Enligt tidningen Pop skrev en engelsk musiktidning någon gång att Stina Nordenstam får Morrissey att framstå som en glad spelevink, ungefär. Det är väl att ta i tycker jag, men visst är vemodet stort i hennes musik.
Återigen är det min gamla kulturvetardambekant som får ta åt sig äran för att en artists alster finns i min samling. Stina Nordenstam var hennes stora favorit. Hon blev aldrig så omhuldad av mig, men jag tycker att hon är fascinerande och hennes musik är många gånger jäkligt bra. Som på skivan Dynamite till exempel. De två första skivorna är jag inte så förtjust i. De är lite för jazziga. Men när hon på rör sig ifrån jazzen mot en mer skitig rock, som hon gör på Dynamite, då är hon verkligen bra.
307. Memories of a Color
308. And She Closed Her Eyes
309. Dynamite
Dynamite
CQD
310. This Is Stina Nordenstam
