Bland dagens skivor har vi faktiskt en pallplacering på Pops lista över de hundra bästa skivorna någonsin. Men först två skivor som en gång i tiden var det hetaste man kunde poppa på i sin cd-spelare men som nu känns rätt så daterade.
127. Chemical Brothers – Exit Planet Dust
Leave Home
128. Chemical Brothers – Dig Your Own Hole
Setting Sun
1995 kom Chemical Brothers debut och Andres Lokko gav den en tia (högsta) i betyg i Pop. Tiden före släppet hade han ägnat större delen av sin tid att i olika medier hajpa den här skivan bortom all vett och sans. Flera år senare hörde jag honom i en intervju erkänna att det delvis var ett test för att se hur stor makt han hade över skivköparna. Svaret var alltså: mycket stor makt. Skivan är förvisso bra och hade nog klarat av att stå på egna ben. Den hade säkerligen blivit en hit även utan Lokkos manipulerande.
Skivan ”är” bra skrev jag, det är åtminstone sant att den ”var” det. Idag känns den lite jobbig att lyssna på, men så är det väl inte rätt inramning att sitta en förmiddag på en stol och lyssna på den, det är ju dansmusik och det går säkert att dansa till fortfarande.
Hursomhelst, som ni ser här så var jag en av de som trodde på hajpen och köpte skivan, och även skiva nummer två.
129. The Clash – London Calling
Clampdown
130. The Clash – Sandinista!
Somebody Got Murdered
Washington Bullets
131. The Clash – Combat Rock
Rock the Casbah
Här kommer pallplatsen. London Calling placerade sig på plats nummer tre på Pops lista. Även Sandinista! finns med, men långt från pallen. Närmare bestämt på plats 56. Jag har inget att invända mot London Callings placering. Den kanske inte kommer riktigt lika högt på min personliga lista, men inte långt ifrån. Tvärtom är det med Sandinista! Den skulle jag placera högre. Combat Rock håller inte riktigt samma klass, men två riktiga kioskvältare finns med där – Rock the Casbah och Should I Stay Or Should I Go.
London Calling är helt sagolikt bra. 19 låtar och ingen är dålig. Det finns inte många sådana skivor därute. Sandinista! innehåller hela 36 (!) låtar och det är ofrånkomligt att det smugit sig in ett och annat kasst spår, som jag ser det, men jag är ändå djupt imponerad över The Clashs otroliga kapacitet. Punk brukar de kallas, men de här skivorna innehåller snudd på varenda genre som finns och ändå hålls det ihop på något underligt sätt. Jag känner inte till något band som kan blanda och ge på samma sätt och ändå bibehålla mitt intresse hela vägen.
132. A Clockwork Orange (Soundtrack)
Title Music from A Clockwork Orange
Filmen är en av mina favoriter och det är väl den största anledningen till varför jag äger den här. Musiken är en viktig ingrediens i filmen och det är här som med alla riktigt bra filmer – soundtracket är något utöver det vanliga.
