Den här omgången skivor har skänkt mig många högtidsstunder, ändå är det ett inlägg som jag har haft svårt att ta tag i. Anledningen till det är mitt förhållande till Kent. Mer om det senare.
Joy Division var obligatorisk lyssning i de krestar som jag rörde mig i i tjugoårsåldern kan man nästan säga. Jag blev helt såld. Jag köpte Permanent, som är en samlingsskiva, först och i rask takt köpte jag sen de två studioalbumen som de hann med att ge ut innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig.
Det här med Ian Curtis levnadsöde var nog en väldigt stor del av min vurm för Joy Division får jag nog erkänna. Det är utan tvekan en klar förhöjare iallafall. Det låter illa, men jag kan ju konstatera att jag är långt ifrån ensam om att reagera på det här viset. När Kurt Cobain tog livet av sig äcklades jag av alla som plötsligt upptäckte Nirvana. Några år senare var det min egen tur att falla offer för den här tvivelaktiga tjusningen. Ian Curtis död var förvisso ingen nyhet, men det var hela den där uppgång och fall-historien som var en så perfekt bakgrund till musiken, som gjorde att Joy Division var så otroligt fascinerande.
Med allt detta sagt får man inte glömma att Joy Divisions musik är fantastiskt bra. Och då, när det begav sig var jag ännu mer mottaglig för deras typ av musik än vad jag är nu. Jag lyssnar inte på dem så mycket nuförtiden. Men då i den förvirrade post-tonåren var det spot on. Love Will Tear Us Apart var den första låten jag hörde och den är ju en klassiker.
233. Joy Division – Unknown Pleasures
234. Joy Division – Closer
235. Joy Division – Permanent
Love Will Tear Us Apart
Så var det Kent. Jag antydde inledningsvis att jag har ett problematiskt förhållande till Kent. Det har jag, och här och nu ska jag försöka bena ut vad som utgör problemet. Det har nog att göra med att de inte berör mig lika mycket nu som förr.
Jag älskade första skivan och tycker fortfarande mycket om den. När den andra skivan kom blev jag frälst. Dessa två skivor drabbade mig väldigt hårt. Så kom Isola och förstörde. Ironiskt nog var det väl Isola som gjorde Kent riktigt stora. Jag gillade den inte alls. Hagnesta Hill reparerade de värsta skadorna som Isola orsakat, men jag hittade inte tillbaka till min villkorslösa Kentkärlek. Och trots upprepade styrkebesked med de följande skivsläppen så känner jag mig rätt så likgiltig till Kent. Vapen & ammunition är en enastående bra skiva.
Naturligtvis är det en fråga om ålder och var man befinner sig i livet. När debutskivan kom var jag nitton år och låg i lumpen. Jag var extremt mottaglig för Jocke Bergs svada då. När andra skivan kom hade jag inte kommit så mycket längre i livet. Jag var fortfarande i rätt fas. Vad som hände sen var väl helt enkelt att jag kom ur fas.
Så om jag ska försöka sammanfatta och dra nån slutsats så ligger det till så här: mitt problem med Kent är att jag var ett väldigt hängivet fan i början men med åren så har nåt gått förlorat. Jag tycker fortfarande att de gör bra skivor, men jag blir inte drabbad på samma sätt som jag blev en gång i tiden. Om jag ska utnämna min favoritskiva med Kent så blir det debutskivan. Men om jag lyssnar på den och därefter på Vapen & ammunition så hör jag att den senare är bättre, fast euforin som debuten väcker infinner sig inte.
Mitt förhållande till Kent är, inser jag nu, ett perfekt exempel på min stora sorg – nåt som jag ofta diskuterar med vänner som vittnar om samma erfarenhet – musik berör inte lika djupt längre, och det är inte musiken det är fel på det är oss det är fel på.
Smakprovet här är den låt som berört mig mest av alla Kents låtar. Av nån anledning fick den mig att börja gråta vid de första lyssningarna.
236. Kent
Ingenting någonsin
237. Kent – Verkligen
238. Kent – Isola
239. Kent – Hagnesta Hill
240. Kent – B-sidor 95-00
241. Kent – Vapen & ammunition
242. Kent – Du och jag Döden
