Jorå satteeh… Jag försummar den här bloggen, jag har ju faktiskt ett projekt att genomföra. Vi befinner oss nu på bokstaven N. Det är inte så värst många skivor som återfinns på den bokstaven i min samling, men en av dem är en av de viktigaste skivorna i min samling. Det är en skiva som har haft en enorm betydelse för mitt musiklyssnande. Skivan jag hänvisar till är Nevermind. Närmare presentation finns längre ner.
Först ut idag en liten pärla som kom nån gång i slutet av nittiotalet och blev hyllat på många håll. Neutral Milk Hotel var medlemmar i Elephant 6-kollektivet som spottade ur sig en hel drös med bra skivor. Det här är kanske den bästa av dem.
303. Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea
In the Aeroplane Over the Sea
När Ian Curtis ändade sitt liv och därmed även Joy Divisions tog de kvarvarande medlemmarna nya tag. De bytte namn till New Order och redan året efter Curtis självmord kom första skivan. 1985 kom Low-life, av somliga betraktade som bandets höjdpunkt tillsammans med Technique. Den senare är lite för dansmusikorienterad för min smak, men Low-life är bra. På den här skivan kan man höra arvet från Joy Division ganska tydligt, inte för att det låter precis som Joy Division. Det är mer en känsla som finns där som liknar föregångaren. Det här är ingen blek kopia av Joy Divison-soundet, det är en fortsättning, en uppdatering.
Det är egentligen ganska fascinerande hur väl New Order har lyckats. Jag vet inte om det finns några fler exempel på band som trots att de förlorat sin frontfigur ändå fortsätter och dessutom når stor framgång. Jag vet för lite om Pink Floyd, kanske stämmer beskrivningen på dem? De förlorade visserligen inte sin frontfigur, de sparkade honom. Plats 62 på Pops hundrabästalista hamnade den här på.
304. New Order – Low-life
Sub-culture
Nevermind är som sagt en av mina viktigaste skivor. Varför är den då det? Jo, när den kom 1991 gick jag i ettan på gymnasiet och lyssnade mest på Ebba Grön och Imperiet. Det blev i längden ganska tråkigt eftersom inget av banden existerade längre. När alla skivor var köpta så fanns det inte så mycket mer att göra. Solo-Thåström hade flytt till Amsterdam och ruvade på sitt outhärdliga projekt Peace Love and Pitbulls. För att gå vidare hade jag börjat lyssna på annan svensk musik, mest folk- och visinspirerade band som till exempel Perssons pack, Traste Lindéns kvintett och Toms tivoli. Och jag tror att det var nästan precis när jag började slå mig till ro med den typen av musik som Nevermind kom.
Jag minns när jag hörde Smells Like Teen Spirit för första gången. Det var inne på Expert där jag och en klasskompis, Plidde, var inne och kollade in TV-apparater. MTV stod på och där kom Nirvana. Plidde som var synthare skrattade åt dem och tyckte det var skit. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Den spontana reaktionen var att hålla med Plidde, men jag fortsatte ändå att titta. Och givetvis lyssna. Under låtens gång förändrades mitt omdöme om låten. Det var nog inte skit iallafall. Det lät riktigt spännande och häftigt. De såg dessutom jäkligt häftiga ut. Jag hade varken hört eller sett något liknande tidigare. Musiken började tala till mitt punkar-jag, och även till mitt inslumrade hårdrocks-jag. Deras stil började tilltala mig också. De hade allt. De spelade cool och bra musik och såg coola ut. När låten var slut var jag mycket intresserad på att utforska dem ytterligare. När intrycket sjunkit in lite till beslutade jag mig för att köpa skivan.
Nevermind kom att få en fundamental inverkan på min musikkonsumtion. Det kanske inte var så tydligt just då men i efterhand ser man det klart och tydligt. Huvudorsaken är den att tack vare denna skiva insåg jag att det finns hur mycket musik som helst som aldrig når fram till de stora forumen som till exempel MTV eller P3. Nevermind gjorde visserligen det, men det här var ändå något jag lärde mig tack vare den skivan, Nirvana hade ju gjort en skiva innan Nevermind som inte alls fick samma genomslag. En annan positiv inverkan som den här skivan hade var att det jag kallade ”stora forum” öppnades upp och släppte in den alternativa musiken. I Nirvanas kölvatten kom ju framför allt andra grungeband, men som jag minns det var det även annan typ av alternativ musik som kom fram på ett helt annat sätt än tidigare. Så även om min insikt att bra musik fanns att hitta om man letade utanför mainstream-fåran var en viktig insikt, så gjorde Nirvanas genombrott det lättare för oss sökare att hitta det där ”bra” musiken.
Skivan är utan tvekan en milstolpe i mitt musikliv. Det går nästan att uttrycka sig i termer av pre- och post-Nevermind. En annan som påverkades kraftigt av denna skiva är min bror. Han var 10 år när jag köpte skivan. Han tyckte den var dålig först kommer jag ihåg, men det dröjde inte länge förrän han smög in och lånade skivan titt som tätt. Efter en tid var väggarna i hans rum tapetserade med Nirvanaposters.
Nu, när knappt tjugo år har gått får jag nog säga att skivan inte håller riktigt. Min broder säger att det beror på produktionen och jag tror han har rätt i det. Den är lite för snyggt producerad, lite för 90-tal. Den låter helt enkelt inte helt fräsch längre, tycker jag.
305. Nirvana – Nevermind
Lounge Act
Nästa skiva är en riktigt bra en. Många har hört Johnny Cashs hjärtskärande version av låten Hurt, vad färre kanske vet är vem som har gjort den i orginal. Svaret är Trent Reznor, eller Nine Inch Nails som han kallar sitt band vars enda permanenta medlem är han själv. Jag har några kulturvetarvänner att tacka för att den här skivan är i min ägo. Det fanns ett par stycken vänner som skattade NIN högt och på den vägen är det. Dessutom vill jag minnas att Fredrik Strage skrev om dem i väldigt positiva ordalag någon gång i tidningen Pop.
The Downward Spiral var väl något av en genombrottsskiva för NIN, åtminstone betydde att de nådde ut till en större publik än de vanliga industrirockarna. Den nådde till exempel ut till ett popsnöre som jag själv. Och vad gäller Hurt så tycker jag att NIN:s orginalversion faktiskt är strået vassare än Mannen i svarts.
306. Nine Inch Nails – The Downward Spiral
Hurt
