Lördagen den 29/11 2008 var en bra dag. Vid frukostbordet frågade frugan om vi inte skulle åka till simhallen. Mitt instinktiva svar var ”nej”, som alltid när oplanderade aktiviteter föreslås. Efter att frågan snurrat några varv inne i huvudet insåg jag att det var ett riktigt bra förslag. Vad skulle vi annars ta oss till en dag som denna? Så det blev simhallen, för övrigt första gången för båda barnen, och det blev en succé. Båda två tyckte att det var skitkul. Sonen behövde värmas upp lite, han var inte alls nöjd inledningsvis, men han var till slut lika galen som hemma i badkaret.
Eftermiddagen tillbringade jag med barnen medan frugan städade. Bra arbetsfördelning tyckte jag. Dottern bajsade på pottan. Förhoppningsvis ett genombrott i hennes potträning som annars går förkrossande trögt. På kvällen slog vi på stort och beställde pizza. Jag klämde i mig en kebabpizza och blev nästan tårögd av glädje över det faktum att någon här i Linköping har fattat att kebabsås inte är den där mjäkiga rhode island-liknande såsen som annars är förhärskande i kebabsammanhang här i stan. Kebabsåsen på pizzan var en vackert vit sås med ett rejält vitlökssting. Äntligen Linköping!
Jag planerar att avrunda den här dagen med att se ett avsnitt eller två av Mad Men.
Det kan kanske tyckas att min dag hade ett väl torftigt innehåll för att få kallas ”bra”. Räcker det här för att en dag ska vara ”bra”? Svar: ja, i dessa de yttersta dagar gör det det.
