På plats 32 på Pops lista över världens hundra bästa skivor finner man MC5:s Back in the USA. MC5 kom från Detroit precis som The Stooges och dessa två band anses vara punkens pionjärer i USA. Om jag själv får välja väljer jag The Stooges alla gånger, främst för att de är så mycket mer punk än vad MC5 är, åtminstone på den här skivan som är den enda referens till MC5 jag har.
Den köptes in någon gång vid mitten av 90-talet och självklart var placeringen på Pops lista en klart bidragande orsak till köpet. Vill man ha en riktigt skön skiva med ren, svängig rock och en smula boogiekänsla så finns det nog inte många skivor som toppar den här. De inleder med Little Richards Tutti Frutti och avslutar med Chuck Berrys Back in the USA, blicken är alltså riktad bakåt och nedåt mot den moderna rockens rötter. Samtidigt var MC5 som sagt början på en ny musikalisk era, skivan kom ut 1970. Många gånger är det just så – de artister och grupper som har bäst koll på historien brukar göra väldigt inressant musik.
277. MC5 – Back in the USA
Teenage Lust
Hösten år 2000 stack jag i landsflykt till Island av alla ställen. Det fanns olika orsaker till att jag överhuvudtaget åkte iväg och det fanns orsaker till varför det blev just till Island, men det är inte intressant just nu. Väl där levde jag ett nästintill TV-löst liv vilket var ganska skönt. När jag, en av ytterst få gånger, såg på isländsk TV såg jag något slags musikprogram där en gubbe som såg ut ungefär som Pettsson framförde några alster. Gubben var Megas. Megas är ett av isländskans smeknamn för Magnus och jag har alltid varit svag för personer som är mina namnar (Magnus Uggla och Magnus Härenstam är två exempel). Hans fullständiga namn är Magnús Þór Jónsson. Jag tyckte han verkade vara en cool snubbe och att hans musik inte var så pjåkig så han blev min första isländska idol. Jag berättade om min Megasvurm för Kristján, en islänning som jag lärt känna, och han tyckte det var lite roligt och berättade för mig att han var en lite udda fågel på den isländska pophimlen. Jag minns inga detaljer kring det nu, men det kontentan av det var nog ungefär som han själv sjunger Ég á mig sjálf – Jag äger mig själv (om jag kan min isländska). Hursomhelst så bidrog Kristjáns information till att mitt intresse för Megas ökade. Till jul fick jag den här skivan av min islänske vän i julklapp. Den är olidligt lång, tjugo låtar varav endast några få är riktigt bra. Men det gör inget, jag gillar honom ändå. Både Kristján och Megas.
Titeln på smakprovet här lyder i översättning: Om du ler mot världen. Gör du det kommer världen, enligt Megas, att le tillbaka.
278. Megas – Paradísarfuglinn
Ef þú smælar framan í heiminn
Natalie Merchant är en artist som i sina bästa stunder är alldeles lysande. Tyvärr har hon även sämre stunder då hon låter som en kvinnlig Chris Rea, vilket i min värld är något dåligt. Men som sagt, när hon är bra så är hon verkligen bra och på skivan Motherland är hon bra nästan hela skivan igenom.
279. Natalie Merchant – Tigerlily
280. Natalie Merchant – Motherland
Golden Boy
Jag hade en period i tjugoårsåldern då jag försökte förstå mig på hip hop. Det gick väl sådär. Jag kunde konstatera att även om det finns hip hop som är bra så är den aldrig så bra som ”vanlig” musik kan vara. Den främsta upptäckten jag gjorde under den här perioden var Wu-Tang Clan, de blev jag faktiskt riktigt förtjust i. En av mina favoritklanmedlemmar var Method Man, kanske mest beroende på att hans rap gick lätt att skilja från de andras. Han har en speciell röst. När klanen var som hetast släppte medlemmarna även soloskivor åt höger och vänster och jag köpte en av dem. Nämligen denna av Method Man:
281. Method Man – Tical
I’ll Be There for You/You’re All I Need to Get By feat. Mary J. Blige
