Omkring 2002 lyssnade jag mycket på electroclash. Vet inte varför jag fick upp öronen för det just då, förmodligen för att det kom mycket bra inom genren då. Ladytron tillhörde det bästa av det jag upptäckte under den tiden. Men det var ingen självklar upptäckt. Första kontakten var genom en låt som min brorsa skickade mig. Den gillade jag inte alls. Så skickade han en till lite senare. Det var He Took Her to a Movie som är en ogenerad stöld av Kraftwerks The Model och så var jag fast. Låten finns med på första skivan 604 som innehåller en hel knippe riktigt grymma låtar. Den andra skivan är inte lika helgjuten, men ändå helt ok.
253. Ladytron – 604
He Took Her to a Movie
254. Ladytron – Light and Magic
Seventeen
Nästa grupp är en av många som jag har upptäckt tack vare Pop. I ett nummer fick deras skiva Thriller ett högt betyg och jag tyckte den verkade vara intressant så jag köpte den. Den har för övrigt inte mycket mer än namnet gemensamt med Michael Jacksons skiva med samma namn. Jag gillar Thriller (såväl Lambchops Thriller som Michael Jacksons Thriller, men nu är det ju Lambchop jag skriver om), men jag är inte helt säker på vad jag tycker om de övriga skivorna jag har av bandet. De är lite sega. Kanske har jag gett dem för lite tid, jag vet inte.
Jag ber om ursäkt för tystnaden, jag har varit på ett litet besök i dödsriket. Det var iallafall så det kändes när influensan kom till oss. Nu sjunger den på sista versen och jag ser i besöksstatistiken att jag har en blogg som är i större behov av vård än jag själv. Jag är inte förvånad, den har sjangserat det senaste året.
Först ut ikväll är en favoritröst – Mark Kozelek. Förr i tiden var han sångare i Red House Painters, det var där jag upptäckte honom. Sen gjorde han en skiva i eget namn och numera ger han ut skivor under namnet Sun Kil Moon. Det är inte nån större skillnad på de olika artistnamnen, man får bra musik oavsett vilket man väljer. Red House Painters kommer jag att skriva mer om när jag kommer till de skivorna. Den här skivan består mestadels av covers och några egna låtar. Titelspåret är en AC/DC-låt, och det är ett lite spännande möte. Men annars är inte den här skivan så spännande faktiskt, inte när man vet vad Kozelek är kapabel till.
248. Mark Kozelek – Rock ‘n’ Roll Singer
Kraftwerk har fascinerat mig ända sen jag var i lågstadieåldern. För er som är för unga för att känna till den musikaliska terrängen för ett lågstadiebarn under mitten av 80-talet kan jag berätta att den var tämligen lättforcerad – antingen var du synthare eller så var du hårdrockare. Synth eller hårdrock, det var vad som fanns att välja på. Jag valde hårdrock eftersom min kompisar som var äldre lyssnade på hårdrock, och på så vis var ett band som Kraftwerk, som jag alltså egentligen tyckte om, bannlysta för de var synth och man fick inte hoppa mellan genrerna. Min fascination för Kraftwerk fick alltså hållas tillbaka och jag tillät den inte blomma ut förrän på gymnasiet. Det var i samband med att The Mix släpptes. Det var en skiva med gruppens gamla godingar The Robots, Radioactivity, Autobahn osv som remixats. Det var en befrielse att äntligen få släppa loss den stackars misshandlade syntharen som jag hade inom mig. Några år senare köpte jag The Man Machine, som är en av de bästa skivorna jag äger. Dessutom har den det kanske snyggaste omslaget. The Man Machine ligger på plats trettiosju på Pops 100-bästalista.
Kraftwerk har gett mig mitt absolut bästa och starkaste konsertminne. Det var i Roskilde 1997, tror jag. Egentligen är det lite absurt att ha en Kraftwerkkonsert som bästa konsertminne för allt de gör är att stå där vid sina synthar och det låter precis som på skiva, men det var nåt magiskt och lite overkligt över det hela, ungefär som att se fyra seriefigurer på riktigt. Mycket coolt. Och när de avslutade med The Robots framförd av sina robotjag var det beyond coolt.
249. Kraftwerk – Trans-Europe Express
250. Kraftwerk – The Man Machine
Die Roboter (ett klipp från tysk TV)
251. Kraftwerk – The Mix
Nästa skiva har jag ingen relation till alls. Den fick bra recensioner som jag gick på. Det visade sig vara lite förhastat. Det är ingen dålig skiva, det är bara inte min grej riktigt.
Sömnbristen har tagit ut sin rätt. Igår tiitade jag på Djungelboken med dottern och jag började gråta till slutet. Då kände jag mig lite utanför karaktären, som man säger. Och idag har jag helt enkelt gått och blivit sjuk. Nåt annat var väl inte att vänta.
Vi befinner oss just nu i ett tillstånd som jag tror många småbarnsföräldrar känner igen. Tillståndet då barnen turas om att vara sjuka och sjukdomarna avlöser varandra.
Just nu är det sonens tur. Han insjuknade igår kväll och vi tillbringade en ytterst orolig natt tillsammans. Jag vecklade ihop mig och lade mig med honom i dotterns säng för att inte störa resten av familjen. Dottern låg i min säng, annars hade det ju varit dumt att lägga sig där.
Mycket sömn blev det inte och den sömn som blev var inte nåt vidare. Så det är lite lätt groggy jag plitar ner det här. Bara att bita ihop. Jag misstänker att kommande natt blir nåt liknande den förra.
Till skillnad från jul, som gör sig bäst i små doser, är vår nåt som jag vill ha mycket av. Gärna omgående.
Pappaledigheten kommer att bli längre än planerat. Tanken var att jag skulle börja jobba i mars eller möjligen april, men som barnomsorgssituationen ser ut här i stan så är det inte att tänka på. Vi kommer att bli erbjudna en garantiplats i april och jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer att vara ett acceptabelt alternativ. Därför lutar det åt att jag kommer att vara hemma ända till augusti då sonen med största sannolikhet kommer in på ett dagis i närheten. Dock inte samma dagis som hans storasyster. Den platsen får vi nog vänta ytterligare ett år på. Att inte ha syskonförtur borde vara kriminellt.
Som situationen är just nu – efter föräldraledigheten väntar ett jobb som jag inte vill ha – tycker jag att pappaledighet är en väldigt bra sysselsättning. Jag håller ögonen öppna efter ett annat jobb och hittar jag ett så skulle jag vara sugen på att börja jobba igen. Men som sagt, som det är nu så – näe.
En annan omständighet som gör livet lite lättare att uthärda är de små tecknen som tyder på att vi går mot ljusare tider. Imorse till exempel fick jag bevittna en vacker soluppgång när frugan drog upp rullgardinen kl. ca 7:30. För lite sen var det ju becksvart vid den tiden. Samma sak på eftermiddagen. Ytterljuset är inte nödvändigt förrän vid halvfem fem-tiden. Snart är inte Sverige så rövhåligt längre.
Samtidigt som jag letar vårtecken letar frugan skidutrustning till dottern.
För några år sen visade SVT MTV:s program This is our music där Andres Lokko tipsade om smal musik. En av de artister som jag tyckte verkade vara intressant var Khonnor. Han var en liten pojkspoling som bodde hemma hos sina föräldrar och hade spelat in sin skiva på sin dator nere i källaren. Programmet kan inte ha innehållit så mycket musik av honom, eller så innehöll det bara det bästa, för när jag köpte skivan så kunde jag konstatera att det inte var nåt vidare. Skivan, hans hittills enda, blev dock väldigt hyllad av kritikerkåren och det är nog så att det är en skiva som kritiker tycker om men som den breda publiken aldrig ens kommer i kontakt med och om man, som jag, kommer i kontakt med den så har man inte tid eller lust att sätta sig in i den. Det hade iallafall inte jag.
243. Khonnor – Handwriting
Something Else by The Kinks ligger på plats 38 på Pops 100-bästalista. Det i kombination med ett intresse för denna pophistoriskt rätt så viktiga grupp gjorde att jag köpte skivan. Den är helt ok men inget som jag fallit pladask för. Lyssnar man på den här skivan hör man iallafall att The Kinks är ett band som lämnat ett avtryck i musikhistorien. Blur har förmodligen lyssnat en hel del på The Kinks.
244. The Kinks – Something Else
Christian Kjellvander, tidigare sångare i Loosegoats, verkar i en genre som jag är väldigt svag för och enligt min ringa mening är han nog den svenska artist som behärskar den bäst. Trots det har jag inte fastnat riktigt för hans musik. Den här skivan är habil, men jag saknar lite udd.
245. Christian Kjellvander – Songs From a Two-Room Chapel
För några inlägg sen avhandlade jag mina Honey is Cool-skivor. Finfina alster båda två. Jag var mycket förtjust i HiC och tyckte därför att det var ledsamt när de upplöstes. Lyckligtvis fortsatte Karin Dreijer att ge ut musik. Hon slog ihop sina påsar med brodern Olof och bildade The Knife. Mina förväntningar på första skivan var stora och därför blev även besvikelsen ganska stor när jag hörde den första gången. Det var sådär tyckte jag. Några bra låtar, men överlag ingen höjdare. Så kom nästa skiva och gosse som de fick till det. Redan inledningsspåret Heartbeats sopar banan med allt som HiC någonsin gjorde och skivan är bra rakt igenom. Deep Cuts är en riktig fullträff och tamigfan om de inte överträffade den med skivan som kom efter den, Silent Shout. The Knife är Sveriges intressantaste band just nu om ni frågar mig.
Den här omgången skivor har skänkt mig många högtidsstunder, ändå är det ett inlägg som jag har haft svårt att ta tag i. Anledningen till det är mitt förhållande till Kent. Mer om det senare.
Joy Division var obligatorisk lyssning i de krestar som jag rörde mig i i tjugoårsåldern kan man nästan säga. Jag blev helt såld. Jag köpte Permanent, som är en samlingsskiva, först och i rask takt köpte jag sen de två studioalbumen som de hann med att ge ut innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig.
Det här med Ian Curtis levnadsöde var nog en väldigt stor del av min vurm för Joy Division får jag nog erkänna. Det är utan tvekan en klar förhöjare iallafall. Det låter illa, men jag kan ju konstatera att jag är långt ifrån ensam om att reagera på det här viset. När Kurt Cobain tog livet av sig äcklades jag av alla som plötsligt upptäckte Nirvana. Några år senare var det min egen tur att falla offer för den här tvivelaktiga tjusningen. Ian Curtis död var förvisso ingen nyhet, men det var hela den där uppgång och fall-historien som var en så perfekt bakgrund till musiken, som gjorde att Joy Division var så otroligt fascinerande.
Med allt detta sagt får man inte glömma att Joy Divisions musik är fantastiskt bra. Och då, när det begav sig var jag ännu mer mottaglig för deras typ av musik än vad jag är nu. Jag lyssnar inte på dem så mycket nuförtiden. Men då i den förvirrade post-tonåren var det spot on. Love Will Tear Us Apart var den första låten jag hörde och den är ju en klassiker.
233. Joy Division – Unknown Pleasures
234. Joy Division – Closer
235. Joy Division – Permanent
Love Will Tear Us Apart
Så var det Kent. Jag antydde inledningsvis att jag har ett problematiskt förhållande till Kent. Det har jag, och här och nu ska jag försöka bena ut vad som utgör problemet. Det har nog att göra med att de inte berör mig lika mycket nu som förr.
Jag älskade första skivan och tycker fortfarande mycket om den. När den andra skivan kom blev jag frälst. Dessa två skivor drabbade mig väldigt hårt. Så kom Isola och förstörde. Ironiskt nog var det väl Isola som gjorde Kent riktigt stora. Jag gillade den inte alls. Hagnesta Hill reparerade de värsta skadorna som Isola orsakat, men jag hittade inte tillbaka till min villkorslösa Kentkärlek. Och trots upprepade styrkebesked med de följande skivsläppen så känner jag mig rätt så likgiltig till Kent. Vapen & ammunition är en enastående bra skiva.
Naturligtvis är det en fråga om ålder och var man befinner sig i livet. När debutskivan kom var jag nitton år och låg i lumpen. Jag var extremt mottaglig för Jocke Bergs svada då. När andra skivan kom hade jag inte kommit så mycket längre i livet. Jag var fortfarande i rätt fas. Vad som hände sen var väl helt enkelt att jag kom ur fas.
Så om jag ska försöka sammanfatta och dra nån slutsats så ligger det till så här: mitt problem med Kent är att jag var ett väldigt hängivet fan i början men med åren så har nåt gått förlorat. Jag tycker fortfarande att de gör bra skivor, men jag blir inte drabbad på samma sätt som jag blev en gång i tiden. Om jag ska utnämna min favoritskiva med Kent så blir det debutskivan. Men om jag lyssnar på den och därefter på Vapen & ammunition så hör jag att den senare är bättre, fast euforin som debuten väcker infinner sig inte.
Mitt förhållande till Kent är, inser jag nu, ett perfekt exempel på min stora sorg – nåt som jag ofta diskuterar med vänner som vittnar om samma erfarenhet – musik berör inte lika djupt längre, och det är inte musiken det är fel på det är oss det är fel på.
Smakprovet här är den låt som berört mig mest av alla Kents låtar. Av nån anledning fick den mig att börja gråta vid de första lyssningarna.
Jag försov mig imorse. Ungefär 40 minuter för sent vaknade jag och fick lite lätt panik när jag såg vad klockan var. Jag brukar nämligen ha tillräckligt svårt att passa dagislämningstiden när jag går upp i rätt tid. Samtidigt blev jag glad för försovningen var en konsekvens av att barnen, framför allt sonen, sover obehindrat igen. Fram tills nu har han hostat sönder sömnen under en ganska lång period.
Morgonbestyren effektiviserades till max och det flöt på bra. Jag hann till och med dricka mitt kaffe medan jag klädde på barnen. Till slut anlände vi till dagis ca fem minuter för sent, med andra ord precis som vanligt. Det får mig att undra vad jag egentligen pysslar med i normala fall. Såsar jag bort 40 minuter bara sådär? Ja, tydligen gör jag det.
Kompisen Tomas tipsade om rea på Ur & penn. Halva priset på allt. Så för första gången på sisådär fjorton år har jag nu en klocka på armen. Det var på tiden, som Oldsberg kanske skulle säga.
Det känns annorlunda, lite lyxigt och vuxet, och inte alls så obekvämt som jag trodde.
Den psykedeliska rocken från det sena sextiotalets amerikanska västkust har jag inte större koll på. Det lilla jag har hört imponerar inte. En skiva som man kanske kan placera i det facket äger jag trots det. Jag fick den i födelsedagspresent i ett tidigare förhållande. Vi hade sett Cable Guy på video en kväll och tyckte den var kul. Jag tycker fortfarande att det är ett prov på när Jim Carrey är som bäst. Vi var iallafall särskilt roade av karaokescenen då Carrey sjunger Somebody to Love och en gammal gubbe sjunger American Woman. Så för en tid framöver gick vi och nynnade så smått på de låtarna och som ett led i vårt interna skämt fick jag alltså Surrealistic Pillow i present. Somebody to Love sticker ut ganska så rejält, jag är inte så förtjust i resten av skivan. White Rabbit är ett undantag dock. Den är bra. Det måste man ju bara tycka efter att ha sett Fear and Loathing in Las Vegas.
227. Jefferson Airplane – Surrealistic Pillow
Trots att jag var extremt noga med urvalet av skivor när jag gav hip hopen en chans så blev jag aldrig omvänd. De skivor jag köpte var bra allihop. Extremt bra, för att vara hip hop. Läste man Pop som jag gjorde så kunde man få en hel del bra tips. Men ”extremt bra för att vara hip hop” räckte inte riktigt. Efter att faktiskt ha gett det ett ärligt försök kunde jag konstatera att det inte var min grej. Det här är en av smakbitarna, kanske den bästa.
228. Jeru the Damaja – Wrath of the Math
Så var det dags igen. Det var ett tag sen sist men nu kommer ännu en placering på Pops 100-bästalista. Jesus and Mary Chains debut Psychocandy ligger på plats 35.
Klädda i svart och iförda mörka solbrillor förvaltar Bröderna Jim och William Reid Velvet Undergrounds arv på ett formidabelt sätt. Sätter man på en skiva med JAMC brakar man rakt in i en vägg av distade gitarrer, men bakom den där väggen döljer sig även grymma melodier. Psychocandy räknas som en av de mest inflytelserika rockskivorna och man kan nog lugnt säga att My Bloody Valentine lyssnat en hel del på den, liksom Glasvegas för att nämna ett aktuellt exempel. En intressant notis är att Bobby Gillespie från Primal Scream spelar trummor i denna tidiga sättning av JAMC. Ytterligare en intressant notis är att han spelade trummor stående, precis som Moe Tucker i Velvet Underground.
Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för deras stil och image, och eftersom det var det första jag såg när jag läste om dem så skapades enorma förväntningar, förväntningar som inte riktigt infriades när jag köpte Psychocandy. Jag tyckte den var bra men hade väntat mig mer. Och det var lite så jag såg på JAMC i flera år. De var bra, men saknade det där lilla extra. När jag idag lyssnar igenom Psychocandy utan några särskilda förväntningar hör jag att det är ett mästerverk, inget snack. De andra skivorna är också bra, men ingen av dem når Psychocandys höjder.
229. The Jesus and Mary Chain – Psychocandy
Taste the Floor
230. The Jesus and Mary Chain – Darklands
231. The Jesus and Mary Chain – Barbed Wire Kisses
Med frugan, som inte har vett att uppskatta den ädlaste kokkonsten, bortrest passade vi andra på att festa till det med kroppkakor. Men det var ingen lek. Jag lärde mig den hårda vägen att det inte är nån idé att förbereda potatiskoket redan på förmiddagen. Det var bara att göra om och göra rätt. Nykokt potatis måste det vara.
Det blev iallafall fulländat till slut.
En hel del av de skivor som jag äger har jag köpt på ren impuls. Under andra halvan av 90-talet var skivköpandet ett beroende för mig. Jag var helt enkelt tvungen att köpa skivor lite då och då. Ibland när jag bläddrade bland skivorna i favoritskivaffären så hade jag ingen aning om vad jag ville ha och då kunde det hända att jag tog en rejäl rövare och bara rafsade åt mig nåt. Jag minns inte köpet av den här skivan, men jag antar att det inträffade nån gång under en av mina nyfiken på soul-perioder.
I Want You Back och ABC har jag länge rankat som riktiga kioskvältare. Tyvärr är den förstnämnda inte med på denna skiva, men tack vare den sistnämnda köpte jag den ändå. Titelspåret sticker ut kan man lugnt säga. Resten är visserligen medryckande och svängigt men lite för slätstruket och trist. Det går dock inte att komma ifrån att bli grymt imponerad av Michael Jackson som bara var en liten parvel när det här spelades in.
223. Jackson 5 – ABC
Titeln på det här inlägget är ett citat från Måndagsbörsen som var ett, man får väl säga kulturprogram eftersom det inte var bara musik som avhandlades, som sändes i SVT under tidigt 80-tal. När Paul Weller, sångaren i The Jam, blev intervjuad där av Susanne Olsson fick han denna värdefulla information till livs. Jag tycker att man kan ha viss förståelse för hans brist på pratglädje efter en sån intervjuinledning.
Det här är en samlingsskiva som jag köpte för att lyssna in mig på The Jam som jag hade läst och hört talas mycket om. Det är en kanonsamling, inte många dåliga låtar och topparna är riktigt fina.
224. The Jam – Jam Collection
Tomorrow the Green Grass är alt-country när den är som allra allra bäst. Jag som är ett stort Neil Young-fan får erkänna att det är bara ett fåtal av hans skivor som kan matcha The Jayhawks på Tomorrow… Det är skönt countrygung, grymma melodier och stämsång. Helt underbart! Hollywood Town Hall är inte lika bra så jag har inte lyssnat på den så mycket. När jag är sugen på The Jayhawks så blir det Tomorrow… som åker in i spelaren och då får jag inte bara The Jayhawks utan dessutom en av mina topp 10-skivor.
Apropå kopplingen Neil Young – The Jayhawks så var det tidningen Pops årsbästalista 1995 som fick mig att köpa Tomorrow… Den låg på en plats mellan 15 och 20 och i motiveringen refererades det till Neil Young. Det är lite av en tumregel för mig – nämns Neil Young i samma andetag som den omskrivna artisten/gruppen då måste det vara bra.
225. The Jayhawks – Hollywood Town Hall
226. The Jayhawks – Tomorrow the Green Grass
Blue
Bad Time
Avslutningsvis, reklam för en nystartad blogg: Roofius blogg
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
