Livsgnistan har återkommit. Den här veckan har varit förjävlig. Förra helgen var jag och Tomas och hälsade på Joel i Malmö och bägaren svingades ganska friskt, länge. Jag vet inte om det var baksmällan från det eller den mäktiga förkylning som drabbade mig nån gång i mitten av veckan som fick mig att kollapsa så fullständigt. Förmodligen var det lite av båda. Blotta tanken på att sätta mig och surfa med allt vad det innebär av kolla mejl, kolla rss-läsaren, bry sig om bloggen, mitt rippningsprojekt och så fick mig att överväga ett eremitliv i nån mysig grotta någonstans. Jag började bli allvarligt orolig för vad det skulle bli av den här julen om det inte skulle vända. Inte hade jag nån större lust att koka skinka, grava lax, köpa julklappar eller ens trimma skägget iallafall.
Idag kände jag att livssafterna började sippra ut i lemmarna igen. Ganska lagom till jul kan man säga. Det hade väl varit onödigt att börja hetsa upp sig tidigare egentligen? Jag var till och med på Ekholmen centrum och julhandlade. Att besöka Ekholmen centrum inför en storhelg är ungefär det värsta man kan göra i jordelivet. Tänk er ett litet trångt och deprimerande centrum av klassiskt snitt som är närmsta vattenhål för en ansenlig mängd av Linköpings befolkning. Det är en pärs. Men strax efter lunch kände jag som Kenta ”just idag är jag stark” och tänkte till vad vi behövde och drog iväg. Till min lättnad (nästan besvikelse eftersom jag var så peppad) var det förhållandevis lugnt så det var inga som helst problem. Jag kände ändå att när jag hade klarat av julhandeln i Ekholmen centrum så var jag med i matchen igen, jag var tillbaka.
Så julstöket är igång. Ikväll har jag kokat knäck. Och imorgon… Ja imorgon, man kan säga så här att om man som vi inte spenderar så våldsamt mycket pengar på julklappar så kan man ju lägga dem på nåt annat kul. Så imorgon ska jag och serva bilen.
Vad kan jag tillägga till allt som redan har sagts och skrivits om den här skivan? Inget förmodligen. När Nöjesguiden 2003 listade de bästa svenska skivorna någonsin kom den här på första plats. Jag vet inte om jag vill skriva under på det, men jag har svårt att komma på nåt alternativ. Den är helt fantastiskt bra! Jag ska villigt erkänna att jag inte var med på hyllningståget redan från starten när skivan släpptes 1989. Då var jag fortfarande för fast i hårdrocksträsket för att förstå storheten. Direkt dålig tyckte jag inte att han var, snarare lite för konstig, udda. Det var nog inte förrän i tjugoårsåldern som jag köpte skivan. Då hade den fått klassikerstatus och jag som var på god väg att nörda ner mig fullständigt måste då givetvis ha den. Och tur var väl det för det är en pärla. Snackar vi pop på svenska så står den i särklass. Ja, det är förmodligen den bästa svenska skivan någonsin.
Jag vet inte riktigt hur creddig Staffan Hellstrand är nuförtiden. Om jag kanske ska skämmas för de här skivorna? Hade jag inte sålt hans skiva Regn (den med Lilla fågel blå på) hade jag skämts lite för den, för den är inte bra. Men de här två är faktiskt inte så dumma och de har en viktig plats i min lyssnarutveckling.
1991 började jag på gymnasiet och hamnade i samma klass som Niclas som är en god vän än idag. Niclas lyssnade på svensk pop med folktouch. Traste Lindéns kvintett, Perssons pack, Toms tivoli och denne Staffan Hellstrand till exempel. Jag själv var helt insnöad på Ebba Grön och Imperiet och eftersom deras karriärer inte var särskilt fruktsamma längre så kändes det som det var dags att söka sig vidare, bredda sig lite. Niclas svenska folkpop passade som en smäck. Staffan Hellstrands skiva Den stora blå vägen var bland det första han spelade upp för mig i hans pojkrum i Mesta, och jag fastnade direkt. Efter det var det mycket av den här varan i min cd-växlare.
Jag kan väl säga att idag känns inte Staffan Hellstrand helt fräsch. Det var i och med Lilla fågel blå som jag började tvivla. Den skivan köpte jag av bara farten, det var ju favoriten Hellstrand. Men den hade kort hållbarhet och hans tid som idol var slut. Ändå köpte jag efterföljande skivan Sot som faktiskt kändes som ett litet lyft, men då hade redan mina preferenser ändrats. Regn och Sot sålde jag sen för att finansiera nya skivköpt. På skivan Sot finns förresten en rent förskräcklig duett med Dogge. Varning!
Här gäller väl samma sak som med Jakob Hellman. Det finns inte så mycket att säga. Det är Håkan Hellström liksom. Nu är inte jag nån stor fan, det här är som synes enda skivan jag har med honom. Jag tycker han är bra, men jag bryr mig inte om att skaffa skivorna. Det finns mycket annan musik som är ännu bättre. Min yngsta bror är däremot ett stort fan och det var han som övertygade mig att han var nåt att ha överhuvudtaget faktiskt. Själv hade jag avfärdat honom som skit när singeln Känn ingen sorg… kom. Jag gillade den inte alls. Så stack jag till Island och där började jag få rapporter hemifrån om det nya popundret. ”Finns Håkan Hellström på Island?”, var det en kompis som frågade. När sen mamma, pappa och bror Kalle kom och hälsade på så hade Kalle med skivan som vi lyssnade mycket på i hyrbilen. Och jag kapitulerade. Det var ju faktiskt riktigt bra.
Ok, här spricker mitt hell-spår som rubriken syftar på. Det här skivköpet var, liksom många andra skivköp vid slutet av 90-talet, sprunget ur min musikhistoriska forskning som jag då bedrev. Skivan är placerad på plats 70 på Pops 100-bästalista. Man kan tro att det är en Best of-samling för här finns det mesta av det bästa med. Den enda låt som jag personligen saknar är Crosstown Traffic. Jag gillar den här skivan och den känns väldigt fräsch. Mycket fräschare än mycket som släpps idag i samma genre.
Så har det hänt igen. Jag fick visa leg på Systembolaget idag. Barnen och jag hade varit på öppna förskolan och på vägen hem slank vi in på systemet. Med ett barn sovandes i barnvagnen och det andra på ståbräda fick jag alltså visa upp körkortet för att få ut mina öl. Det kanske låter gnälligt att beklaga sig över det. ”Se det som en komplimang” kanske ni säger? Men för det första är det mer regel än undantag att det här händer mig och jag tycker inte själv att jag ser särskilt barnslig ut. För det andra, när man är 33 år tycker inte jag att det är en komplimang att höra att man ser ut att vara under tjugo. Och ärligt talat, hur många 19-åriga tvåbarnspappor finns det därute? Eller är det så att systemet har stora problem med underåriga som lånar barn för att verka äldre och på så vis få handla?
Jag kan tillägga att när jag fyllde tjugo och handlade för första gången så gick jag bara fram och sa vad jag ville ha och fick det, utan att visa leg. Såg jag äldre ut då?
… är förstås dagiskön. Samtala lite med en förälder till barn i åldern drygt ett år och notera vad han eller hon pratar mest om. Jag vågar sätta en peng på att det är dagiskön. På fredagar går jag till en öppen förskola i närheten. Fredagar är pappadagar och för de flesta papporna som går dit börjar ledigheten lida mot sitt slut och dagis väntar nån gång efter årsskiftet. Samtalsämnet framför alla andra är därför dagiskön. Dagiskön i våra trakter är lång. Ytterst få får sitt förstahandsval. Ganska många får hålla tillgodo med en garantiplats. Så gott som alla man pratar med är frustrerade och förbannar Linköpings kommun för att man har så kass framförhållning. Jag själv känner precis likadant.
Vi ställde sonen i kön nyligen. Tanken är att han ska börja i mars, så vi skrev önskat startdatum 4/1 vilket är hans ettårsdag och tidigare än så får man inte börja. Det är nämligen så man måste göra, tänka taktiskt. Han kommer ju inte att få en plats redan 4/1 men han står bra till för en plats i mars och månaden därpå får han en garantiplats. Sedan tidigare står han även i kön till det dagis där hans storasyster går, men den kön är absurt lång så där kommer han väl in lagom till puberteten. Vi snackar alltså två olika dagis här, varför frustrationen blir ännu större. När vi köade för en plats till dottern tyckte jag att det var en pärs. Den gången hade vi maximalt flyt och fick vårt förstaval direkt, på dagiset med den absurda kön alltså. Hur det gick till förbryllar mig fortfarande. Sån tur kan man inte räkna med igen. Med största sannolikhet kommer vi att skola in sonen på ett dagis som vi med hundra procents säkerhet vet att vi kommer att lämna så fort han får plats på samma dagis som dottern. Det känns lite märkligt. Hur ska man förhålla sig till det dagiset? Hur kommer de att förhålla sig till oss? Nu är det här absolut inget ovanligt i de här trakterna. Många familjer häromkring har upplevt precis det här. Man frågar sig: ska det vara så svårt att ordna tillräckligt med dagisplatser? Ännu lite mer uppretad blir jag när jag vet att man la ner ett dagis inte långt härifrån för några år sen. Det var väl barnbrist just då. Nu några år senare är det platsbrist.
En lite underlig sak med köregistreringen var att det var jag som gjorde den. Här kan man sköta det där på nätet. Jag loggade in i mitt namn och satte sonen i kön. När vi fick en bekräftelse per post var den adresserad till min fru. Betyder det nåt? Lite skumt är det, men den logiska förklaringen är nog den att det är min fru som får räkningen för dotterns dagisplats. Eller är jag diskriminerad?
PJ Harvey är fantastiskt bra. En av de intressantaste artister jag känner till så därför är det lite konstigt att jag inte har fler skivor av henne. Jag borde faktiskt ha fler. De jag har är jag iallafall otroligt nöjd med. De är verkligen bra.
Jag har ett lite pinsamt PJ Harvey-minne. 1993 eller om det var 1992 var jag med ett par kompisar och såg U2 på Stockholms stadium. Förband var Stereo MC:s och enligt affischerna var det ytterligare en ”special guest” som skulle uppträda. Våra platser var usla. Scenen var på ena kortsidan och vi satt på den motsatta. Man behövde fan kikare för att se scenen. När väl U2 började spela hoppade vi ner på ståplats, men fram till dess satt vi snällt på våra platser. Den där special guesten tyckte jag lät intressant, men eftersom vi inte kunde se vad som pågick på scenen så var vi inte så fokuserade på den. Vi satt och snackade och så, men som sagt musiken i bakgrunden var inte alls dum. Efteråt fick jag veta att det var PJ Harvey som var special guest. Så jag har hört henne live.
Den här skivan fick väldigt fina recensioner när den kom 2002. Gemma Hayes var även nominerad till Mercury Music Award det året. Det är en riktigt bra skiva och jag lyssnade mycket på den när jag hade skaffat den. Den kan jag rekommendera.
Det här är också en mycket bra skiva. Mattias Hellberg har varit medlem i Nymphet Noodlers, som jag inte har en aning om vilka de är, och tydligen också Hellacopters, och Martin Hederos spelar klaviatur i Soundtrack of Our Lives och var även han, om jag har förstått det rätt, medlem i Nymphet Noodlers. 2001 slog dessa två iallafall sina påsar ihop och gjorde denna fantastiskt sköna skivan. Det är en blandning av covers och eget material. Nu råkar de låtar som jag bjuder på här vara covers, men de egna låtarna är också riktigt tunga. Det är dock inte mycket som toppar den här versionen på The Stooges No Fun. De har verkligen dragit åt skruvarna i ångesttvingen och resultatet är nästan påfrestande att lyssna på.
Jag såg dem live när de besökte studenthaket Herrgårn här i Linköping. Det var en perfekt lokal att framföra de här låtarna i och det var en upplevelse att se.
Jag satte mig vid datorn med siktet inställt på att publicera nästa omgång med skivor i rippningsprojektet. Men så började läsa dagens skörd av blogginlägg och det ledde i sin tur till att jag installerade Songbird, vilket gjorde att jag fastnade i det och nu är klockan för mycket för att börja steka hjärnan i ett försök att skriva nåt om skivorna.
Songbird är en musikspelare som lanseras som en ”iTunesdödare”. Det återstår väl att se om den dödar mitt iTunesanvändande. Eftersom jag är iPhoneägare är det inte så troligt. Men iallafall så ser Songbird klart intressant ut. Jag har inte använt det längre än en knapp timme, men som sagt det verkar bra.
Den här lilla och föga upplysande recensionen får bli mitt bloggbidrag för idag istället för en ny lista med skivor. ”Vad synd”, kanske någon tycker. ”Hurra!” tänker förmodligen fler och er sistnämnda kan jag fortsätta glädja genom en liten helgrapport:
Vi handlade julklappar åt barnen och jag är så jäkla nöjd att jag har börjat längta till julafton.
Sonen kan i stort sett gå. Alltså, han kan gå, om han vill. Problemet är att han än så länge föredrar att krypa, vilket han är bättre på.
Dottern gick utan blöja hela söndagen utan några missöden.
Det där var de tre viktigaste beståndsdelarna i den gångna helgen. Dotterns framsteg i potträningen är kanske den allra viktigaste. Det är iallafall den som var mest efterlängtad, för är det nåt som jag är sjukt less på så är det att byta bajsblöjor. Faktum är att nu när jag fortsätter att skriva efter punkten som avslutade bajsblöjormeningen så har jag nyss återvänt från ett blöjbyte. Dottern kom upp och det visade sig att hon behövde assistans. När depåstoppet var klart kunde hon inte somna om så jag var tvungen att sitta vid hennes säng en halvtimme eller så. Jag vet inte om hon har somnat ordentligt än, men hon märkte iallafall inte att jag gick. För nu måste nämligen jag också gå och lägga mig. Det är högst troligt att vi blir tre i sängen i natt.
Ed Harcourt var riktigt stor nån gång i början på millenniet. Det tjatades mycket om hur förtjust han var i Sverige, att han till och med hade bott här några år i barndomen, minns jag. Är inte det lite typiskt? Om det finns en sverigekoppling, hur liten den än må vara, så ska den lyftas fram och förstoras. Men iallafall, Ed Harcourt var det. Första skivan tycker jag mycket om. Den andra saknar låtar som jag faller pladask för. Den kanske är jämnare, men även lite tråkigare.
I förra skivredovisningen flaggade jag för att något extra skulle dyka upp ”bakom hörnet”. Nu är det dags! Wrecking Ball är en knäckande bra skiva. På Pops tiogradiga betygsskala fick skivan full pott. Det fick mig att gå till Plattformen i Eskilstuna. Jag bad att få provlyssna på skivan innan jag bestämde mig för att köpa. Killen bakom disken (det var inte Hugo) sa: ”du behöver inte provlyssna, det är bara att köpa den”. Det blev ändå en provlyssning och såklart ett inköp.
1995 köpte jag skivan och fortfarande lyssnar jag ganska frekvent på den. Det är inte många av mina skivor som man kan säga det om. Det är helt enkelt en av mina favoritskivor. Första halvan av skivan är enastående bra med Wrecking Ball och All My Tears (Be Washed Away), som jag ska spelas innan jag kastas till vargarna på min begravning, som toppar.
Titelspåret är en Neil Young-cover och trots att jag är ett fanatiskt Neil Young-fan måste jag säga att Emmylou Harris gör den ännu bättre. Det är förresten Neil Young som körar i refrängen.
Den andra skivan, Red Dirt Girl, fick jag av nån familjemedlem när jag fyllde tjugofem. Då befann jag mig i Selfoss på Island och till min förvåning visste bonden som jag bodde hos vem Emmylou Harris var. Den når inte alls upp till samma höjder som Wrecking Ball. En av skillnaderna mellan skivorna är att på Red Dirt Girl har Emmylou Harris skrivit nästan alla låtar själv, på Wrecking Ball har hon bara skrivit en. En slutsats kan alltså vara att hennes styrka inte är låtskrivande. Det är lite som med Johnny Cash, som jag tycker är som bäst när han sjunger covers. Hennes röst är iallafall lika magisk på båda skivorna och hennes egna låtar är inte alls dåliga. De är bara inte lika bra som de hon valt att sjunga på Wrecking Ball. Men fråga en riktig countryfreak och han eller hon kanske säger precis tvärtom.
Mick Harvey är till vardags medlem i The Bad Seeds – Nick Caves kumpaner. På den här skivan tolkar han Serge Gainsbourg-låtar. Till sin hjälp har han Anita Lane . Det är för övrigt hon som sjunger på Blume, låten som finns att lyssna på här. Anita Lane är fd flickvän till Nick Cave och har varit inblandad i hans karriär ända sen Birthday Party. Jag gillar hennes röst väldigt mycket. Utan den hade inte Blume varit vad den är. Detsamma gäller för Harley Davidson. Så jäkla skön låt!
Det här är en bra skiva. Jag lyssnar inte särskilt ofta på den, men bra är den. Tomas, samme man som lotsade mig rätt i mitt tidiga Nick Cave-lyssnande, tipsade.
Den här omgången skivor har jag hållt lite på. Anledningen är den att jag inte vet riktigt vad jag ska skriva om dem. Jag har inte så mycket att säga om dem faktiskt. En del skivor har man bara och det här råkar vara just såna skivor. Ett undantag är Halo Benders som det finns en gnutta historia bakom. Jag återkommer till det.
Det verkar kanske som att jag börjar tappa gnistan för det här projektet. Jag kan försäkra er att det inte är så. Det är ungefär som elitserien i hockey. Det är så många matcher i grundserien att lagen ofrånkomligen faller in i en serielunk och orkar bara prestera max vid särskilt speciella matcher, exempelvis heta derbyn eller prestigematcher. Jag känner att jag har svårt att tända till när jag ska skriva om skivor som jag inte har nån speciell relation till. Motivationen infaller sig först när det är dags för en sån där speciell skiva. Runt hörnet väntar en sån. Jag ska bara riva av den här bortamatchen mot Luleå först.
Jag minns väl när jag köpte den här. Suget efter en ny skiva var stort, men väl i skivaffären visste jag inte riktigt vad och jag hittade inte nåt som kändes riktigt bra. Det slutade med att jag rev åt mig den här. Låten Fuzzy spelades ganska flitigt hemma hos min dåvarande flickvän så jag visste ungefär vad jag gav mig in på. Det är inte mitt mest lyckade skivköp.
The Halo Benders är ett samarbete mellan två gamla bekanta – Doug Martsch från Built to Spill och Calvin Johnson från Beat Happening. Med två så tungt vägande skäl måste man ju bara kolla upp vad de knåpat ihop. Det är två riktigt bra skivor, särskilt den andra. Mycket bra!
197. Happy Mondays – Yes, Please
Sunshine and Love
Den här skivan är inte nån höjdare. Happy Mondays och sedan Black Grape gör inte riktigt min typ av musik. Men man ska ju prova allt en gång och med den här skivan provade jag Happy Mondays.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
