Jag har nu varit pappaledig i tre månader och ska man beskriva tiden med ett ord så får det bli: sjukt. Själv har jag drabbats av förkylning på förkylning. Den första har inte ens hunnit gå över förrän nästa bryter ut osv. Detsamma har gällt frugan. Vi har båda dessutom haft feber av och till. Och barnen då? Dottern har klarat sig ganska bra, men hon är nog också den som har bäst motståndskraft i hela familjen. Hon har inte varit sjuk många gånger i sitt liv. Under min föräldraledighet har hon haft en magsjuka, en feberperiod och vid nyår fick hon feber och lite förkylning. Sonen är nog den som har haft det värst. Den senaste månaden har han haft en ganska hemsk hosta, som visserligen bara drabbar honom när han ligger ner eller gråter, men det är inte allt. Till det har han haft åtminstone fyra fem feberperioder sen oktober. Och nu har det blivit dags för vattkoppor.
Jag upptäckte de första kopporna igår morse. Den första var jag lite osäker på. Det kunde kanske vara en finne. Men när det dök fler under dagen var det inte längre något tvivel. Att Victor nu har drabbats av vattkoppor hade vi dock lätt kunnat undvika genom att inte fira nyårafton i en smittohärd. Men vi tänkte att barn ska ju ha vattkoppor nån gång så varför inte passa på nu när jag ändå är pappaledig? Så nu är det en spänd väntan på om den urstarka Clara också ska drabbas. Alltså om hon smittades på nyårsafton eller inte. För om hon inte blir smittad när hennes egen lillebror bär på smittan då är väl hon i det närmaste ett medicinskt mirakel? Det jobbiga är att om hon blir smittad av honom så dröjer det två tre veckor innan det bryter ut. Jag skulle föredra att hon insjuknade nu och klara av båda två på en gång. Den som lever får se…
