Det är allmänt känt att män blir sjukare än kvinnor och sen igår har jag varit riktigt karlasjuk. Att vara sjuk nuförtiden är dock inte vad det har varit. Borta är tiden då man kunde gräva ner sig i sängen riktigt ordentligt och bara sova bort febern, och sedan när man började repa sig låg man kvar och läste i timtal. Som småbarnsförälder måste man bita ihop. Det var bara masa sig upp och kämpa sig igenom hela morgonritualen med frukost och x antal blöjbyten för att sedan krypa iväg till dagis och lämna dottern. När jag hade klarat det så långt bad jag en stilla bön om att sonen skulle sova en bra stund när vi kom hem och som den lilla ängel han är sov han i drygt två timmar, ändå fram till lunch. Det är så man blir religiös! Likadant idag – han bjöd pappa på drygt två timmars vila. Så han ligger verkligen på plus nu. Och frugan offrade sig och åkte och storhandlade igår kväll efter att barnen somnat så att även jag kunde gå och däcka, så jag hade det ganska så bra ändå.
Apropå sova så har dottern plötsligt blivit mörkrädd så hon vaknar mitt i natten och gråter och då får man gå och hämta henne och lägga henne i våra sängar. Jag tycker det är ganska mysigt, än så länge iallafall, så det gör mig inget. Men är det inte lite lustigt att hon från ena dagen till den andra tycker mörker är så obehagligt att hon måste sova med mamma och pappa?
Under min svåra sjukdom har jag inte haft kraft nog att ägna mig åt mitt musikprojekt så nästa samling skivor får dröja. Idag har jag iallafall orkat plita ner detta, men det är under kraftigt feberdelirium så jag hoppas att något av det jag har skrivit går att tyda.
