Det började med att jag upptäckte The Smiths. Hur det gick till beskriver jag här. Egentligen har jag inte så mycket mer att tillägga. Morrisseys musik är ungefär som The Smiths, men han har lite lägre högsta nivå som soloartist och tyvärr även en lägre lägsta nivå. Skivor som Bona Drag och Vauxhall and I är dock inget att fnysa åt, de är förgrymmat bra.
Jag vet inte riktigt om jag har rätt men det känns som om jag har kommit in lite sent i Morrisseys skivproduktion. Första skivan jag köpte var Southpaw Grammar som jag tyckte mycket om då men inte nu, och sedan arbetade jag mig bakåt. Antagligen skulle jag har fortsatt längre bakåt till Viva Hate. Dessutom skulle jag nog inte ha hoppat över Beethoven Was Deaf eller Your Arsenal. Nämnda skivor ska väl vara bland hans starkaste alster. Från Southpaw Grammar och framåt tycker jag inte att det finns så mycket att hämta. Hur som helst så är Morrissey en helt makalöst fascinerande artist och det är en fröjd att lyssna på honom i hans bästa stunder.
DN, SvD, Expressen och Aftonbladet har gått ihop i en gemensam kampanj till stöd för Dawit Isaak. Bland annat finns en namninsamling som jag tycker du ska skriva på.
Nej, det är inte ett nytt och spännande samarbete mellan två väldigt intressanta artister. Det är bara jag som provar ett nytt rubriksättningssystem.
Thurston Moore är till vardags gitarrist och sångare i Sonic Youth. Denna soloskiva knåpade han ihop 1995, men jag köpte den några år senare, till reapris vill jag minnas. Med tanke på Sonic Youths spretiga produktion är det svårt att förstå vilka idéer som TM inte har fått utlopp för där och som föranledde honom till att göra en soloplatta. Men, men, det kvittar. En skaplig skiva gjorde han iallafall. Den når inte alls upp till den standard som Sonic Youth håller i sina bästa stunder, men den är klart godkänd.
290. Thurston Moore – Psychic Hearts
Ono Soul
48 timmar tog det Van Morrison att spela in det klassiska albumet Astral Weeks som hamnade på plats 19 i Pops hundrabästalista. Att den finns med där är förstås orsaken till att jag köpte skivan. Innan jag tog del av Pops lista var Van Morrison för mig en högst ointressant gubbe. Jag var inte ens medveten om att det var han som låg bakom Brown Eyed Girl.
Astral Weeks är ett typexempel på en sådan skiva som jag uppskattar rent intellektuellt, det vill säga jag hör att skivan är riktigt riktigt bra och gillar det jag hör. Men för att verklig musikalisk kärlek ska uppstå måste musiken tala till skrevet så att säga, det är iallafall min bestämda uppfattning, och det gör inte Astral Weeks. Det finns säkerligen personer till vilkas skrev den här skivan talar väldigt ljudligt till, men det gäller inte mig och mitt skrev. Jodå, några låtar finns där som är riktigt sköna. Beside You är en av dem.
The Bang Masters har jag inte lyssnat lika mycket på som Astral Weeks. Det är en samlingsskiva och är, som samlingsskivor ibland kan vara, väldigt ojämn. Brown Eyed Girl är förstås en topp och en orsak till varför jag köpte skivan. En annan var att jag kände igen skivans titel från Sen kväll med Luuk där man körde ett stående inslag med Theodor Kallifatides (inte spelad av honom själv) under en säsong. The Bang Masters nämndes där som Kallifatides favoritskiva. Om det verkligen är det i verkliga livet känner jag dock inte till.
Om jag inte missminner mig så är båda grupperna i det här inlägget tips från den äldre av mina två småbröder. Först Mogwai, ett skotskt post-rockband uppkallat efter den söta gremlin i Gremlinsfilmerna som jag tyckte var skitbra när jag var yngre. Nu är jag äldre och föredrar att lyssna på Mogwai framför att titta på en Gremlinsfilm.
Båda de här skivorna är riktigt bra, men Rock Action är nog vassast. Av någon anledning framkallar Mogwais musik starka Islandsvibbar hos mig. Det är lite märkligt eftersom jag inte lyssnade på dem när jag var där. Jag tror det är att de båda fenomenen delar ett slags kärvhet. Gemensamt är även en lugn yta under vilken ett våldsamt inre ligger och bubblar.
286. Mogwai – Young Team
Summer (Priority Version)
287. Mogwai – Rock Action
Dial: Revenge
Mojave uppstod ur spillrorna av Slowdive, ett shoegazeband som var verksamma under 90-talet och som jag då tyckte var i segaste laget, men som jag senare gav en ny chans då det funkade bättre. Musiken som de gör i Mojave 3 är ganska mycket annorlunda den som Slowdive gjorde. Den låter framför allt mer amerikansk, mer country. Den är skön och var perfekt att ha i bakgrunden när man ligger och läser till exempel. Excuses… är lite tunn tycker jag, men Out of Tune är kanonbra. Sångaren låter kusligt likt James Iha förresten.
Jag vet inte hur det är med er men jag blir fan förbannad när vädret beter sig som det har gjort den här helgen i Linköpingstrakten. I lördags strålande solsken och vårvärme. Jag var ute och påtade i den lilla täppan och svetten lackade när jag dumt nog hade vinterjacka på mig. Idag snöfall, stora fula flingor dråsade ner så gott som hela dagen. Till råga på allt var det plusgrader så snön kladdade bara ner.
Jag blir som sagt förbannad och därefter blir jag besviken. Våren retas. Det är ju så varje år, men jag vänjer mig aldrig.
Omkring 2002 var jag inne på electro clash, det har jag skrivit om tidigare, men även elektronisk musik i största allmänhet. Inte så att jag grävde ner mig i värsta hardcore synthen eller vedervärdig house. Nej, jag har mina gränser. Poppigt och melodiöst ska det vara, gärna med inslag av en och annan synth. Hursomhelst, det var vid den här tidpunkten som nästa skiva införskaffades. Jag tyckte den var bra då, ett tag. Ärligt talat så tröttnar jag ganska fort på den här typen av musik, men visst ett par låtar som håller än finns det.
282. Miss Kittin & The Hacker – First Album
Stock Exchange
Miss Universum är, eller snarare var, Catti Brandelius alter ego. Hon, det vill säga Miss Universum, var först medlem i Doktor Kosmos och hon, det vill säga Catti Brandelius, är gift med sångaren i Doktor Kosmos Uje Brandelius. 2001 hoppade både Miss Universum och Catti Brandelius av Doktor Kosmos för att satsa på en solokarriär och 2003 kom debutskivan. Jag köpte den något eller några år senare, på Gotland vill jag minnas. Det är en riktigt trevlig skiva, inget mästerverk, men bra.
283. Miss Universum – Selfelected
Fertilize
På plats 99 på Pops hundrabästalista finner man The Modern Lovers självbetitlade debutalbum. Det är en placering som enligt mig borde vara betydligt högre, topp 50 åtminstone. Jag gillar den väldigt mycket. För det första innehåller den ett knippe jäkligt bra låtar. För det andra innehåller den dessutom så mycket ungdomlig desperation, ångest och lycka att man nästan överväldigas. Lyssna bara på Hospital så hör ni.
284. The Modern Lovers
Pablo Picasso
Hospital
Det tog lång tid innan jag kom underfund med Modest Mouse. Matte tipsade och jag kollade upp, men jag fastnade inte riktigt. Trots det kunde jag aldrig riktigt släppa dem. Det kändes som det var en typ av musik som jag borde gilla och att jag skulle göra det om jag bara nötte in den ordentligt. Men det gick trögt. Det var egentligen inte förrän jag hörde Dashboard på senaste skivan som jag hittade en ingång till deras musik. Så är det ofta för mig, jag behöver en eller några låtar som jag fastnar för direkt, som gör att jag överhuvudtaget bryr mig om att fortsätta lyssna. I Dashboard fick jag en sådan låt i Modest Mouses fall. Jag blev inte direkt frälst, men mitt omdöme om Modest Mouse förändrades iallafall åt det positiva hållet.
På denna skiva finns förvisso ännu en sådan där klockren låt (se nedan), men i det här fallet räckte det som sagt inte
Det är inte lätt att söva ett barn med hicka. Jag kom att tänka på en sak när jag försökte mig på denna svåra uppgift: jag själv har inte haft hicka sedan jag vet inte hur länge. Kritaperioden kanske? Är hicka rent av något man slipper som vuxen? Bortsett från fyllehicka då. Men det var länge sedan jag hade den sortens hicka också. Det inträffade under renässansen på ett ungefär.
Det är inget jag saknar. Jävligt irriterande sak, den där hickan.
Idag blev det klart med dagisplats. Eller, jag visste om det redan eftersom jag tog telefonkontakt med den som bestämmer om kön, men idag fick vi ett brev som bekräftade det. I augusti ska sonen ut i den stora världen.
Jag kommer med andra ord vara hemma ett tag till. Sedan börjar det mindre angenäma livet med barn på två olika dagis.
På plats 32 på Pops lista över världens hundra bästa skivor finner man MC5:s Back in the USA. MC5 kom från Detroit precis som The Stooges och dessa två band anses vara punkens pionjärer i USA. Om jag själv får välja väljer jag The Stooges alla gånger, främst för att de är så mycket mer punk än vad MC5 är, åtminstone på den här skivan som är den enda referens till MC5 jag har.
Den köptes in någon gång vid mitten av 90-talet och självklart var placeringen på Pops lista en klart bidragande orsak till köpet. Vill man ha en riktigt skön skiva med ren, svängig rock och en smula boogiekänsla så finns det nog inte många skivor som toppar den här. De inleder med Little Richards Tutti Frutti och avslutar med Chuck Berrys Back in the USA, blicken är alltså riktad bakåt och nedåt mot den moderna rockens rötter. Samtidigt var MC5 som sagt början på en ny musikalisk era, skivan kom ut 1970. Många gånger är det just så – de artister och grupper som har bäst koll på historien brukar göra väldigt inressant musik.
277. MC5 – Back in the USA
Teenage Lust
Hösten år 2000 stack jag i landsflykt till Island av alla ställen. Det fanns olika orsaker till att jag överhuvudtaget åkte iväg och det fanns orsaker till varför det blev just till Island, men det är inte intressant just nu. Väl där levde jag ett nästintill TV-löst liv vilket var ganska skönt. När jag, en av ytterst få gånger, såg på isländsk TV såg jag något slags musikprogram där en gubbe som såg ut ungefär som Pettsson framförde några alster. Gubben var Megas. Megas är ett av isländskans smeknamn för Magnus och jag har alltid varit svag för personer som är mina namnar (Magnus Uggla och Magnus Härenstam är två exempel). Hans fullständiga namn är Magnús Þór Jónsson. Jag tyckte han verkade vara en cool snubbe och att hans musik inte var så pjåkig så han blev min första isländska idol. Jag berättade om min Megasvurm för Kristján, en islänning som jag lärt känna, och han tyckte det var lite roligt och berättade för mig att han var en lite udda fågel på den isländska pophimlen. Jag minns inga detaljer kring det nu, men det kontentan av det var nog ungefär som han själv sjunger Ég á mig sjálf – Jag äger mig själv (om jag kan min isländska). Hursomhelst så bidrog Kristjáns information till att mitt intresse för Megas ökade. Till jul fick jag den här skivan av min islänske vän i julklapp. Den är olidligt lång, tjugo låtar varav endast några få är riktigt bra. Men det gör inget, jag gillar honom ändå. Både Kristján och Megas.
Titeln på smakprovet här lyder i översättning: Om du ler mot världen. Gör du det kommer världen, enligt Megas, att le tillbaka.
278. Megas – Paradísarfuglinn
Ef þú smælar framan í heiminn
Natalie Merchant är en artist som i sina bästa stunder är alldeles lysande. Tyvärr har hon även sämre stunder då hon låter som en kvinnlig Chris Rea, vilket i min värld är något dåligt. Men som sagt, när hon är bra så är hon verkligen bra och på skivan Motherland är hon bra nästan hela skivan igenom.
279. Natalie Merchant – Tigerlily
280. Natalie Merchant – Motherland
Golden Boy
Jag hade en period i tjugoårsåldern då jag försökte förstå mig på hip hop. Det gick väl sådär. Jag kunde konstatera att även om det finns hip hop som är bra så är den aldrig så bra som ”vanlig” musik kan vara. Den främsta upptäckten jag gjorde under den här perioden var Wu-Tang Clan, de blev jag faktiskt riktigt förtjust i. En av mina favoritklanmedlemmar var Method Man, kanske mest beroende på att hans rap gick lätt att skilja från de andras. Han har en speciell röst. När klanen var som hetast släppte medlemmarna även soloskivor åt höger och vänster och jag köpte en av dem. Nämligen denna av Method Man:
281. Method Man – Tical
I’ll Be There for You/You’re All I Need to Get By feat. Mary J. Blige
En av mina favoritgrupper som jag skrivit tidigare om är Bear Quartet. Sångaren där heter Mattias Alkberg och han har ett sidoprojekt kallat Mattias Alkberg BD. Jag vill minnas att Alkberg själv härsknade till när han nominerades till en grammis i kategorin Årets manliga. Det är med det i åtanke som jag har sorterat in Mattias Alkberg BD på bokstaven M i min samling istället för på A. Mattias Alkberg BD är alltså ett gruppnamn. Iallafall, denna första Mattias Alkberg BD-skiva är ett riktigt mästerverk och blev vald till årets bästa skiva 2004 av tidningen Sonic, ett utnämnande som jag inte har så mycket att invända emot. Det är en fantastisk, argsint, politisk och rak popskiva i gränslandet till punk. Bear Quartet har aldrig haft några kommersiella framgångar men här lyckades Alkberg få en relativt stor hit med låten Fyllskalle. Jag tror att den här skivan är en blivande klassiker i svensk musik.
273. Mattias Alkberg BD – Tunaskolan
Haparanda Here We Come
Fyllskalle
Curtis Mayfields soundtrack till blaxploitationfilmen Superfly är placerad på plats 39 på Pops lista över de hundra bästa skivorna någonsin och jag måste säga att av de skivor jag köpte när jag fördjupade mig i 70-talssoulen så är det här den bästa.
274. Curtis Mayfield – Superfly
Freddie’s Dead
Jag har tidigare nämnt en tjej som jag hängde med back in the days, en blandbandskompositör av högsta klass. Förutom att introducera mig för Cranes gjorde hon detsamma med Mazzy Star (och en del annat som kommer att redovisas framöver). Mazzy Star gjorde otroligt skön lugn shoegaze-country eller vad man kan tänkas kalla det. Inte för att det gör musiken bättre, men jag kan inte låta bli att nämna att sångerskan Hope Sandoval är otroligt snygg. Hennes utseende i kombination med hennes röst och den musik hon frontar gör det stört omöjligt att inte förälska sig i henne en smula.
Fade Into You var med på ett av de blandband som jag fick av den här tjejen från förr.
Har suttit och surfat runt lite och bland annat gjort några nedslag i några gamla hjärtefrågor, papparollen, jämställdhet och sådant som jag brukade skriva mycket om förr i tiden. Hursomhelst så fastnade jag lite extra i en artikel i Aftonbladet av Terri Eriksson där hon konstaterar att pappor ses som andra klassens föräldrar av personalen på BVC. Hon beskriver några situationer där detta har blivit tydligt. Nu tänker jag inte skriva att hon har fel, det hon har upplevt har hon upplevt och de situationer som hon beskriver får en verkligen att tända till. Däremot tänker jag skriva att min erfarenhet säger att saker och ting är på väg att bli bättre.
När jag var hemma med första barnet tyckte jag att det var precis så som Eriksson skriver och även min första BB-upplevelse tumlade om mig en smula. ”Räknas inte jag?”, tänkte jag när barnmorskan beskrev hur hygienen skulle skötas på den nyfödda dottern. Hon vände sig nämligen till min fru under hela demonstrationen, jag som stod på barnmorskans högra sida behandlades som luft. Jag har upplevt ytterligare några liknande episoder men på det hela taget tycker jag att jag har fått ett bra bemötande av BVC-personal och BB-personalen vid andra BB-besöket var fantastisk. Det var faktiskt länge sedan jag upplevde att jag behandlades annorlunda eller direkt illa för att jag är pappa.
Det kan förstås bero på olika saker: antingen att saker har förändrats, att personal på BVC och BB har fortbildat sig eller något, eller så har jag blivit van vid missförhållanden och ser dem inte längre. Jag tror dock inte på det sistnämnda utan tror att det är en kombination av det förstnämnda samt att hon på BVC känner mig vid det här laget. Hon har under årens lopp lärt sig att jag är en bra förälder, trots att jag är pappa. Dessutom var jag själv rätt så rejält överspänd och mer eller mindre förväntade mig att jag skulle bli behandlad som skit eftersom jag var man som klampade in på kvinnans domäner. Jag var själv övertygad om att alla tittade konstigt på mig när jag gick med barnvagn osv osv. Det är klart att man upptäcker alla små detaljer som till exempel ett konstigt tonfall eller en förvånad blick då. Och jag tror att man dessutom kan inbilla sig dessa tonfall och blickar i det tillstånd som jag då befann mig i.
Aimee Mann hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den utmärkta filmen Magnolia. Men efter att ha avnjutit hur hennes musik lyfte filmen till höga höjder blev jag så klart mycket intresserad av henne. Som tur var fick jag hennes skiva Bachelor no. 2 av min äldste lillebror i present eller julklapp. Det är en riktigt bra skiva. Den andra skivan som jag har (om jag nu har den kvar, i hyllan stod endast ett tomt fodral) är inte lika bra. Den lider lite av det som är Aimee Manns största problem i mitt tycke – hennes musik blir lätt lite jämntjock och tråkig i längden. På Bachelor no. 2 lyckas hon dock behålla mitt intresse från början till slut.
268. Aimee Mann – Bachelor no. 2 or the Last Remains of the Dodo
Save Me
269. Aimee Mann – Lost in Space
Det allra första inlägget jag skrev om mitt cd-rippande var om mina hjältar Built to Spill. Sångaren, låtskrivaren och hjärnan i bandet är Doug Martsch. Han har även släppt en soloskiva och den är, precis som Built to Spills skivor, alldeles lysande. Det är lite mer countrytouch på musiken jämfört med Built to Spill och inte fullt så mycket finurligt gitarrspel, lite enklare kort sagt. Jag gillar den mycket.
270. Doug Martsch – Now You Know
Heart (Things Never Shared)
Ni få krakar som följer mitt projekt vet vid det här laget att mycket hände 1995 när jag kom till Linköping, åtminstone vad beträffar mitt musiklyssnande. Man kan väl sammanfatta det hela med att säga att jag kom i kontakt med många människor med bra musiksmak som gjorde mig medveten om att jag hade missat en hel del.
Massive Attack var ett sådant band som jag hade missat. Blue Lines kom redan 1991 och uppföljaren Protection 1994, men jag hade 1995 ännu inte förstått att de var något att ha. När Pop placerade Blue Lines på plats 69 på 100-bästalistan öppnades ögonen litegrann. I kulturvetarkretsarna var Massive Attack rätt så heta och även rätt så creddiga. Bland somliga var det ”helt rätt” typ av musik för tillfället. Massive Attack, Tricky, Portishead osv, det var de som var the shit liksom. Jag ville inte vara sämre så jag såg till att skaffa Blue Lines och Protection, men jag måste säga att jag aldrig riktigt fastnade för Massive Attack. De var säkert pionjärer, ett mycket betydelsefullt band och allt sådant, men har aldrig kunnat tycka att de var mer än ok. Unfinished Sympathy är dock en jäkla bra låt. Jag minns att videon blev mycket uppmärksammad eftersom den är filmad i en enda lång tagning.
Nuförtiden köper jag aldrig cd-skivor, jag har digitaliserat min musikkonsumtion. Det var nog ungefär fyra år sedan jag köpte en ”riktig” skiva. Nästa skiva är emellertid från förra året och ändå har jag en fysisk skiva av den. Förklaringen är att jag har fått den, närmare bestämt i julklapp av min äldste lillebror tillika gitarrist i bandet i fråga. Den är släppt på ett japanskt bolag så när man stoppar in skivan i datorn så kommer låttitlarna på japanska, lite festligt.
Jag skulle nog aldrig kunna tycka att något som någon av mina syskon har gjort är dåligt så mitt omdöme av den här skivan må vara lite partiskt. Jag gillar den här skivan. Det är riktigt schysst shoegaze framfört av en vacker och intressant kvinnlig röst.
263. Lothar – Montgolfier
Malone
Nästa skiva är något förvånande inte med på Pops 100-bästalista. Det är en sådan där skiva som name droppas lite varstans där musikjournalister och andra popnördar drar fram.
Jag som inte upplevde 60-talet har ibland lite svårt att uppskatta musiken som gjordes då trots att man får höra att den är fantastisk och nyskapande osv. Den här skivan, som kom 1967, uppskattar jag dock mycket. Jag tycker den är skitbra helt enkelt. Den innehåller ett koppel fantastiska poplåtar. Inga krusiduller eller konstigheter, bara smått geniala poplåtar, helt enkelt.
264. Love – Forever Changes
Alone Again Or
Nästa skiva är en riktigt skön sak. Tyvärr glömmer jag bort den mellan varven, den är värd bättre. Skön, lågmäld pop, slowcore kanske det kallas. Det är kanske inte en skiva man slänger på på en förfest, men till efterfesten passar den perfekt.
265. Low – Things We Lost in the Fire
Dinosaur Act
Nästa skiva var nog en av de sista jag köpte som cd. Den kom 2005 och det året syntes de här lite knubbiga, trevliga och skäggiga (gäller männen) syskonparen nästan överallt. Med all rätt för den här skivan är mycket bra. Det är glad och oförarglig pop. Det är en imponerande samling låtar och lika imponerande var att de lyckades följa upp den här skivan med en som nästan är lika bra.
266. The Magic Numbers
Forever Lost
Jag har läst mycket om Stephen Merritts genialitet och måste säga att jag hör den inte. Förmodligen har jag inte gett honom tillräckligt med chanser, men den här skivan gör mig inte sugen på att prova fler. Nu låter det som den är klippt värdelös och det är den ju inte. Det var väl jag som hade för höga förväntningar när jag skaffade mig skivan. Det kan vara en nackdel med att läsa mycket om musik, förväntningarna trissas upp för mycket. Ett erkännande kan jag iallafall ge Stephen Merritt – han skriver väldigt bra texter. Jag ska nog lyssna lite mer…
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
