Lördagen den 29/11 2008 var en bra dag. Vid frukostbordet frågade frugan om vi inte skulle åka till simhallen. Mitt instinktiva svar var ”nej”, som alltid när oplanderade aktiviteter föreslås. Efter att frågan snurrat några varv inne i huvudet insåg jag att det var ett riktigt bra förslag. Vad skulle vi annars ta oss till en dag som denna? Så det blev simhallen, för övrigt första gången för båda barnen, och det blev en succé. Båda två tyckte att det var skitkul. Sonen behövde värmas upp lite, han var inte alls nöjd inledningsvis, men han var till slut lika galen som hemma i badkaret.
Eftermiddagen tillbringade jag med barnen medan frugan städade. Bra arbetsfördelning tyckte jag. Dottern bajsade på pottan. Förhoppningsvis ett genombrott i hennes potträning som annars går förkrossande trögt. På kvällen slog vi på stort och beställde pizza. Jag klämde i mig en kebabpizza och blev nästan tårögd av glädje över det faktum att någon här i Linköping har fattat att kebabsås inte är den där mjäkiga rhode island-liknande såsen som annars är förhärskande i kebabsammanhang här i stan. Kebabsåsen på pizzan var en vackert vit sås med ett rejält vitlökssting. Äntligen Linköping!
Jag planerar att avrunda den här dagen med att se ett avsnitt eller två av Mad Men.
Det kan kanske tyckas att min dag hade ett väl torftigt innehåll för att få kallas ”bra”. Räcker det här för att en dag ska vara ”bra”? Svar: ja, i dessa de yttersta dagar gör det det.
Nu är ni säkert många där ute i stugorna som är nyfikna på hur det går med sonens gång. Jag stack ju ut hakan och skrev att han kommer att gå innan november är slut. När den här veckan är slut är också november det och det ser i dagsläget ut som att jag kommer att få fel. Men det är inte långt borta. Han kan ställa sig upp själv och står sen stadigt utan att hålla i sig. Han kan också ta några steg från en punkt fram till mig, men de sista stegen är mer som ett dyk. Det är balansen i rörelse som inte är riktigt hundra. Han tycker iallafall att det är väldigt kul att öva och är skitnöjd när han kommer dykandes i min famn. Idag släppte han taget i soffan och gick ett par tre steg fram till mig helt på eget initiativ. Det är nära nu.
Svärmor hävde härom veckan ur sig att han inte kommer att gå före han hinner fylla ett (vilket inträffar 4/1) så nu är vi fast beslutna om att visa henne. Hon ska inte få rätt!
Udda på så vis att det är en skiva per artist. Med andra ord är det här artister som jag inte har fastnat så där särskilt för, men några av de här skivorna är riktigt fina.
Det här var ett tips från min äldsta lillebror har jag för mig. Han har kommit med många bra tips genom åren, det här är inte ett av dem. Inte riktigt min påse.
Den här rotade jag fram när jag var på jakt efter nåt nytt i shoegazegenren. Surfade runt på internet på nån slags ”similar artist”-våg och hittade Galaxie 500, så den här skivan fick det bli. Jag tror att det här är en skiva som jag inte har gett tillräckligt med tid. Jag skulle kanske gilla den ännu mer än vad jag gör om jag lyssnade in mig ordentligt, men med åren har jag blivit för otålig för sånt. Så därför har den blivit lite halvsmält och halvt bortglömd.
Den här gillade jag verkligen när jag köpte den 1995. Så snart jag snappat upp att Butch Vig spelade trummor i bandet stegade jag iväg och handlade. Om mannen som har producerat Nirvanas Nevermind, Sonic Youths Dirty och Smashing Pumpkins Siamese Dream har ett finger med i spelet måste det vara bra, resonerade jag. Det visade sig vara ett helt korrekt resonemang. Den spelades på många förfester. Jag tycker skivan håller än.
Jag köpte den här skivan för att vidga mina vyer lite. Marvin Gaye är ett stort namn, Motown ett klassiskt bolag, den här skivan ligger på fjortonde plats på Pops 100-bästalista. Fler anledningar behövdes inte för att motivera ett inköp. Jag köpte den här nån gång under andra halvan av 90-talet då jag verkligen var öppen för nya influenser. Jag köpte till och med en del hip hop. Inget kunde dock få mig att gå ifrån mina gitarrbaserade rötter.
Marvin Gaye är ändå en intressant bekantskap. Skjuten av sin egen farsa blev han.
Gene är det förmodligen inte många som känner till idag. Undrar om de upptäcks av nya lyssnare? Eller kommer de att glömmas bort helt och hållet? När jag lyssnar på den här skivan nu överraskas jag av hur bra den är. Jag hade helt glömt det faktiskt. När jag köpte den, också det 1995, tyckte jag mycket om den. Gene hade haussats i Pop för några tidiga singlar. Sen när fullängdaren kom fick den ganska ljummet mottagande. Tokhylla demoinspelningar och tidiga singlar. Såga eller iallafall var hård mot fullängdsdebuten. I de fall som även fullängdaren tokhyllas måste uppföljaren, det svåra andra albumet, sågas fullständigt. Det här är en attityd som är ganska vanlig i riktigt nördiga musiktidningar och Pop var mästare på den.
Men iallafall, det här är en riktigt bra popplatta.
Golden Smog är en supergrupp med medlemmar från bl.a. Wilco, Jayhawks och Soul Asylum. De två förstnämnda var orsaken till mitt inköp. Både Wilco och Jayhawks var och är stora favoriter. Den här skivan når inte riktigt upp till samma nivå. Den är godkänd och trevlig att lyssna på, men jag går inte igång riktigt.
Den här skivan fick väldigt bra recensioner och var helt ”rätt” 1998. Gomez vann också Mercury Music Award det året. Så klart blev jag nyfiken och kollade upp skivan, men jag blev aldrig riktigt klok på den. Jag kunde inte stämma in i hyllningskörerna. En del bra låtar, men de samsas med några som bara är irriterande.
Jag börjar bli bekymrad för vår 2,5 år gamla dotter. Orsaken är att hon visar ett ohälsosamt stort intresse för barnprogrammet Barda. För er som inte känner till det kan jag berätta att det är program där barn i tioårsåldern får lajva, d.v.s. spela rollspel där de klär ut sig till alver, hober och fan och hans moster och ränner runt i skogen. Dottern sitter som klistrad och tycker det är jättespännande.
Igår var det lite läskigt när nån alvliknande dam hade skadat sig och låg och yrade i vägkanten. Då flyttade hon sig närmare mig och var väldigt bekymrad. Imorse var det bland det första hon började prata om, om inte det allra första. ”Hon hade slagit sig”, ”hon blodig”, ”måste åka till Karl” osv. Karl är spelledaren, för er som inte är insatta.
Låt gå för att hon är intresserad nu, och till och med när hon är så gammal som de som deltar i programmet. Tio år och rollspel – inga problem. Men, om intresset blir livslångt och hon blir en sån där vuxen fåne som klär sig i vadmal och åker till Gotland på medeltidsveckan, då har jag ingen dotter längre.
Någon censur kommer det dock inte att bli tal om i det här fallet. Men idag när jag skulle hämta henne för att borsta hennes tänder sa hon att hon ville se klart på Amigo. Då var jag tvungen att säga ifrån. Det är nämligen min fasta övertygelse att Amigo är direkt skadligt för barn, särskilt i hennes unga ålder. Det programet är ju för fan helt vansinnigt. Försök titta på det själva utan att tappa tron på mänskligheten, åtminstone den skånska delen av mänskligheten. Det är kört! Det som är mest skrämmande är att den förre programledaren var ännu mer från vettet än den nuvarande. Nä, tacka vet jag Häxan Surtant!
179. Flaming Lips – Yoshimi Battles the Pink Robots
Do You Realize??
När jag var på Island 2000 lyssnade jag rätt mycket på en radiokanal där de ofta spelade Flaming Lips. Deras skiva The Soft Bulletin hade just kommit ut och det var i huvudsak låtar från den de spelade. Det blev inte av att jag skaffade den skivan. 2002 kom så den här skivan och jag skaffade den istället. Den är väl inte riktigt lika bra som Soft Bulletin (min bror har den så jag vet), men den är helt ok. Det är en konceptskiva och såna kan ju vara lite knepiga, särskilt när konceptet är en liten japansk pojkes kamp mot robotar från yttre rymden. Eller vad det nu är, jag har inte fördjupat mig särskilt mycket kan jag villigt erkänna.
Om The Flaming Lips kan jag annars säga att jag inte skulle ha nåt emot att se dem live någon gång. Det verkar skoj.
Fläskkvartetten fick en grammis för Bästa album 1993 med den här skivan. Jag köpte den mest tack vare den här låten som jag tycker är grymt bra. Resten är inte lika bra.
Här har vi en av mina favoritröster – Lou Barlows. Vet inte vad det är med den riktigt, bara att jag gillar den väldigt mycket. The Folk Implosion är ett av hans sidoprojekt. Hans huvudsyssla är Sebadoh och numera kanske även de återförenade Dinosaur Jr.
Den här skivan tyckte jag väldigt mycket om när jag köpte den 1997 och även om jag inte lyssnar särdeles ofta på den nuförtiden så tycker jag att den håller än. Den är bra rakt igenom, 14 låtar. Det är inte illa pinkat.
Aretha Franklin kräver förmodligen ingen närmare presentation. Däremot kan det vara läge för mig att röja en av mina främsta tipsare av ny musik. Det var en kursare på kulturvetarprogrammet, Henke kallad – en väldigt trevlig kille som under åren 1995- ca 1997 tipsade mig om mängder av bra musik. Det var han som introducerade My Bloody Valentine och som lotsade mig rätt i Neil Youngs skivdjungel. För det kan jag bara säga ”tusen tack!” Han köpte Aretha Franklin-boxen när den kom, när det nu var, och var överhuvudtaget väldigt inne på 60- och 70-talssoul vid den här tidpunkten. Detta snappade jag upp och kom på så sätt i kontakt med ett knippe fantastiska skivor, bland annat denna. Skitbra, helt enkelt.
184. Franz Ferdinand – You Could Have It So Much Better
Walk Away
Franz Ferdinand gick ju inte att missa 2004. Första singeln Take Me Out fick mig på fall direkt. Otroligt svängig. Liksom hela skivan. Det var givet att skaffa den. Den andra fick jag i födelsedagspresent av min kära fru. Dessutom fick jag biljetter till deras konsert på Fryshuset i december 2005. Det var en minnesvärd långhelg. Vi åkte först till Stockholm, såg Franz Ferdinand, sov på hotell och körde sen upp till Sunne och tillbringade två nätter på Selma Lagerlöf spa – en del av resultatet av min Jeopardymedverkan. Konserten var för övrigt riktigt bra, men den toppades av spavistelsen får jag lov att säga.
Kvällens redovisning av skivor presenterar jag i klump. Jag känner mig lite oinspirerad faktiskt, men skivorna rippas inte av sig själva så det är bara att tuffa på. Tyvärr känner jag att jag inte har så mycket att säga om här skivorna.
Neubauten är väl gigantiska i vissa kretsar och säkert kända i många andra. De andra banden är lite mer okända kanske. Jag vet inte så mycket om dem heller, mer än att jag har de här skivorna. Det är bra skivor allihop. Störst glädje har Neubauten-skivorna och The Embassys Futile Crimes gett mig. Men jag kan inte påstå att någon av dem har haft något större inflytande på mig.
Äh, det är lika bra jag silar snacket. Lyssna istället! Garanterat bra musik.
Ja, så var det. Den kvinnliga halvan av familjen var illa däran idag. Särskilt dottern. Jag har aldrig sett henne så knockad. När hon var i ettårsåldern hade hon närmare trettionio graders feber en gång och var ändå uppe och lekte, lite lugnare än vanligt men ändå. Idag hade hon lite drygt trettioåtta grader, men hon var helt under isen.
Hon sov i stort sett hela dagen med undantag för nån timme då hon låg här i soffan, några minuter mellis och några timmar kvällsmat, Bolibompa och välling. Det enda jag lyckades pressa i henne till frukost var lite vatten som hon kräktes upp.
När storasyster har varit så här sjuk har lillebror gjort sitt bästa för att muntra upp. Det har varit lite kul att se faktiskt. Han försökte liksom putta igång henne lite, kröp fram till henne och bara ”öh, öh!”, reste sig upp till stående och stod och gungade på knäna och upprepade sitt ”öh, öh!”, och när han märkte att det var kört vågade han sig på att dela ut tjuvnyp som han aldrig skulle ha gjort annars. Drog henne i håret till exempel. Medkänsla och retsamhet i samma paket liksom. Barn är så snälla.
Bilden ovan får mig förresten att tänka på Tomas Brolin. Ni vet den lille knubbige pojken som var så bra på att spela fotboll tills han upptäckte utelivet i Stockholm. Han som när han låg på sjukhuset efter en operation och fick frågan ”läser du nåt när du ligger här?” svarade ”så sjuk blir jag aldrig”. Vår dotter är Tomas Brolins antites – hon blir aldrig så sjuk att hon inte kan läsa. Men jag hoppas innerligt att hon inte är Brolins antites vad gäller fotbollstalang.
Frugan har iallafall repat sig tillräckligt mycket för att se Idol. Visserligen råder det nog samma förhållande mellan henne och Idol som mellan dottern och läsning.
En skiva som fick många hyllningar när den kom 2002. Den är bra, men lite… vad ska jag säga… kylig. Jag blir inte riktigt engagerad. Den är nog lite för maffig och storslagen.
167. Nick Drake – Pink Moon
Things Behind the Sun
168. Nick Drake – Way to Blue: An Introduction to Nick Drake
Cello Song
Nick Drake är fantastiskt bra. ”Vemodig man med gitarr”-grejen kan inte göras så mycket bättre. Ledsen José Gonzales och alla andra som försöker. Nej, jag ska inte dissa José Gonzales. Men faktum kvarstår – Nick Drakes musik är fulländad.
169. Bob Dylan – Highway 61 Revisited
Like a Rolling Stone
170. Bob Dylan – Blood on the Tracks
If You See Her, Say Hello
Som den popnörd jag är har jag naturligtvis gjort min Bob Dylan-läxa, den är liksom obligatorisk. Och jag kan säga att jag är inte direkt överväldigad. Musikhistoriskt sett har han förmodligen lämnat ett gigantiskt fotavtryck efter sig, men sånt är lite svårt att uppskatta så här i backspelgeln. Var man inte med och bevittnade när han plöjde nya fåror i den musikaliska myllan så är det liksom kört. Jag har lite samma inställning till Beatles. Det är visserligen många som är helt sålda på Dylan trots att de inte var med när det begav sig (han gör visst förbannat bra skivor fortfarande också, har jag hört) och det köper jag. Gillar man det han gör så gör man. Jag gillar en del och en del gillar jag inte. Blood on the Tracks är en riktigt bra skiva, helt klart. Highway 61 Revisited har sina stunder av briljans, men jag är inte med hela vägen.
Båda skivorna är med bland Pops 100 bästa. Highway 61 Revisited på plats 11 och Blood on the Tracks på plats 24.
171. Ebba Grön – 1978-1982
We’re Only in It for the Drugs No. 1
Beväpna er
Ebba Grön var min räddning från hårdrockens onda klor. Den dagen då jag på allvar började konsumera musik, närmare bestämt i typ första klass, lyssnade jag på hårdrock. De äldre kompisarna som jag såg upp till gjorde det, så då gjorde jag också det. Kiss var favoriterna i början, sen kom Dio, Iron Maiden, W.A.S.P., Mötley Crüe och ja, allt som var hårdrock. Jag tror att det var i åttan som jag började tröttna. De sista stora hårdrocksfavoriterna jag hade var Helloween och de tyckte jag var skitbra verkligen. Men det började bli svårt att hitta fler namn. Guns ‘n’ Roses förstås. Appetite for Destruction var grym. Men så var det skitband som Skid Row och sånt som var på tapeten. Jag behövde nåt annat. Och då kom Ebba Grön.
Det var i Djurgårdsskolans uppehållsrum, Rockcaféet kallat, som jag hörde dem första gången, iallafall där de fastnade för första gången. 800 grader var det säkert. Jag gick och köpte Kärlek och uppror och det var precis vad det var ”kärlek” till musiken och ”uppror” mot den gamla invanda musiksmaken, en helt ny värld öppnades. Eller kunde ha öppnats om jag inte hade snöat in så fruktansvärt på Ebba och vidare på Imperiet och även Thåström solo. Jag investerade i stort sett hela månadspengen varje månad på nya skivor av nåt som var signerat Thåström. Bästa langaren var Åhléns skivavdelning. Där hade många Imperietskivor. På den här tiden köpte jag vinyl så inget av det här finns med i cd-samlingen. Det är den här samlingen samt en Imperietsamling som är de enda spåren av den här mycket betydelsefulla perioden i mitt musiklyssnande.
Efter Ebbaupptäckten bröt jag helt med hårdrocken. En ny era hade börjat.
172. Echobelly – Everyone’s Got One
Today Tomorrow Sometime Never
Om jag minns rätt var det en artikel i Sound Affects som fick upp mina ögon för Echobelly. Det var i gymnasiet under min gryende indieperiod. Den här skivan är en viktig byggsten i mitt musikuniversum. Jag tyckte väldigt mycket om den under några år och när jag lyssnar på den nu låter den fortfarande bra, lite sönderlyssnad bara.
Gårdagen var en förbannad dag. Jag tänker inte gå in på några detaljer, det gör för ont. Det får räcka med att berätta att det var en sån dag då allt, precis allt jävlades. En sån dag då, precis när man är färdig att ta på sig yttrerkläderna, sonen häller ut kattens vattenskål på sig själv för att sedan tappa den så den går sönder. En sån dag då det kommer en störtskur bara för att man lämnar vagnen ute.
Lustigt nog innehöll dagen några toppar också. Det var väl för att det måste råda jämnvikt och harmoni i kosmos antar jag.
Den ena var korvgrillningen vid vindskyddet i skogen tillsammans med två kompisar från dagis (det var studiedag igår). Sonen hängde på och åt korvbröd.
På bilden har han inte kommit så långt som till själv korvbrödsätandet. Det är mest en spänd väntan på vad som komma skall. De andra barnen fastnade inte på bild. De var inte stilla särskilt länge åt gången. Jäkelskapet i form av ett regnväder saboterade dock grillandet en smula. Även det faktum att alla barn, samtliga sex (de tre dagisvännerna med tillhörande småsyskon) återvände hem gråtande lade lite sordin på upplevelsen. Sonen somnade sedermera i vagnen på väg hem och sabbade sina mat- och sovrutiner. Men det var gott med korv.
Den andra toppen den här dagen var Henrik Schyffert. Vid femtiden lämnade jag slagfältet, d.v.s. vårt hem, och stack in till stan och träffade ett gäng kompisar. Vi åt och sen begav vi oss till Konsert & kongress för att se Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Det var jäkligt bra. Schyffert är lite av en idol för mig.
Dagen avrundades med ett jäkelskap – jag klev på fel buss, förstår inte hur det gick till. Buss 14 skulle jag med. Jag klev på 17. Som tur är tar den bussen mig också hem, men det tar en jävla tid. Egentligen hade jag inte så mycket emot en liten busstur. Jag hann igenom en hel del Bowie-låtar i lurarna.
Sammanfattningsvis: ömsom vin, ömsom vatten. Kvantitativt mest vatten, kvalitativt: övervikt för vinet.
Just det, 10-månaderskontroll var det också. Den var strax efter det att vagnen hade blivit översköljd av ett ösregn, så jag sköt iväg sonen i något som mest liknade en rullande balja. Iallafall, han växer som han ska.
Det går nästan att kalla min relation till Doktor Kosmos för en sommarförälskelse. Det må vara en sommar som varade några år i och för sig, men känslorna var svallade och var väldigt starka, för att sedan avta betydligt. Mina känslor är inte helt döda – det var visst en kass liknelse vid närmare eftertanke – men de är inte vad de har varit.
I Doktor Kosmos fall kan jag redogöra för den exakta tidpunkten då jag föll för dem. Det var 2001 och jag befann mig i Stockholm för att se Neil Young på Globen. Jag skulle gå med min kompis Calle, på den tiden bosatt i Stockholm, och min broder Erik. Vi satt tillsammans hos Calle och grundade på bästa sätt – alkohol och musik. Calle satte på Doktor Kosmos, som jag dittills bara hade hört talas om, och jag gillade det. Min brorsa stack till konserten, men jag och Calle tänkte att vi skulle ha is i magen och skita i förbandet (Black Crowes) och glida dit när vi trodde det var dags för Neil Young. Vi ville dricka mer och lyssna på mer musik. Det slutade med att Erik ringde på mobilen och sa att förbandet hade slutat spela. Betydligt tidigare än vad vi räknat med. Vi satt då fortfarande hemma hos Calle. Panik iväg. När vi var framme hade Neil Young redan spelat tre låtar.
Det var en jäkligt bra konsert, men jag har kommit ifrån ämnet. Dagen efter gick jag och köpte Stjärnjerry och satt sen och lyssnade på den på båten tillbaka till Gotland där jag då var bosatt. Jag var helt såld. I Visby köpte jag Evas story och jag blev ännu mer såld. Sen var jag ganska insöad på Doktor Kosmos i några år. De blir ofta avfärdade som studentikosa och det kan man kanske kalla dem om man bara ser till texterna, i vissa låtar. Men jag gillar texterna. Dels åsikterna i dem, i de flesta fall, men framför allt den lite naiva tonen och uppriktigheten. Dessutom svänger ju musiken så man ramlar omkull.
Antalet skivor jag har med The Doors står inte alls i proportion till hur bra jag tycker de är. Jag tycker de är helt ok, men inte så mycket mer. Jag tyckte filmen var väldigt bra när jag såg den när den kom på video. Den inspirerade mig till att börja skriva dikter. Jag ville väl vara en svår, plågad konstnärssjäl som Jim Morrison. Det blev inte riktigt så. Jag överlev min 27-årsdag.
Flera personer i mitt närmaste umgänge har varit väldigt nere med The Doors och det är under påverkan från dem som de här skivorna finns i min samling. Innan jag träffade dem hade jag bara soundtracket.
Jag harvar på med mitt rippande. Ikväll är det en del gött.
151. Devo – Hot Potatoes: The Best of Devo
Mongoloid
Devo till exempel. Jag är inget stort fan, men tyckte att jag behövde en best of-skiva med dem iallafall. Det finns en del såna att välja på i deras fall. Det blev den här och här finns alla gamla godingar med – Whip it, Satisfaction, Jocko Homo och allt vad de heter. Jag bjuckar på Mongoloid eftersom den kanske inte är så uttjatad, och så gillar jag den.
152. Dexys Midnight Runners – Don’t Stand Me Down
I Love You (Listen to This)
Det är den här skivan som finns med på Pops lista, plats 54. Fråga mig inte varför för det är en ganska kass skiva. Men gillar man låtar där det pratas så är det här säkert strålande. Personligen tycker jag att sång är att föredra. Låten jag har valt är en av få som går att lyssna på.
153. Dinosaur Jr. – Bug
Yeah We Know
154. Dinosaur Jr. – Green Mind
I Live for That Look
155. Dinosaur Jr. – Where You Been
Start Choppin
Goin Home
156. Dinosaur Jr. – Without a Sound
Feel the Pain
I Don’t Think So
Om J Mascis (sångaren i Dinosaur Jr.) sång kan kallas sång råder det säkert delade meningar om. Inte är han nån skönsångare, men han har känsla. Och så skriver han fantastiska poplåtar. Dessutom behärskar han tekniken att gitarronanera utan att tråka ut mig som lyssnare. Det är inte många som gör det.
Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att jag upptäckte Dinosaur Jr. Förmodligen var det en recension av Without a Sound i Pop som fick mig att bli intresserad. Förmodligen var det också nyfunna vänner här i Linköping som tipsade. Det var på mitten av 90-talet nån gång. Without a Sound köpte jag först och så arbetade jag mig bakåt. Jag rekommenderar särskilt nämnda skiva och Where You Been. Det är två skitbra skivor!
Andrahandsmarknaden för ståbrädor är stekhet. Bara så ni vet. Jag ringde på fem blocketannonser innan jag till slut fick napp. Vi hade kört slut på en ståbräda och var i desperat behov av en ny. Desperat för att jag varje morgon måste skynda iväg som en iller till dagislämningen kl. 9. Med ståbräda går skyndandet så mycket skyndsammare.
När jag konstaterade att den förra brädan var slut trodde jag att det skulle vara en baggis att hitta en ny på Blocket. Nu gick det visserligen fort, men jag sonderade verkligen annonsutbudet också. Den nya är förresten så mycket coolare än den förra. Snyggt sliten, som ett par schyssta jeans, och med ett grymt namn – Easy Rider. Jag tänker att jag är Dennis Hopper när jag cruisar fram med barnen. Dottern kan vara Peter Fonda och sonen blir då Jack Nicholson.
Eller, den ser ut ungefär så här. Jag stal bilden från en annan annons faktiskt. Slitningen är lite snyggare på vår.
Den första ståbrädan, den som är slutkörd, köpte vi förresten också på Blocket lagom till årets gotlandssemester. För att slippa ta med dubbelvagnen tänkte vi introducera en ståbräda för dottern. Hon gillade det! När det sen bar av till Gotland glömde vi packa med den. Vi köpte en paraplysulky i Visby istället. Det blev en sjätte vagn till vår vagnpark.
Att vara småbarnsförälder handlar mycket om en ständig jakt på sömn. I mitt fall är det självförvållat. Våra barn sover bra och förhållandevis länge på mornarna, men jag sitter uppe för sent på kvällarna och surfar eller läser. Mitt sömnbehov blir sällan tillfredsställt.
Så igår tänkte jag att jag skulle lägga mig tidigt för att sova ikapp lite. Jag la mig kl. 22, som jag betraktar som lite lagom tidigt, halvannan timme tidigare än det vanliga. Men inte fick jag min sömn för det inte. Kl. 2 vaknade dottern och ville ha mjölk. Hon gör det vissa nätter, vaknar och är törstig och då är det favoritdrycken mjölk som gäller. Så jag gick upp med henne och drack mjölk och när jag la henne igen sen somnade hon om direkt. I normala fall brukar jag också somna om direkt när vi avklarat mjölkdrickarbestyren, men inte i natt för nu var det dags för sonen att vakna. Att vakna mitt i natten har han för länge sen vant sig av vid, så det här var illavarslande. Han var dessutom klarvaken och verkade vara pigg som en mört. Jaha, tänkte jag ska han börja bete sig så här nu – vakna mitt i natten och börja härja varje natt, då blir vi tvungna att avliva honom. Jag är tyvärr en psykopat när jag blir väckt och inte får somna om.
Vi tog upp honom i vår säng och hoppades att han skulle komma till ro där. Det gjorde han till slut när jag hade skakat av mig psykopatjaget, blivit en normal förälder igen och tagit honom intill mig och låg sked med honom. Problemet då var att jag drabbades av värsta rethostan, så jag låg och kunde inte somna själv och var dessutom rädd att väcka sonen med mitt hostande. För varje hostattack gnydda han och skruvade på sig. Det var ohållbart. Jag var tvungen att chansa på att han skulle sova lugnt i sin egen säng igen. Det gjorde han lyckligtvis. Nu var det bara jag och min rethosta. Den försvann till slut och jag kunde somna om drygt en och en halv timme senare. Så var det med den ikappsovningen.
Helgen var fin. Fint väder, en promenad till lekparken för att gunga (barnen) och ta del av det senaste lekplatsskvallret (fadern). Lekplatsskvallret är mycket intressant just nu eftersom det är flera grannar som ska sälja sina hus.
Sonen är precis som sin storasyster en stor gungfreak.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
På bilden har han inte kommit så långt som till själv korvbrödsätandet. Det är mest en spänd väntan på vad som komma skall. De andra barnen fastnade inte på bild. De var inte stilla särskilt länge åt gången. Jäkelskapet i form av ett regnväder saboterade dock grillandet en smula. Även det faktum att alla barn, samtliga sex (de tre dagisvännerna med tillhörande småsyskon) återvände hem gråtande lade lite sordin på upplevelsen. Sonen somnade sedermera i vagnen på väg hem och sabbade sina mat- och sovrutiner. Men det var gott med korv.
