Lite hip hop och däremellan Oasis

Hip hop är inte riktigt min musik, men genren innehåller en del guldkorn trots allt. N.W.A. är ett, åtminstone på den här skivan som min erfarenhet av dem begränsar sig till. Man kan väl kalla dem gangstarappens pionjärer och en språngbräda för hip hop-giganter såsom Dr. Dre, Ice Cube och Eazy-E. Den sistnämnde visade sig vara homosexuell vilket är lite komiskt med tanke på hur mycket tjat det är om brudar och vad man kan göra med dem i deras lyrik. Men iallafall, Straight Outta Compton är en klassiker, inte bara inom hip hopen utan i populärmusiken i stort. Albumet placerade sig på plats 58 när tidningen Pop listade de hundra bästa skivorna genom tiderna.

311. N.W.A – Straight Outta Compton

Straight Outta Compton

Om man vill vara cynisk, på gränsen till osmaklig, skulle man kunna säga att det är synd att ingen av Gallagher-bröderna gick och dog någon gång strax efter den 2/10 1995. Då hade de nämligen gjort två stycken fantastiskt bra skivor, de var i mina ögon fortfarande coola och intressanta och de hade ännu inte förvandlats till den extremt ointressanta och brutalt fläskigt producerade stadiumakt de kom att framträda som efter skivan Be Here Now som kom 1997. Jag tror att Oasis skulle ha blivit ihågkomna på ett helt annat sätt då. Det är nackdelen med band som inte ger upp trots att de borde, deras eftermäle blir i regel inte så värst lysande. Hur hade det sett ut om Kurt Cobain fortfarande levde och harvade på med Nirvana? ”It’s better to burn out than to fade away” som Neil Young skaldade en gång i tiden. Han är en klok man, även om han inte lever som han lär. Och i hans fall är det tur det.

Nuförtiden, när ytterligare drygt tio år har passerat, känns Oasis ungefär lika spännande som Rolling Stones, och man har svårt att förstå att det är samma band som vid mitten av 90-talet befann sig i popmusikens epicentrum.

Min första kontakt med Oasis var när jag såg på TV hur man summerade årets (1994) Hultsfredsfestival. Alla, särskilt Andres Lokko, talade lyriskt om hur knäckande bra Oasis hade varit. Som en parentes kan sägas att det är just det här som Andres Lokko är oslagbar på – att hajpa band som är på väg att slå igenom. Han gjorde det med Oasis, han gjorde det med The Strokes, Chemical Brothers och Glasvegas för att nämna några till. Det är väl iochförsig bra, av de hajpar som jag nämnde nyss gick jag på samtliga och hade stor glädje av det, så fortsätt så Lokko. Som sagt, jag trodde på hajpen, gick och köpte skivan när den kom. Den var bra, visst, men jag blev inte så där jätteimpad faktiskt. Det var inte förrän de släppte uppföljaren som jag blev riktigt golvad. Jag tyckte den var helt suverän. I dagsläget håller jag nog debuten som det bästa de har gjort dock, … Morning Glory är lite för svulstig för min nuvarande smak. Trots det har är den inte i närheten av att matcha deras tredje skiva Be Here Now i svulstighet. Den är helt outhärdlig i mina öron. Och efter den bittra besvikelsen tappade jag intresset för Oasis vidare öden och äventyr.

312. Oasis – Definitely Maybe

Live Forever

313. Oasis – (What’s the Story) Morning Glory?

Morning Glory

314. Oasis – The Masterplan

Nästa skiva har jag inte mycket att säga om. Jag skaffade mig den tack vare Hey Ya och sällan har jag fått så mycket dökött med på ett köp. Resten av skivan, eller skivorna tyckte jag då och tycker än är rätt så intetsägande. Inget jag vill ödlsa min tid på helt enkelt.

315. Outkast – Speakerboxxx & The Love Below

Stina Nordenstam

Enligt tidningen Pop skrev en engelsk musiktidning någon gång att Stina Nordenstam får Morrissey att framstå som en glad spelevink, ungefär. Det är väl att ta i tycker jag, men visst är vemodet stort i hennes musik.

Återigen är det min gamla kulturvetardambekant som får ta åt sig äran för att en artists alster finns i min samling. Stina Nordenstam var hennes stora favorit. Hon blev aldrig så omhuldad av mig, men jag tycker att hon är fascinerande och hennes musik är många gånger jäkligt bra. Som på skivan Dynamite till exempel. De två första skivorna är jag inte så förtjust i. De är lite för jazziga. Men när hon på rör sig ifrån jazzen mot en mer skitig rock, som hon gör på Dynamite, då är hon verkligen bra.

307. Memories of a Color

308. And She Closed Her Eyes

309. Dynamite

Dynamite

CQD

310. This Is Stina Nordenstam

N som i Nirvana

Jorå satteeh… Jag försummar den här bloggen, jag har ju faktiskt ett projekt att genomföra. Vi befinner oss nu på bokstaven N. Det är inte så värst många skivor som återfinns på den bokstaven i min samling, men en av dem är en av de viktigaste skivorna i min samling. Det är en skiva som har haft en enorm betydelse för mitt musiklyssnande. Skivan jag hänvisar till är Nevermind. Närmare presentation finns längre ner.

Först ut idag en liten pärla som kom nån gång i slutet av nittiotalet och blev hyllat på många håll. Neutral Milk Hotel var medlemmar i Elephant 6-kollektivet som spottade ur sig en hel drös med bra skivor. Det här är kanske den bästa av dem.

303. Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

In the Aeroplane Over the Sea

När Ian Curtis ändade sitt liv och därmed även Joy Divisions tog de kvarvarande medlemmarna nya tag. De bytte namn till New Order och redan året efter Curtis självmord kom första skivan. 1985 kom Low-life, av somliga betraktade som bandets höjdpunkt tillsammans med Technique. Den senare är lite för dansmusikorienterad för min smak, men Low-life är bra. På den här skivan kan man höra arvet från Joy Division ganska tydligt, inte för att det låter precis som Joy Division. Det är mer en känsla som finns där som liknar föregångaren. Det här är ingen blek kopia av Joy Divison-soundet, det är en fortsättning, en uppdatering.

Det är egentligen ganska fascinerande hur väl New Order har lyckats. Jag vet inte om det finns några fler exempel på band som trots att de förlorat sin frontfigur ändå fortsätter och dessutom når stor framgång. Jag vet för lite om Pink Floyd, kanske stämmer beskrivningen på dem? De förlorade visserligen inte sin frontfigur, de sparkade honom. Plats 62 på Pops hundrabästalista hamnade den här på.

304. New Order – Low-life

Sub-culture

Nevermind är som sagt en av mina viktigaste skivor. Varför är den då det? Jo, när den kom 1991 gick jag i ettan på gymnasiet och lyssnade mest på Ebba Grön och Imperiet. Det blev i längden ganska tråkigt eftersom inget av banden existerade längre. När alla skivor var köpta så fanns det inte så mycket mer att göra. Solo-Thåström hade flytt till Amsterdam och ruvade på sitt outhärdliga projekt Peace Love and Pitbulls. För att gå vidare hade jag börjat lyssna på annan svensk musik, mest folk- och visinspirerade band som till exempel Perssons pack, Traste Lindéns kvintett och Toms tivoli. Och jag tror att det var nästan precis när jag började slå mig till ro med den typen av musik som Nevermind kom.

Jag minns när jag hörde Smells Like Teen Spirit för första gången. Det var inne på Expert där jag och en klasskompis, Plidde, var inne och kollade in TV-apparater. MTV stod på och där kom Nirvana. Plidde som var synthare skrattade åt dem och tyckte det var skit. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Den spontana reaktionen var att hålla med Plidde, men jag fortsatte ändå att titta. Och givetvis lyssna. Under låtens gång förändrades mitt omdöme om låten. Det var nog inte skit iallafall. Det lät riktigt spännande och häftigt. De såg dessutom jäkligt häftiga ut. Jag hade varken hört eller sett något liknande tidigare. Musiken började tala till mitt punkar-jag, och även till mitt inslumrade hårdrocks-jag. Deras stil började tilltala mig också. De hade allt. De spelade cool och bra musik och såg coola ut. När låten var slut var jag mycket intresserad på att utforska dem ytterligare. När intrycket sjunkit in lite till beslutade jag mig för att köpa skivan.

Nevermind kom att få en fundamental inverkan på min musikkonsumtion. Det kanske inte var så tydligt just då men i efterhand ser man det klart och tydligt. Huvudorsaken är den att tack vare denna skiva insåg jag att det finns hur mycket musik som helst som aldrig når fram till de stora forumen som till exempel MTV eller P3. Nevermind gjorde visserligen det, men det här var ändå något jag lärde mig tack vare den skivan, Nirvana hade ju gjort en skiva innan Nevermind som inte alls fick samma genomslag. En annan positiv inverkan som den här skivan hade var att det jag kallade ”stora forum” öppnades upp och släppte in den alternativa musiken. I Nirvanas kölvatten kom ju framför allt andra grungeband, men som jag minns det var det även annan typ av alternativ musik som kom fram på ett helt annat sätt än tidigare. Så även om min insikt att bra musik fanns att hitta om man letade utanför mainstream-fåran var en viktig insikt, så gjorde Nirvanas genombrott det lättare för oss sökare att hitta det där ”bra” musiken.

Skivan är utan tvekan en milstolpe i mitt musikliv. Det går nästan att uttrycka sig i termer av pre- och post-Nevermind. En annan som påverkades kraftigt av denna skiva är min bror. Han var 10 år när jag köpte skivan. Han tyckte den var dålig först kommer jag ihåg, men det dröjde inte länge förrän han smög in och lånade skivan titt som tätt. Efter en tid var väggarna i hans rum tapetserade med Nirvanaposters.

Nu, när knappt tjugo år har gått får jag nog säga att skivan inte håller riktigt. Min broder säger att det beror på produktionen och jag tror han har rätt i det. Den är lite för snyggt producerad, lite för 90-tal. Den låter helt enkelt inte helt fräsch längre, tycker jag.

305. Nirvana – Nevermind

Lounge Act

Nästa skiva är en riktigt bra en. Många har hört Johnny Cashs hjärtskärande version av låten Hurt, vad färre kanske vet är vem som har gjort den i orginal. Svaret är Trent Reznor, eller Nine Inch Nails som han kallar sitt band vars enda permanenta medlem är han själv. Jag har några kulturvetarvänner att tacka för att den här skivan är i min ägo. Det fanns ett par stycken vänner som skattade NIN högt och på den vägen är det. Dessutom vill jag minnas att Fredrik Strage skrev om dem i väldigt positiva ordalag någon gång i tidningen Pop.

The Downward Spiral var väl något av en genombrottsskiva för NIN, åtminstone betydde att de nådde ut till en större publik än de vanliga industrirockarna. Den nådde till exempel ut till ett popsnöre som jag själv. Och  vad gäller Hurt så tycker jag att NIN:s orginalversion faktiskt är strået vassare än Mannen i svarts.

306. Nine Inch Nails – The Downward Spiral

Hurt

Mer dagissnack

Jag har ältat det här med dagiseländet en tid nu. Frågan har upptagit min tid långt mycket mer än vad som har visats här i bloggen kan jag säga. Som jag skrivit tidigare är dagisplatsen klar nu, ovissheten är borta och det känns bra. Men så är det inte för alla runt omkring mig så ämnet diskuteras fortfarande flitigt på lekplatser, på väg till och från dagis och på öppna förskolan till exempel.

På öppna förskolan i fredags hörde jag den hittills absurdaste dagiskörelaterade erfarenheten. En pappa berättade att de blivit erbjudna en plats på ett dagis. Inget konstigt med det, det absurda var att där skulle hon, dottern, bara gå i två veckor. Sedan skulle hon flyttas till ett nytt dagis och efter tre veckor där vidare till ett tredje ställe. Pappan frågade om det var ett skämt, en fullt naturlig reaktion, men det var det inte. Det var kommunens sätt att klara platsgarantin, det vill säga erbjuda en förskoleplats senast fyra månader efter önskat datum. Ibland undrar man om de ansvariga för kommunens barnomsorg ens vet vad ett barn är för något.

My Bloody Valentine

Världens Bästa Skiva har jag kallat den, Loveless av My Bloody Valentine. Öppningsspåret Only Shallow gick jag runt och kallade Världens Bästa Låt. Idag är jag lite försiktigare med att strö sådana omdömen omkring mig, men då i tjugoårsåldern kändes det rätt. Jag var helt betagen av den skivan och jag minns mitt första möte med den mycket mycket väl.

Det var hemma i min kurskamrat Henkes studentrum i Ryd. Vi satt och snackade musik sådär som man ofta gjorde vid mitten av 90-talet. ”Har du hört den här?” frågade han och poppade på Only Shallow, första låten på Loveless. Jag blev fullkomligt däckad. Det var det bästa jag någonsin hade hört, kaos och harmoni i en perfekt och ljuvlig blandning. Eftersom skivan finns med på Pops hundrabästalista, närmare bestämt på plats 85, så kände jag till gruppen och skivan. Det jag hade läst om skivan fick mig att misstänka att jag skulle gilla den, men jag hade räknat med att det skulle bli en så stark upplevelse som det blev. Jag blev helt överkörd.

Skivan kom 1991, tog över ett år att spela in och försatte på grund av det nästan skivbolaget Creation i konkurs. Vid den tidpunkten hade jag inte grävt ner mig tillräckligt i den alternativa musikens mylla så den passerade omärkt. Jag kan inte minnas att någon annan i min omgivning ens omtalade dem någon gång. Nej, det mest alternativa som jag lyssnade på -91 var Nirvana och de var vid det laget inte längre särskilt alternativa längre.

Efter den omtumlande upplevelsen hemma hos Henke köpte jag skivan illa kvickt och fyllde sedan på med de andra skivorna. Isn’t Anything är nästan lika bra som Loveless. Ecstasy and Wine är inte så dum, det finns en del riktigt schyssta låtar där. This Is… är däremot kass. Det är en annan sångare på den och han låter som en usel gothrocksångare. Jag har inte ägnat den särskilt mycket tid.

299. This Is Your Bloody Valentine

300. Ecstasy and Wine

301. Isn’t Anything

(When You Wake) You’re Still in a Dream

Cupid Come

302. Loveless

Only Shallow

Sometimes

Jag vill vara en mormor

Igår hämtade svärmor dottern på dagis. Det var en stor grej för henne, dottern alltså. När jag informerade henne om det dagen innan var glädjen stor och när jag påminde henne om det när jag lämnade henne på dagis så hoppade hon och skrek av glädje.

Svärmor kunde sedan rapportera att hon fick både kramar och pussar när hon kom. Det får aldrig jag. Jag är vardagen, den vanlige. Det är inte så kul alla gånger faktiskt. Frugan får också kramar och pussar när hon kommer hem från jobbet och innan hon kommer hem så frågar dottern: ”när kommer Mamma?” Jag kan inte säga att jag är avundsjuk. Eller det är jag ju, lite, men jag skulle inte vilja byta. Det är trots allt jag som får umgås med barnen hela dagarna och det är det man vill som förälder. Jag är lyckligt lottad. Men just nu är vi inne i en period med mycket kamp. Dottern har alltid haft en stark vilja och hett temprament och just nu är det värre än vanligt, så jag upplever det som att jag mest skäller och är arg på henne. Så i denna stund känner jag att det skulle vara skönt att någon gång få vara den som avviker från vardagen, en mormor som kommer och får pussar och kramar till exempel.

Men det är inte så dumt att vara den som får plocka upp den nyvakne sonen ur vagnen, sätta sig i soffan med honom i knät och bara sitta där och mysa med honom medan han vaknar till liv. Det är inte dumt.