Igår hämtade svärmor dottern på dagis. Det var en stor grej för henne, dottern alltså. När jag informerade henne om det dagen innan var glädjen stor och när jag påminde henne om det när jag lämnade henne på dagis så hoppade hon och skrek av glädje.
Svärmor kunde sedan rapportera att hon fick både kramar och pussar när hon kom. Det får aldrig jag. Jag är vardagen, den vanlige. Det är inte så kul alla gånger faktiskt. Frugan får också kramar och pussar när hon kommer hem från jobbet och innan hon kommer hem så frågar dottern: ”när kommer Mamma?” Jag kan inte säga att jag är avundsjuk. Eller det är jag ju, lite, men jag skulle inte vilja byta. Det är trots allt jag som får umgås med barnen hela dagarna och det är det man vill som förälder. Jag är lyckligt lottad. Men just nu är vi inne i en period med mycket kamp. Dottern har alltid haft en stark vilja och hett temprament och just nu är det värre än vanligt, så jag upplever det som att jag mest skäller och är arg på henne. Så i denna stund känner jag att det skulle vara skönt att någon gång få vara den som avviker från vardagen, en mormor som kommer och får pussar och kramar till exempel.
Men det är inte så dumt att vara den som får plocka upp den nyvakne sonen ur vagnen, sätta sig i soffan med honom i knät och bara sitta där och mysa med honom medan han vaknar till liv. Det är inte dumt.
