterligare ett skäl till att prova på detta utmärkta program.
… visar Svt serien In Treatment på den hopplösa tiden 19:00? Jag är mycket nyfiken på den men kommer aldrig att ha möjlighet den tiden, mitt i läggdaxet. Det blir att gå via andra kanaler istället.
Här är förresten min kära surdeg. Jag tänkte inleda mitt nya liv som surdegsbagare idag.
Det är en f.d. flickvän som ligger bakom att jag till slut föll för Pavement. När jag träffade henne 1997 så ägde jag skivan Slanted & Enchanted som jag hade köpt för att Pop listade den som en av de tio bästa lo-fi-skivorna någonsin. Då måste den ju vara bra, tänkte jag, men det visade sig att jag inte tyckte att den var särskilt bra. Så när jag märkte att den nya flickvännen hade ett par Pavementskivor som hon dessutom tyckte väldigt mycket om var jag inte särskilt impad. Men efter många sena kvällar och nätter med Pavement som soundtrack var jag omvänd.
Hon hade Crooked Rain… och Wowee Zowee och jag tror att Brighten the Corners kom ungefär när vi träffades, och en anledning till att hon lyckades omvända mig var helt enkelt att de tre skivorna är bättre än Slanted & Enchanted, åtminstone innehåller de fler låtar med ”hitpotential” som är lätta att ta till sig. Slanted & Enchanted är lite bökigare, men det är logiskt att Pop uppskattade den mest.
Vi såg dem på Roskildefestivalen tillsammans 1997. Jag stod bakom henne med armarna runt hennes midja och till hennes stora irritation slumrade jag till emellanåt. Det jag såg av konserten var dock väldigt bra.
321. Slanted and Enchanted
Summer Babe
322. Crooked Rain Crooked Rain
323. Wowee Zowee
Kennel District
324. Brighten the Corners
Stereo
325. Terror Twilight
Jag har vid några tillfällen bekänt viss påverkan från mina bröder. Vi har haft ett stort musikaliskt utbyte genom åren. Det finns en syster också. Där har utbytet inte varit så stor, nästan obefintlig av någon anledning. Det här är dock en influens jag har fått från henne. Hur hon hade snappat upp Philemon Arthur & the Dung vet jag inte, jag själv hade aldrig hört talas om dem innan hon spelade dem för mig. Jag fastnade ganska snabbt för detta mystiska och knäppa band. Självklart blev jag fascinerad av det faktum att ingen vet vilka de är. En teori är att det är Mikael Wiehe och hans brorsa. Om det är sant växer han i mina ögon.
Musikaliskt är den här skivan kanske ingen större upplevelse, den är väldigt lo-fi kan man lugnt säga. De spelar på element, kastruller och annat som finns till hands i hemmet. På sätt och vis är det också det som är så omotståndligt, det primitiva och avskalade. Dessutom kan jag inte annat än kapitulera för låttitlar som All makt åt Folke, Dyngan rinner i takt och Henning i sin presenning.
326. Philimon Arthur & the Dung – Musikens historia del 1 och 2
Jag tänkte låtsas som inget och helt plötsligt publicera ett inlägg med en gnutta anknytning till min person. Förr gjorde jag ju det betydligt oftare, men jag har helt tappat stinget. Dels har jag med en dåres envishet harvat på med mitt rippningsprojekt som jag vill få klart innan domedagen helst. Dels har det funnits ytterst lite tid för bloggande det senaste halvåret eller så, på senare tid nästan ingen tid alls. Sen våren kom tillbringas större delen av dagarna utomhus.
Vårbruket är i full gång och vi har en gräsmatta som efter tre års vanstyre är en ogräsmatta. Jag har blivit besatt av att bekämpa maskrosor, kirskål och kvickrot. Mina stackars misshandlade fotbollsknän gnisslar och gnäller och till och med handleder protesterar. Fan vet om mina insatser hjälper något heller. Kirskålen gick jag på knock mot och slet tills jag nästan grät av förtvivlan, smärta och trötthet. Vid inspektion en dryg vecka senare såg det ut ungefär som det gjorde innan min bersärkargång. Tröstlöst.
Till något roligare. Vi har numera endast ett blöjbarn. Dottern är sedan en tid tillbaka torr på natten. Det är stort. Och nästan ännu större är att hon har slutat med napp. Hon börjar bli stor. Jag själv missbrukade napp till fyra års ålder och jag är glad att dottern la av innan hon hann bli så gammal. Jag tror nämligen att napp är en inkörsport till tyngre droger.
Men roligast just nu är att inom kort kommer barnen att få en ny kusin. Jag går i spänd förväntan. Det är inte varje dag man blir morbror.
Will Oldham har vi stött på redan, då under namnet Bonnie Prince Billy. Musiken han gör som Palace Brothers/Palace Music skiljer sig inte så mycket, förutom att han av någon anledning är lite bättre som Bonnie Prince Billy, om ni frågar mig.
Den skiva som jag omnämner i Bonnie-inlägget är Arise Therefore. Den var som sagt en besvikelse då. Den är jäkligt svårlyssnad helt enkelt. Dessutom är den inte någon munter skiva direkt, man blir minst sagt nedstämd om man lyssnar på den. Men tar man sig tiden och lyssnar ordentligt och humöret redan är kört i botten så är den en fin bekantskap, en vän i misären.
316. Palace Brothers – Days in the Wake
317. Palace Music – Viva Last Blues
318. Palace Music – Arise, Therefore
Kid of Harith
Den här skivan köpte jag tillsammans med lite annat smått och gott som jag tyckte jag behövde känna till. Skivan med Louis Armstrong som jag redovisat tidigare ingick också i det smågodiset. Eller godis och godis, det var inget som smakade särskilt bra i den påsen faktiskt. Jazz är inte min grej.
319. Charlie Parker
Nästa skiva är en av många som jag känt mig tvungen att äga. Gram Parsons anses vara alt-countryns gudfader eller något i den stilen. När jag kommit underfund om att alt-country var the shit var den här skivan ett givet köp. Det hjälpte även att en vän vid namn Richard, som jag hämtade många tips från under det sena 90-talet, höll Gram Parsons som en av de främsta. Richard serverade många bra tips, Gram Parsons var tyvärr inte ett av dem. Jag är inte så förtjust i hans musik. Den låter lite för mycket traditionell country för min smak. Han har dock en enorm styrka, och det är hans doa, side kick, eller vad man ska kalla Emmylou Harris. Jag har skrivit om mina starka känslor för denna kvinna tidigare och hon gör ett mycket bra jobb tillsammans med sin käre Gram, till exempel på den gamla godingen Love Hurts.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
