Det började med att jag upptäckte The Smiths. Hur det gick till beskriver jag här. Egentligen har jag inte så mycket mer att tillägga. Morrisseys musik är ungefär som The Smiths, men han har lite lägre högsta nivå som soloartist och tyvärr även en lägre lägsta nivå. Skivor som Bona Drag och Vauxhall and I är dock inget att fnysa åt, de är förgrymmat bra.
Jag vet inte riktigt om jag har rätt men det känns som om jag har kommit in lite sent i Morrisseys skivproduktion. Första skivan jag köpte var Southpaw Grammar som jag tyckte mycket om då men inte nu, och sedan arbetade jag mig bakåt. Antagligen skulle jag har fortsatt längre bakåt till Viva Hate. Dessutom skulle jag nog inte ha hoppat över Beethoven Was Deaf eller Your Arsenal. Nämnda skivor ska väl vara bland hans starkaste alster. Från Southpaw Grammar och framåt tycker jag inte att det finns så mycket att hämta. Hur som helst så är Morrissey en helt makalöst fascinerande artist och det är en fröjd att lyssna på honom i hans bästa stunder.
294. Bona Drag
Will Never Marry
Suedehead
295. Vauxhall and I
Why Don’t You Find Out for Yourself
Speedway
296. World of Morrissey
Boxers
297. Southpaw Grammar
The Boy Racer
298. Maladjusted
