The Soundtrack of BHS

Någonstans läste jag att Cortney Loves band Hole hade gjort årets (1993) bästa skiva enligt nån amerikansk musiktidning. Skivan hette Live Through This och jag som bara kände till Courtney Love som Kurt Cobains fru, jag visste inte om att hon hade nåt band, bestämde mig för att kolla om det stämde. Om det var det årets bästa skiva låter jag vara osagt, men helt klart är att den riktigt bra och när den kom så lät den ännu mera rätt. Den här skivan skäms inte bredvid nåt av det Nirvana gjorde.

213. Hole – Live Through This

Nästa skiva är införskaffad under inflytande av min vän Matte som hade en tung John Holm-period för några år sen. Själv hade jag bara läst om honom och förstått att han var väldigt creddig, han omskrevs med största respekt i ett långt reportage i Pop en gång. Men under en av Mattes och mina resor till Borås där vi pluggade (eller vad man nu ska kallade det) vid BHS fick jag dock en rejäl dos John Holm . Det var non stop-lyssning hela vägen dit och hela vägen hem. Det hade kunnat vara en ytterst plågsam erfarenhet om det hade varit en sämre artist. Den här gången gick det bra, även om det blev lite väl mycket. En nackdel med det hela är att, trots god kvalitet, så är John Holm för evigt förknippad med BHS vilket har fört med sig att jag lyssnar på honom väldigt sällan. Han väcker minnen som jag helst vill hålla sovande.

214. John Holm – Sordin & Lagt kort ligger

Ett enskilt rum på Sabbatsberg

Honey is Cool kan ha varit Sveriges mest underskattade band. De var i och för sig inte så lättillgängliga, så att de inte nådde nån större publik framgång är kanske inte så underligt. Å andra sidan är inte The Knife särskilt lättillgängliga heller, men de har trots allt slagit igenom ganska stort får man väl säga. Det är väl en fråga om tajming och säkert också den draghjälp som The Knife fick av José Gonzales och en viss reklamfilm.

Nån sån hjälp var inte Honey is Cool förunnade även om de i efterhand kanske har nått en del nyfikna öron tack vare att Håkan Hellström var bandets trummis (en väldigt bra sådan om ni frågar mig). Hans trumspelande är förresten en drivande kraft i den vackra skevhet som betecknar Honey is Cool, vid sidan av Karin Dreijers röst är bäst att tillägga för det är den som gör det största intrycket. Ibland kan jag tycka att det är synd att man inte får höra mer av den i sin rena form i The Knifes musik. Det är iallafall tur att Karin Dreijer har fortsatt göra musik även om Honey is Cool inte finns kvar. Hon är ju aktuell just i detta nu med soloprojektet Fever Ray. Lyssna snarast om ni inte redan har gjort det.

215. Honey is Cool – Focky Focky No Pay

Homecomings

216. Honey is Cool – Crazy Love

Det finns skivor som man bara måste äga, som är en del av pophistorien. Iggy Pops The Idiot är en sån skiva. Anledningen som jag främst tänker på är att just denna skiva lyssnade Joy Divisions sångare Ian Curtis på innan han tog livet av sig. Ett annat skäl är att det här är en av de fyra skivor som Iggy Pop och David Bowie rapade ur sig i Berlin under det makalöst produktiva året 1977. De andra tre är Iggy Pops Lust for Life och Bowies Low och Heroes. Jan Gradvall har skrivit en intressant artikel om denna kreativa explosion som finns att läsa här. Av de här fyra skivorna saknar jag Lust for Life. Den gav jag istället i födelsedagspresent till min brorsa. Jag skulle ha gett honom The Idiot istället och köpt Lust for Life åt mig själv för jag tycker att den är bättre. The Idiot är bra, men jag saknar ett par riktiga kioskvältare, såna som finns på Lust for Life i form av titelspåret och The Passenger till exempel.

217. Iggy Pop – The Idiot

James Iha var gitarrist i Smashing Pumpkins som en tid var mina största favoriter. Redan på singlarna från Mellon Collie… började det dyka upp låtar signerade Iha som b-sidor. Låtarna var väldigt otypiska för SP, och några av dem var riktigt riktigt bra. Så blev det en hel skiva på egen hand och den är väldigt långt ifrån det som SP pysslade med. Lite countryaktig småputtrig pop som Iha sjunger med sin väna röst. Det finns ett par bra låtar men den håller inte riktigt i längden tycker jag.

218. James Iha – Let It Come Down