Snälla!

Kan inte någon vara snäll och säga att det här inte är sant! Man är reducerat till en statussymbol.

Jag får ont i hjärnan.

The Soundtrack of BHS

Någonstans läste jag att Cortney Loves band Hole hade gjort årets (1993) bästa skiva enligt nån amerikansk musiktidning. Skivan hette Live Through This och jag som bara kände till Courtney Love som Kurt Cobains fru, jag visste inte om att hon hade nåt band, bestämde mig för att kolla om det stämde. Om det var det årets bästa skiva låter jag vara osagt, men helt klart är att den riktigt bra och när den kom så lät den ännu mera rätt. Den här skivan skäms inte bredvid nåt av det Nirvana gjorde.

213. Hole – Live Through This

Nästa skiva är införskaffad under inflytande av min vän Matte som hade en tung John Holm-period för några år sen. Själv hade jag bara läst om honom och förstått att han var väldigt creddig, han omskrevs med största respekt i ett långt reportage i Pop en gång. Men under en av Mattes och mina resor till Borås där vi pluggade (eller vad man nu ska kallade det) vid BHS fick jag dock en rejäl dos John Holm . Det var non stop-lyssning hela vägen dit och hela vägen hem. Det hade kunnat vara en ytterst plågsam erfarenhet om det hade varit en sämre artist. Den här gången gick det bra, även om det blev lite väl mycket. En nackdel med det hela är att, trots god kvalitet, så är John Holm för evigt förknippad med BHS vilket har fört med sig att jag lyssnar på honom väldigt sällan. Han väcker minnen som jag helst vill hålla sovande.

214. John Holm – Sordin & Lagt kort ligger

Ett enskilt rum på Sabbatsberg

Honey is Cool kan ha varit Sveriges mest underskattade band. De var i och för sig inte så lättillgängliga, så att de inte nådde nån större publik framgång är kanske inte så underligt. Å andra sidan är inte The Knife särskilt lättillgängliga heller, men de har trots allt slagit igenom ganska stort får man väl säga. Det är väl en fråga om tajming och säkert också den draghjälp som The Knife fick av José Gonzales och en viss reklamfilm.

Nån sån hjälp var inte Honey is Cool förunnade även om de i efterhand kanske har nått en del nyfikna öron tack vare att Håkan Hellström var bandets trummis (en väldigt bra sådan om ni frågar mig). Hans trumspelande är förresten en drivande kraft i den vackra skevhet som betecknar Honey is Cool, vid sidan av Karin Dreijers röst är bäst att tillägga för det är den som gör det största intrycket. Ibland kan jag tycka att det är synd att man inte får höra mer av den i sin rena form i The Knifes musik. Det är iallafall tur att Karin Dreijer har fortsatt göra musik även om Honey is Cool inte finns kvar. Hon är ju aktuell just i detta nu med soloprojektet Fever Ray. Lyssna snarast om ni inte redan har gjort det.

215. Honey is Cool – Focky Focky No Pay

Homecomings

216. Honey is Cool – Crazy Love

Det finns skivor som man bara måste äga, som är en del av pophistorien. Iggy Pops The Idiot är en sån skiva. Anledningen som jag främst tänker på är att just denna skiva lyssnade Joy Divisions sångare Ian Curtis på innan han tog livet av sig. Ett annat skäl är att det här är en av de fyra skivor som Iggy Pop och David Bowie rapade ur sig i Berlin under det makalöst produktiva året 1977. De andra tre är Iggy Pops Lust for Life och Bowies Low och Heroes. Jan Gradvall har skrivit en intressant artikel om denna kreativa explosion som finns att läsa här. Av de här fyra skivorna saknar jag Lust for Life. Den gav jag istället i födelsedagspresent till min brorsa. Jag skulle ha gett honom The Idiot istället och köpt Lust for Life åt mig själv för jag tycker att den är bättre. The Idiot är bra, men jag saknar ett par riktiga kioskvältare, såna som finns på Lust for Life i form av titelspåret och The Passenger till exempel.

217. Iggy Pop – The Idiot

James Iha var gitarrist i Smashing Pumpkins som en tid var mina största favoriter. Redan på singlarna från Mellon Collie… började det dyka upp låtar signerade Iha som b-sidor. Låtarna var väldigt otypiska för SP, och några av dem var riktigt riktigt bra. Så blev det en hel skiva på egen hand och den är väldigt långt ifrån det som SP pysslade med. Lite countryaktig småputtrig pop som Iha sjunger med sin väna röst. Det finns ett par bra låtar men den håller inte riktigt i längden tycker jag.

218. James Iha – Let It Come Down

Bildbevis

Jag upptäckte att jag faktiskt har bildbevis på den här händelsen. Nån (jag får inte avslöja vem) har lyckats fånga själva bettet. Man kan nog se att jag börjar förstå vad som händer. Ansiktet är på väg att förvridas i vredesmod, men det ser man kanske inte. Däremot kan man se min vänstra hand närma sig besten för att oskadliggöra den.

A change is gonna come

På grund av Always kommentar till det här inlägget har högre makter ”tänkt till” och bestämt att jag inte får fortsätta i den här stilen. Barnens integritet kränks. Jag surar på mitt sedvanliga vis, men anser att jag inte kan motsätta mig de högre makterna. Därför har jag ändrat stil, som en liten markör för mig själv och världen, och påbörjat det mödosamma arbetet med att från början till slut röja undan alla kränkningar.

Som tur är har jag mitt rippningsprojekt att falla tillbaka på. Det är dags att damma av det. Dessutom har jag fått klartecken till att fortsätta kränka min egen integritet, så det kommer jag att göra. Det gäller bara att hitta en vinkling på framställningarna som gör att jag kränker min men inte barnens integritet. Jag ser det som en utmaning.

Jag är en moderat socialdemokratisk folkpartist

På Beta Alfa tipsades jag om den skojiga tjänsten BloggParti där man kan testa bloggars politiska tillhörighet. Självupptagen som jag är testade jag min egen blogg. Resultatet blev följande:

En gala jag glömde

Ja, det är sannerligen galatider, och en gala som jag glömde i mitt tidigare galainlägg är P3 Guld. Självklart såg jag den också och för en gångs skull reagerade jag positivt. Fantastiska El Perro del Mar vann pris, bara en sån sak! Och Markus Krunegård fick äntligen lite upprättelse och blev belönad. Bra.

Det starkaste intrycket gjorde dock denna coola dam:

Adiam Dymott – Miss You (Live P3 Guld 2009)

Asskön låt. Det ska bli intressant att följa henne framöver. Debutskiva kommer i mars enligt hennes MySpace-sida.

Sorgligt nog såg jag även delar av idrottsgalan igår kväll. Jag kom hem från ett styrelsemöte strax efter nio och satte mig vid TV:n där frugan såg på eländet, så jag anslöt mig. Californication började strax efter galans slut och jag hade inte riktigt energin att göra nåt annat under tiden. Så kan det gå.

Föräldraskap i sjukdomarnas tid

Jag har nu varit pappaledig i tre månader och ska man beskriva tiden med ett ord så får det bli: sjukt. Själv har jag drabbats av förkylning på förkylning. Den första har inte ens hunnit gå över förrän nästa bryter ut osv. Detsamma har gällt frugan. Vi har båda dessutom haft feber av och till. Och barnen då? Dottern har klarat sig ganska bra, men hon är nog också den som har bäst motståndskraft i hela familjen. Hon har inte varit sjuk många gånger i sitt liv. Under min föräldraledighet har hon haft en magsjuka, en feberperiod och vid nyår fick hon feber och lite förkylning. Sonen är nog den som har haft det värst. Den senaste månaden har han haft en ganska hemsk hosta, som visserligen bara drabbar honom när han ligger ner eller gråter, men det är inte allt. Till det har han haft åtminstone fyra fem feberperioder sen oktober. Och nu har det blivit dags för vattkoppor.

Jag upptäckte de första kopporna igår morse. Den första var jag lite osäker på. Det kunde kanske vara en finne. Men när det dök fler under dagen var det inte längre något tvivel. Att Victor nu har drabbats av vattkoppor hade vi dock lätt kunnat undvika genom att inte fira nyårafton i en smittohärd. Men vi tänkte att barn ska ju ha vattkoppor nån gång så varför inte passa på nu när jag ändå är pappaledig? Så nu är det en spänd väntan på om den urstarka Clara också ska drabbas. Alltså om hon smittades på nyårsafton eller inte. För om hon inte blir smittad när hennes egen lillebror bär på smittan då är väl hon i det närmaste ett medicinskt mirakel? Det jobbiga är att om hon blir smittad av honom så dröjer det två tre veckor innan det bryter ut. Jag skulle föredra att hon insjuknade nu och klara av båda två på en gång. Den som lever får se…

Gala igen

Den här gången var det guldbaggar som delades ut. Jag vet inte vad det är men jag har märkvärdigt svårt att låta bli att titta på galor. Åtminstone om det är priser som delas ut. Rädda barnen-, Rosa bandet- och Fan och hans moster-galor då pengar ska samlas in har jag iallafall vett att undvika, men som sagt dessa galor då årets manliga idrottare, årets kompositör eller årets kvinnliga biroll delas ut ser jag nästan alltid trots att jag inte är särskilt road av det.

Årets guldbaggegala roade inte särskilt mycket den heller. Den var inte lika bedrövlig som grammisgalan, alltid något. Jag kunde konstatera att 2008 var nog mitt sämsta filmår någonsin och då menar jag att jag inte hade sett en enda av de nominerade filmerna. Inte en enda! Och så här efter galan kan jag inte säga att jag är särskilt sugen på att se dem, med undantag för Låt den rätte komma in och De ofrivilliga.

Det har snackats så mycket om vilket bra år det har varit för svensk film, och det har det kanske, jag har ju som sagt inte sett filmerna i fråga. Men om ni frågar mig så tycker jag det ser ut precis exakt som det alltid gör på en grammisgala. Vi har ett dystert kammarspel där relationer sätts på prov osv. I år hette den filmen Himlens hjärta, för några år sen hetten den Om jag vänder mig om. Vidare har vi en brett anslagen (gärna en släktkrönika) historia som utspelar sig i förfluten tid ofta i regi av Jan Troell. Årets film i den kategorin var Maria Larssons eviga ögonblick, tidigare har det varit Så vit som en snö och Hamsun. Den senare kammar hem de flesta priserna. Ja, och så får vi inte glömma den småroliga familjefilmen också. Ella Lemhagen är expert på såna och hade i år med Patrik 1,5 bland nomineringarna. Och har inte hon gjort en film under det gångna året så har säkert Ulf Malmros gjort det och då blir den filmen nominerad. Slutligen har vi publikens favorit, den som kritikerna och cineasterna föraktar och som följaktligen inte får en enda nominering. Den filmen är alltid en i serien om Arn.

Man kan kanske inte begära så mycket mer av ett litet filmland som Sverige, men lite tråkigt måste jag ändå få tycka att det är.

Nu ska jag göra mitt bästa för att undvika årets idrottsgala. Det lär inte bli nån munter tillställning för om 2008 var ett ypperligt filmår så var det ett katastrofalt dåligt idrottsår. De får dela ut pris för årets minst dåliga prestation. Om inte handikappidrottarna kammar hem varenda pris så är det skandal. Men jag ska inte titta så jag bryr mig inte. Bäst jag ber frugan att binda fast mig i sängen.

Jag skulle ha haft the Holy Hand Grenade med mig

Det skulle bli en trevlig söndagsutflykt med familjen. Det blev en mardröm som kostade ca 1000 spänn.

På förmiddagen åkte vi till Valla för att titta på djuren. Valla är ett fritidsområde här i Linköping där det bl.a. finns hästar, getter, höns och kaniner att titta på. På sommaren är de ute, men under vintertid är det bara hästarna som är ute. Så vi gick sorglöst runt i ladugårdarna och kikade. Vi var mest förväntansfulla på besöket hos kaninerna. Vi skulle bara ha vetat.

Två av kaninerna bodde i en lite större box än de andra, så stor att man faktiskt kunde kliva in till dem. Det var tillåtet att göra det. ”Högst två barn åt gången med sällskap av vuxen” stod det på en skylt. Ingen varningsskylt syntes till. Jag och dottern klev in till de söta små liven och de kom genast sättandes och hälsade. Det gick helt lugnt till, de ville väl vagga in oss i en falsk trygghetskänsla. Dottern var den av oss som först insåg att en av kaninerna inte hade rent mjöl i påsen för hon blev lite reserverad och tyckte att det var lite obehagligt där i kaninland. Jag pejlade tyvärr inte läget lika bra som vår perceptiva dotter utan satt där som en idiot på huk när en av bestarna satte tänderna i mina jeans och började gnaga. Först tänkte jag att den inte kunde gnaga igenom jeanstyg, men det visade sig att jag misstog mig för den gnagde ett hål på knät. Den jäveln! Det var mina nyaste jeans. Varför jag tog på mig dem på en sån här utflykt är förstås en fråga jag bör fundera lite på. Men ändå, jag räknade inte med sinnessjuka kaniner.

Se själva hur ondsinta de kan vara:

Holy Grail – Killer Bunny

Föräldraskryt och grammisgala

Det finns väl inget som är så osexigt som föräldrar som skryter om sina barn. Men ibland bara måste man.

Vår 2 ½ år gamla dotter kan sjunga hela första versen av Fredmans 64:e sång, bättre känd som Fjäriln vingad syns på Haga. Jag är stolt.

Och nu till nåt helt annat. Jag gör om samma misstag år efter år, det vill säga jag sätter mig och kollar på grammisgalan och tror att jag ska bli glad. Det blir jag inte. Det finns många anledningar till varför jag inte blir det och de kan variera år efter år, men två som är perenna är att fel artister vinner och att du och jag tillåts rösta. Angående det förstnämnda är det en fråga om tycke och smak, det är jag medveten om så det får jag leva med. Angående det sistnämnda vill jag hänvisa till Jan Gradvall som skrev nåt klokt om saken (jag minns tyvärr inte var). Hans åsikt var att det handlar inte om att ett gäng experter ska sitta och komma med von oben-utlåtanden, utan det handlar om att personer som lyssnar på tretusen skivor på ett år bör ha mer att säga till om än personer som lyssnar på tre. Nu vet jag inte om jag minns siffrorna rätt, men ni förstår säkert poängen även om jag råkat citera fel.

Igår tycker jag visserligen att folkets röster snarare styrde upp en del kategorier, så att man till exempel slapp se Kleerup ytterligare en gång. Men i princip tycker jag att ett pris av den här typen ska utses av en jury.

Det som störde mig allra mest igår var emerllertid nåt helt annat. Nämligen det faktum att vuxna, låt vara överförfriskade, men ändock människor sitter och anser sig vara förmer än vissa av sina kollegor. Det var irriterande att se Lasse Stefanz tacktal drunkna i pladdret vid borden, eller att se folk himla med ögonen åt Peter Settman. Och för mig var det oklart om publiken skrattade med eller åt Kjerstin Dellert. Sitt ner och uppför er som folk eller stanna för fan hemma om ni tycker att det är ett spektakel.

Tack och lov fick Årets jazz en värdig inramning.

Oj, jag tror jag börjar bli gammal.

Leve vardagslunken!

Så här efter ett långt jullov då både jag och frugan har varit lediga, dottern har varit hemma från dagis och högtiderna har avlöst varandra, kan jag bara säga: skönt att det är vardag igen!

Clara var lite tvekande när jag lämnade henne på dagis i morse. Hennes bästis var inte där, hon kommer på måndag, men det visste jag om så jag hade förberett henne på det. Hon gömde sig bakom mig när favoritfröken kom och hälsade glatt. Det dröjde dock inte särskilt länge för henne att glömma bort min existens och knata iväg till de andra barnen.

Victor och jag gick sen och handlade lite och därefter gick vi hem. Och vilken välsignelse det var! Ett tyst och tomt hus, bara han och jag. Äntligen fick han leka ostört med julklapparna och födelsedagspresenterna, de som storasyster i stort sett har betraktat som sina. Vi hade det mycket trevligt tillsammans. Jag satte på en skiva och vi dansade lite. Han red på hästen som syns på bilden nedan och vi byggde med klossar. En fin eftermiddag. Tittar man ut ser man ännu mer fint. Vilket väder. När vintern är så här kan jag acceptera den. Fortsätt så.

Precis när jag började skriva på det här inlägget vaknade sonen och han sitter nu i mitt knä, en arbetsmiljö som inte är nåt vidare faktiskt. Dessutom är han inte direkt road av att titta på när pappa knattrar på tangentbordet. Han vill nog rida.

En ettåring

I förrgår var det stort kalas här hemma. Sonen fyllde ett år och blev firad av så gott som hela tjocka släkten. Saknades gjorde farmor som kom och gratulerade på sluttampen av förra året, och ena kusinen som var sjuk och var hemma och blev ompysslad av sin mamma som följaktligen inte heller deltog i festligheterna.

Jag är personligen mycket nöjd med kalaset. Varför jag är så nöjd vet jag inte riktigt, det var egentligen bara ett vanligt kalas. Det är väl kul att se sina barn få stå i centrum för en dag antar jag. Kanske är det extra kul när det gäller lille sonen som för det mesta får stå i sin kavata storasysters skugga.

Dessutom gläder jag mig åt de stora språng han har gjort i sin utveckling. Tidigare har jag berättat att han kan gå men föredrar att krypa. Nu är det mest gång som gäller. Han kan äta med sked vilket var helt otänkbart för bara två veckor sen. Han dansar så fort han hör nån form av musik, tidigare har han varit helt ointresserad av musik. Och rent allmänt gör han ett mycket ”vuxnare” intryck och då pratar jag om en förändring som har skett under det här jullovet. Han var sjuk ett par dagar före jul och sen några dagar efter jul och han har hela lovet ätit som ett helt stall hästar. Det är som att han har genomgått en väldigt tung utvecklingsfas och som jag sa till frugan i morse: han är ett helt nytt barn.

När vi talar utveckling ska vi inte glömma tidigare nämnda storasyster som numera är blöjfri.

God fortsättning på 2009

Jag avslutade bloggåret 2008 katastrofalt dåligt. Jag har varit sjukt osugen på att sitta vid datorn överhuvudtaget. Det är efter en kamp med mig själv som jag nu sitter här. Tyvärr kan jag inte lova någon bättring under inledningen av 2009. Det känns lite som att jag har gått in i nån vägg i cyberrymden, om det nu finns nån sån där.

Nåja, jag hoppas att jag kommer ut på andra sidan väggen om inte alltför länge. Den som lever får se. Under tiden som jag har varit utbränd har det som bekant varit både jul- och nyårsafton. Trevliga tillställningar båda två.

Nyåret firade jag som nykter chaufför, en ny upplevelse som jag är glad för idag och det var inte så illa igår heller.

Gott nytt år på er allihopa!