Han började ge ut musik som Rocky Dennis och fick då nån slags undergroundhajp. Från alla håll och kanter fick jag frågan ”har du hört Rocky Dennis?” eller uppmaningen ”du måste lyssna på Rocky Dennis!”. Så jag lyssnade väl litegrann. Lite senare skrotade han Rocky Dennis och gav ut en skiva i eget namn som hyllades av en enig kritikerkår, vill jag minnas. Jag blev väldigt förtjust i You Are the Light och tack vare den skaffade jag mig skivan. Jag tycker om Jens Lekman i små doser. Om jag lyssnar för länge tycker jag han blir tråkig. Några låtar i taget, då är han riktigt njutbar.
258. Jens Lekman – When I Said I Wanted to Be Your Dog
Jag hade en gång en flickvän med bra musiksmak som introducerade en hel del bra musik som var ny för mig. Lemonheads är ett sånt exempel. Innan jag träffade henne hade jag hört deras cover av Mrs. Robinson och det var nog allt. Tack vare henne lärde jag mig vilken enastående melodisnickrare Lemonheads frontfigur Evan Dando är. Efter det tog slut med flickvännen kände jag att jag var tvungen att äga åtminstone en Lemonheadsskiva. Valet föll på den här som i mitt tycke är bäst.
259. The Lemonheads – Come on Feel
Nästa skiva la beslag på silvret när Pop listade de hundra bästa skivorna. Vid första lyssningen var den i mina öron en ganska ordinär popskiva, snäppet över medel ungefär. Om man läser på lite om inspelningen av skivan så att den sätts in i ett sammanhang så kanske man värderar den lite högre. Det gör iallafall jag.
Egentligen tycker jag inte att musik ska kräva nån förkunskap. Är musiken bra så är den, är den det inte så är den inte bra. Men får man veta att John Lennon innan skivan spelades in gick till psykolog för att bland annat bearbeta sorgen efter sina frånvarande föräldrar, så lyssnar man på den med lite annorlunda öron. Pappan stack när John var nyfödd och mamman dog när han var ganska ung. Det är klart att en låt som Mother växer med en smula förkunskap. Sen är det det här med Beatles. När den här skivan kom ut hade Beatles splittrats och i låten God där Lennon avfärdar en rad storheter som till exempel Gud, sjunger han ”I don’t believe in Beatles”. Ordet ”Beatles” formligen spottas ut. Kort sagt, skivan är ett lysande exempel på popmusik som faktiskt betyder nåt, där upphovsmannen vill uttrycka nåt mer än att han/hon är olyckligt kär. John Lennon var förresten väldigt lyckligt kär när skivan spelades in. Låten God avslutas med raden ”I just believe in me, Yoko and me. And that’s reality”. Yoko Ono står med bland de som utgjorde studiobandet. Hennes instrument är ”wind”.
260. John Lennon – Plastic Ono Band
Första låten på nästa skiva är Deceptacon. Det räcker nästan med den informationen. Den är i mitt tycke bland det bästa som har nått mina öron hittills under 00-talet. Det är en helt genialisk poplåt, såväl textmässigt som musikaliskt. Frontfiguren Kathleen Hannah kan det där med catchiga låtar. Det finns ytterligare ett par fina alster på skivan.
261. Le Tigre
Live spelar den typ av musik som jag avskyr mest – fm-rock. Åtminstone började de göra det efter den här skivan. Throwing Copper är inte riktigt sådär äckligt tillrättalagd utan faktiskt rätt så hyfsad. Den kom ut typ -94. Jag låg iallafall i lumpen och läste om skivan i Slitz (som på den tiden var fri från utvikningsbrudar) där den fick bra betyg. Jag köpte den och tyckte den var skitbra. Det blev en hel del lyssning. Men man kan nog säga att det är en skiva som jag har vuxit ifrån.
262. Live – Throwing Copper
