David Bowie var giganten på B och här har vi giganten på C. Liksom Bowie är Nick Cave en av giganterna i min skivsamling. Det finns en till, men det dröjer innan vi stöter på honom. Ja, även han är en vit, medelålders man.
Där är med Cave som med mycket annan musik – jag upptäckte den, eller honom i det här fallet, när jag flyttade till Linköping och började plugga på kulturvetarprogrammet. Jag visste vem han var innan jag flyttade och någon hade tipsat mig om honom, men jag hade inte kollat upp honom. När jag började komma till rätta här i Linköping visade det sig att så gott som alla jag umgicks med lyssnade på Nick Cave. Det kan tilläggas att det här var före Murder Ballads så han var inte allmängods än. För att hänga med var jag alltså tvungen att äga ett par Cave-skivor så jag började lite smått med Your Funeral My Trial och Let Love In – två grymma skivor, särskilt den sistnämnda. Den förstnämnda har jag svårt att lyssna på numera, den är nämligen intimt förknippad med en lite jobbig period i livet som bestod av några delar sunkigt boende (orenoverat studentrum i korridor), ganska många delar olycklig kärlek och en stor nypa allmän förvirring över att flytta hemifrån till ny stad. Under den här perioden gick Your Funeral My Trial varm i cd-spelaren, och det är en ganska tung skiva. Den som inte känner lite ångest under en genomlyssning av den är en kallhamrad djävul. Lyssna till exempel på The Carny. När jag tänker efter så tror jag att det var Tomas, en av de nya vännerna som var ett hängivet Cave-fan trots att han inte var kulturvetare(!), som tipsade mig om.
Nåväl, de här två skivorna gav mersmak så jag ångade på och köpte fler och ungefär i samma veva släppte han Murder Ballads och plötsligt var Nick Cave en superstjärna. Med åren svalnade dock mitt intresse, i takt med att han, i mitt tycke, gjorde sämre skivor. Eller ”sämre” är nog fel, annorlunda passar bättre, lugnare och nyktrare kan man nog också säga. Han har övergett den febriga desperationen som gjorde att jag föll för honom till att börja med. Tomas säger att det beror på att han har slutat ta droger och det är ju en gammal sanning att den bästa musiken som gjorts genom musikhistorien är komponerad av drogpåverkade musiker, så jag säger inte emot. Alla skivor på den här listan är iallafall jäkligt bra. Jag rekommenderar särskilt de två ovannämnda skivorna och The Good Son och The Boatman’s Call.
116. From Her to Eternity
117. The Firstborn Is Dead
118. Kicking Against the Pricks
119. Your Funeral My Trial
The Carny
120. Tender Prey
The Mercy Seat
121. The Good Son
The Weeping Song
122. Henry’s Dream
Jack the Ripper
123. Let Love In
Do You Love Me?
I Let Love In
124. Murder Ballads
125. The Boatman’s Call
126. No More Shall We Part
