Men förresten, den här skivan är ju förbannat bra! En riktig poppärla. Jag har dock ingen historia kring hur det gick till när jag skaffade den. Jag minns inte alls hur det gick till. Det var ett bra beslut iallafall.
Den här skivan har jag aldrig fått kläm på trots att jag har försökt. Den fick väldigt bra recensioner när den kom, det årets (1997) bästa skiva i Pop om jag inte missminner mig. Jag har dock aldrig kommit underfund med vad som är så bra. Ett par låtar går att lyssna på, resten är inte mycket att ha.
(What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding
Ännu en sån där artist som jag kände att jag ville kolla upp, så en vacker dag köpte jag den här samlingsskivan, en riktigt bra sådan. Det finns några riktiga stänkare här. Och tydligen var han en cool snubbe en gång i tiden (kanske han är fortfarande, jag har inte stenkoll där). På debutskivan står texten ”Elvis Is king” – en ganska tydlig referens till den andre, fete, Elvis, som då (1977) fortfarande levde.
Det var en kurskamrat på kulturvetarprogrammet som introducerade mig för Cranes. Hon introducerade mycket bra musik, hon var grym på att göra blandband, den bästa jag stött på. Vi var väldigt bra kompisar och relationen utvecklades men var väldigt trasslig och var så under en lång tidsperiod, ett helt decennium, med en paus av total tystnad under ett antal år förvisso. Nu har jag faktiskt ingen aning om vad hon gör.
Det här är hursomhelst två bra skivor. De låter dock väldigt mycket tidigt 90-tal, vilket kan vara lite påfrestande i längden. Men å andra sidan är jag otroligt svag för den här typen av kvinnoröster. De släppte för övrigt en ny skiva precis nu i dagarna.
144. The Cranberries – Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We?
Pretty
Nu är vi tillbaka till gymnasietiden. En god vän åkte över till USA och pluggade ett år och vi brevväxlade, alltså skrev riktiga brev på papper, la i kuvert och lät kungliga postverket ta hand om dem. I ett brev frågade hon om jag hade hört Cranberries. Jag gick och köpte skivan, jag hade läst nåt bra om dem i Slitz också, så jag kunde svara ja på den frågan. Och det var faktiskt början på en kort men ganska stor kärlek till det här bandet. På uppföljaren till den här debutskivan, No Need to Argue (den med monsterhiten Zombie), hade en av medlemmarna ett par vinröda Dr. Martens på omslaget. De ser otroligt coola ut tänkte jag och gick och köpte ett par, som jag bar i ur och skur tills de kollapsade efter en Roskildefestival.
No Need to Argue gick väldigt varm hos mig under min förhatliga lumpenperiod. En ljusglimt i det totala mörkret. Några år senare hade jag ledsnat alldeles fruktansvärt på Cranberries och sålde No Need to Argue samt en bootleg, men den här behöll jag.
Annars så är jag äntligen feberfri idag, men huvudet känns fortfarande som en medicinboll. Det kanske stämmer som de säger att dagisbaciller kan knocka en elefant.
Vi har börjat downsiza vår barnvagnspark så smått. Sex vagnar hade vi tidigare, nu är det fem och så ska vi slänga en som gjort sitt så är vi nere på fyra. Jag sålde en syskonvagn igår kväll till ett invandrarpar från, vad ska man säga, en mindre fashionabel del av stan. Deras tidigare vagn hade blivit stulen i trapphuset. Så förbannat lågt att stjäla barnvagnar.
Men inte så lågt som frun i huset ville pruta ner priset. Det var ganska kul faktiskt, att få se ett proffs in action. Jag behöver verkligen lära mig hur man gör. Jag är usel på att pruta. En gång, på en semester i Bulgarien, lyckades jag faktiskt pruta ner en Leninbyst helt sjukt lågt, men så bestämde jag mig för att jag inte ville ha den trots allt. ”Not correct!”, sa försäljaren. Men tillbaka till gårkvällen. Utgångspriset var 1000:- men hon ville absolut inte betala mer än 700. 800 blev mitt motbud. Absolut inte var svaret. Efter många turer gick de med på 800 och så var det dags att utföra trolleritricket att få plats med den ganska stora vagnen i deras bil. Jag var tvungen att visa att hjulen gick att ta av och då gick det med nöd och näppe. Men när jag tog bort hjulen upptäckte de en liten skavank på en plastdetalj. De sänkte direkt ner till 700 igen. Nej, sa jag, priset är redan lågt satt med dylika skavanker i åtanke. Förresten så påverkar inte den där skavanken ”körupplevelsen” det minsta. Det ville de inte höra på. Frun satte sig i bilen och de gjorde sig klara att åka hem, så jag började lyfta ur vagnen ur bagageutrymmet igen för jag tänkte inte sänka priset mer. Då stoppade de mig snabbt och sa ok till 800:-
Jag hoppas de blir nöjda, för det var en bra vagn tyckte vi. Och jag tackar för lektionen i förhandling.
I helgen kom svågern med en förfrågan om att följa med honom och ena kusinen till Kolmården någon gång den här veckan. Det är höstlov och sista veckan de har öppet. Jamenvisst sa jag och önskade torsdag eller fredag då dottern är hemma från dagis. Igår kväll bestämdes det att besöket skulle ske idag och jag som fortfarande är svårt sjuk var tvungen att slänga in handduken. Som tur var kom superhjälten morfar till undsättning och erbjöd sig att ta hand om dottern. Så hon är för första gången på Kolmårdens djurpark, i detta nu. Förmodligen tycker hon att det är asskoj.
En nackdel med att växa upp på 80-talet är att många bra artister var riktigt ostiga då. Leonard Cohen är ett lysande exempel på vad jag menar. Har man sett honom pratsjunga I’m Your Man som någon slags förlaga till Günther så blir man inte direkt sugen på att kolla upp mer från honom. Först och främst vill jag förklara att jag inte har hittat något belägg för att det här är ett korrekt minne (jag minns alltså en video där Cohen sjunger sin låt I’m Your Man samtidigt som han uppvaktas av vackra och betydligt yngre kvinnor). Vidare får jag erkänna att min första bedömning av Cohen visade sig vara helt uppåt väggarna.
Det var när jag kom till Linköping för mina kulturvetarstudier som jag började umgås med folk som lyssnade bl.a. på Leonard Cohen och upptäckte vilken fantastisk artist han är. När jag hade upptäckt det upptäckte jag även att mamma hade flera stycken Cohenplattor i sin skivsamling. De lade jag diskret beslag på och lyssnade på dem flitigt, men det var LP-skivor så jag skaffade några egna CD-skivor också. Jag har hällt i mig en del rödvin och även en hel del whisky till de här skivorna.
136. Lloyd Cole and the Commotions – Rattlesnakes
Perfect Skin
Den här skivan köpte jag bara för att skaffa mig koll på Lloyd Cole. Den här skivan tyckte jag räckte för att konstatera att han är ok, men inget att jag vill ägna mer tid åt. Produktionen på skivan är ett exempel på hur man under 80-talet nästan kunde sabba en bra skiva fullständigt. Det låter verkligen skit stundtals. Jag förstår att det säkert finns en och annan som tycker att jag har fattat ett fullständigt hårresande beslut som avfärdar Lloyd Cole på det här viset. Jag får väl leva med det.
137. Comet Gain – Réalistes
Why I Try to Look So Bad
Den här skivan kom ut 2002 och den fick väl bra recensioner någonstans. Något fick mig iallafall att skaffa den. Jag har inte så mycket mer att säga om den. Den är faktiskt bra, men jag har inte riktigt omfamnat den. Det klickade inte riktigt.
138. The Commitments (Soundtrack)
Destination: Anywhere
Tja… jag vet inte riktigt varför jag äger den här skivan. Filmen är bra. Visst. Men att köpa soundtracket…? Den måste ha varit riktigt billig.
Det är allmänt känt att män blir sjukare än kvinnor och sen igår har jag varit riktigt karlasjuk. Att vara sjuk nuförtiden är dock inte vad det har varit. Borta är tiden då man kunde gräva ner sig i sängen riktigt ordentligt och bara sova bort febern, och sedan när man började repa sig låg man kvar och läste i timtal. Som småbarnsförälder måste man bita ihop. Det var bara masa sig upp och kämpa sig igenom hela morgonritualen med frukost och x antal blöjbyten för att sedan krypa iväg till dagis och lämna dottern. När jag hade klarat det så långt bad jag en stilla bön om att sonen skulle sova en bra stund när vi kom hem och som den lilla ängel han är sov han i drygt två timmar, ändå fram till lunch. Det är så man blir religiös! Likadant idag – han bjöd pappa på drygt två timmars vila. Så han ligger verkligen på plus nu. Och frugan offrade sig och åkte och storhandlade igår kväll efter att barnen somnat så att även jag kunde gå och däcka, så jag hade det ganska så bra ändå.
Apropå sova så har dottern plötsligt blivit mörkrädd så hon vaknar mitt i natten och gråter och då får man gå och hämta henne och lägga henne i våra sängar. Jag tycker det är ganska mysigt, än så länge iallafall, så det gör mig inget. Men är det inte lite lustigt att hon från ena dagen till den andra tycker mörker är så obehagligt att hon måste sova med mamma och pappa?
Under min svåra sjukdom har jag inte haft kraft nog att ägna mig åt mitt musikprojekt så nästa samling skivor får dröja. Idag har jag iallafall orkat plita ner detta, men det är under kraftigt feberdelirium så jag hoppas att något av det jag har skrivit går att tyda.
Jag är pappabloggaren som snöade in på en sidoprojekt. Bloggen startades när jag gick på pappaledighet våren 2007 och jag skrev om pappaledigheten kryddat med lite jämställdhetsfrågor. Under sommaren och hösten i år började jag tröttna på detta och jag började istället att dokumentera rippningen av min skivsamling. Det är alltså det ni har sett de senaste två månaderna eller vad det är. Men nu är det faktiskt så att jag är pappaledig igen och jag har inte skrivit en rad om det. Det är hög tid för en come back!
Så här ser vi ut, sonen och jag. Vi har tillbringat snart fyra veckor tillsammans och vi kommer överens alldeles utmärkt. Han kryper som en besatt (till skillnad från sin storasyster som inte behärskade den disciplinen). Han är snart tio månader gammal. Just nu ligger vi i hårdträning i gångens svåra konst och han gör gigantiska framsteg varje dag. De två senaste dagarna har varit riktiga genombrott. Tidigare har jag gissat att han kommer att gå före jul, men jag vågar nog justera den gissningen till slutet av november. Och som ni ser är det högst tveksamt om han verkligen är min…
Han tycker om gröt och pastarätter och skrattar åt det mesta som storasyster gör, hon är helt klart favoriten i familjen, trots att hon vägrar låna ut sina leksaker.
Jag ska försöka skriva lite mer om sånt här framöver, men sanningen är den att jag tycker det är skitkul att skriva om mitt rippningsprojekt – det är min främsta hobby nuförtiden – så det kommer att bli mycket av den varan också.
Bland dagens skivor har vi faktiskt en pallplacering på Pops lista över de hundra bästa skivorna någonsin. Men först två skivor som en gång i tiden var det hetaste man kunde poppa på i sin cd-spelare men som nu känns rätt så daterade.
1995 kom Chemical Brothers debut och Andres Lokko gav den en tia (högsta) i betyg i Pop. Tiden före släppet hade han ägnat större delen av sin tid att i olika medier hajpa den här skivan bortom all vett och sans. Flera år senare hörde jag honom i en intervju erkänna att det delvis var ett test för att se hur stor makt han hade över skivköparna. Svaret var alltså: mycket stor makt. Skivan är förvisso bra och hade nog klarat av att stå på egna ben. Den hade säkerligen blivit en hit även utan Lokkos manipulerande.
Skivan ”är” bra skrev jag, det är åtminstone sant att den ”var” det. Idag känns den lite jobbig att lyssna på, men så är det väl inte rätt inramning att sitta en förmiddag på en stol och lyssna på den, det är ju dansmusik och det går säkert att dansa till fortfarande.
Hursomhelst, som ni ser här så var jag en av de som trodde på hajpen och köpte skivan, och även skiva nummer två.
Här kommer pallplatsen. London Calling placerade sig på plats nummer tre på Pops lista. Även Sandinista! finns med, men långt från pallen. Närmare bestämt på plats 56. Jag har inget att invända mot London Callings placering. Den kanske inte kommer riktigt lika högt på min personliga lista, men inte långt ifrån. Tvärtom är det med Sandinista! Den skulle jag placera högre. Combat Rock håller inte riktigt samma klass, men två riktiga kioskvältare finns med där – Rock the Casbah och Should I Stay Or Should I Go.
London Calling är helt sagolikt bra. 19 låtar och ingen är dålig. Det finns inte många sådana skivor därute. Sandinista! innehåller hela 36 (!) låtar och det är ofrånkomligt att det smugit sig in ett och annat kasst spår, som jag ser det, men jag är ändå djupt imponerad över The Clashs otroliga kapacitet. Punk brukar de kallas, men de här skivorna innehåller snudd på varenda genre som finns och ändå hålls det ihop på något underligt sätt. Jag känner inte till något band som kan blanda och ge på samma sätt och ändå bibehålla mitt intresse hela vägen.
Filmen är en av mina favoriter och det är väl den största anledningen till varför jag äger den här. Musiken är en viktig ingrediens i filmen och det är här som med alla riktigt bra filmer – soundtracket är något utöver det vanliga.
David Bowie var giganten på B och här har vi giganten på C. Liksom Bowie är Nick Cave en av giganterna i min skivsamling. Det finns en till, men det dröjer innan vi stöter på honom. Ja, även han är en vit, medelålders man.
Där är med Cave som med mycket annan musik – jag upptäckte den, eller honom i det här fallet, när jag flyttade till Linköping och började plugga på kulturvetarprogrammet. Jag visste vem han var innan jag flyttade och någon hade tipsat mig om honom, men jag hade inte kollat upp honom. När jag började komma till rätta här i Linköping visade det sig att så gott som alla jag umgicks med lyssnade på Nick Cave. Det kan tilläggas att det här var före Murder Ballads så han var inte allmängods än. För att hänga med var jag alltså tvungen att äga ett par Cave-skivor så jag började lite smått med Your Funeral My Trial och Let Love In – två grymma skivor, särskilt den sistnämnda. Den förstnämnda har jag svårt att lyssna på numera, den är nämligen intimt förknippad med en lite jobbig period i livet som bestod av några delar sunkigt boende (orenoverat studentrum i korridor), ganska många delar olycklig kärlek och en stor nypa allmän förvirring över att flytta hemifrån till ny stad. Under den här perioden gick Your Funeral My Trial varm i cd-spelaren, och det är en ganska tung skiva. Den som inte känner lite ångest under en genomlyssning av den är en kallhamrad djävul. Lyssna till exempel på The Carny. När jag tänker efter så tror jag att det var Tomas, en av de nya vännerna som var ett hängivet Cave-fan trots att han inte var kulturvetare(!), som tipsade mig om.
Nåväl, de här två skivorna gav mersmak så jag ångade på och köpte fler och ungefär i samma veva släppte han Murder Ballads och plötsligt var Nick Cave en superstjärna. Med åren svalnade dock mitt intresse, i takt med att han, i mitt tycke, gjorde sämre skivor. Eller ”sämre” är nog fel, annorlunda passar bättre, lugnare och nyktrare kan man nog också säga. Han har övergett den febriga desperationen som gjorde att jag föll för honom till att börja med. Tomas säger att det beror på att han har slutat ta droger och det är ju en gammal sanning att den bästa musiken som gjorts genom musikhistorien är komponerad av drogpåverkade musiker, så jag säger inte emot. Alla skivor på den här listan är iallafall jäkligt bra. Jag rekommenderar särskilt de två ovannämnda skivorna och The Good Son och The Boatman’s Call.
Den här skivan fick jag på min tjugofemte födelsedag av min, vid det laget, f.d. sambo. Jag befann mig på Island där jag jobbade på en bondgård och vid den här tidpunkten hade jag varit där en knapp månad. Det kändes fortfarande väldigt skakigt. Jag längtade hem en hel del den första tiden. Dels till kompisar och tryggheten, dels för att kunna ställa allt till rätta med sambon. Samtidigt ville jag inte ge upp, jag ville göra den här grejen. Och det där med att ställa saker till rätta visste jag innerst inne var rätt så kört.
Hursomhelst, den här skivan skickade hon mig, tillsammans med boken 101 Reykjavik (en bra bok som jag kan rekommedera). Det är en ok skiva som jag förmodligen inte skulle ha köpt själv. Men nu står den där i samlingen och påminner om en skakig period i mitt liv.
Magnus Carlson icke att förväxla med Magnus Carlsson. Den här skivan kom 2001. Då hade jag kommit hem från Island och var singel och extra mottaglig för Magnus Carlsons hjärta-smärta-musik. Den var helt rätt just då och jag lyssnade väldigt mycket på den. Det är en riktigt bra skiva.
115. Johnny Cash – American IV: The Man Comes Around
Den första skivan jag köpte av dessa var Unchained som kom ut 1996, och det var låten Rusty Cage som gjorde det. Jag hade hört den på MTV, tror jag det var, och kände att jag måste ha den så jag köpte hela skivan. Jag gillar verkligen Johnny Cash. Inte allt dock, han har rätt många låtar som bara är tråkiga. Rätt ofta råkar de låtarna vara de han har skrivit själv. De mest magiska ögonblicken är hans covers och när han får till det, som i Solitary Man till exempel, då är han helt galet bra. Och vem har inte brutit ihop till hans version av Nine Inch Nails låt Hurt?
Jag glömde ju Bowie. Denne gigant på B. Denne gigant i min skivsamling. Denne gigant, kort och gott.
102. Hunky Dory
Changes
103. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
Ziggy Stardust
104. Aladdin Sane
Aladdin Sane
105. Young Americans
106. Station to Station
107. Low
Sound and Vision
108. Heroes
Heroes
109. Scary Monsters
Ashes to Ashes
Om vi börjar med placeringar på Pop lista över de hundra bästa skivorna. Bowie har två placeringar. Ziggy Stardust återfinns på plats 47 och Low ligger på plats 63. Om jag finge bestämma skulle jag placera Hunky Dory på topp 20, och Low skulle nog inte platsa överhuvudtaget.
Om vi fortsätter med hur jag upptäckte Bowie. ”Upptäckte” är väl fel ordval när det handlar om honom visserligen. Jag var medveten om hans existens redan i förskoleåldern skulle jag tro. Men på den tiden och för flera år framöver var han inget för mig. 80-talets David Bowie är för mig en lite för gammal man som fjantar runt i trench coat tillsammans med en annan lite för gammal man i trench coat, sjungandes Dancing in the Street. Så han räknades inte riktigt.
I början av 90-talet började han göra musik som lät bra i mina öron. Intresset började vakna så smått. Men det som fällde avgörandet, förutom placeringarna på Pops lista, var – och nu ska jag bekänna en stor pinsamhet – Sikta mot stjärnorna. Någon gång på hösten -95 såg jag en tävlande i programmet framföra Ziggy Stardust och det ledde till att jag köpte den skivan och sen rullade det bara på. På den tiden var jag extremt mottaglig för David Bowies Ziggy- och Aladdin Sane-stilar. Det androgyna upplevde jag som väldigt spännande. Jag brukade till och med sminka mig vid utgång och det hände att jag klädde upp mig i damblus. Det blev inte sämre av att hans musik var fantastisk.
Favoriterna då var de tidiga skivorna och Scary Monsters. Det omdömet håller jag fast vid även idag. På skivorna mellan Aladdin Sane och Scary Monsters svävar han ut lite för mycker från det som han, enligt mig, är bäst på. De mest experimentella skivorna Low och Heroes är inte alls dåliga. Några ”normala” spår på respektive skiva gör att de är klart lyssningsbara. Titelspåret på Heroes skulle förresten ursäkta resten av skivan även om den bestod uteslutande av panflöjt och valsång.
Vi har nu kommit fram till slutet av bokstaven b och det är ett bra slut. Eller vad sägs om Broder Daniel?
96. Broder Daniel – Broder Daniel
Work
97. Broder Daniel – Cruel Town
Shoreline
Det var förstås Pop som introducerade mig för Broder Daniel. Det skrevs om dem en bra bit före de släppte första skivan Saturday Night Engine. Det handlade mestadels om hur galna de var, de trashade till exempel ett hyrt trumset vid en videoinspelning, men det skrevs även om vilket lovande och egensinnigt indieband de var. När så debutskivan kom så fick den rätt så bra betyg vill jag minnas. Men hur det nu var så var jag inte så sugen personligen så jag köpte skivan och gav den i present till min bror Erik istället. Och han gillade den skarpt vill jag minnas. Det gjorde jag också så jag spelade av på kassett, kan ni tänka er! Debutskivan blev knappast någon bred succé och inte andra skivan heller. BD var ganska underground får man nog säga. Så kom Fucking Åmål och satte punkt för det. BD var plötsligt hur stora som helst. Efter det kom det väl inte så många nya skivor. Den sista är dock ett riktigt stort avsked som innehåller deras, enligt mig, bästa låt Shoreline.
Även här är det Pop som jag har att tacka för att jag äger skivor av denne artist, för övrigt pappa till Jeff Buckley som dog i en drukningsolycka 1997. Även pappa Tim dog i förtid, men här var det heroin som gjorde det. Happy Sad ligger på plats 84 på Pops lista över de 100 bästa skivorna någonsin, hade den inte gjort det så hade jag antagligen inte ägt någon skiva av Tim Buckley. Happy Sad är bra, men inget jag lyssnar på idag. Av bara farten köpte jag även Greetings from L.A., men den är inget vidare. Jag har inte lyssnat på den särskilt många gånger.
I Pop läste jag om Jon Spencer Blues Explosions samarbete med bluesmannen R.L. Burnside. Han var helt okänd för mig, men det var under min JSBX-period och det gjorde att jag inhandlade skivan. Den är helt ok, några av låtarna är riktigt bra, men över lag är den lite för traditionellt bluesig för min smak.
Med risk för att bli tjatig så är det än en gång Pop som ligger bakom det här skivköpet. Skivan ligger på plats 42 på Pops 100-bästalista. I och för sig så är The Byrds ett viktigt band i musikhistorien så mitt popnörderi hade nog lett mig till dem för eller senare även utan Pops hjälp, men att det blev just den här skivan är definitivt Pops förtjänst. Om skivan kan jag säga att jag personligen skulle ge den en högre placering än vad Pop gjorde. Den är nämligen enastående bra.
Jag var, och är fortfarande, mycket förtjust i Wilco och det var anledningen till att jag införskaffade mig detta alster. Skivan är alltså ett samarbete mellan dem och den engelske artisten Billy Bragg, om vilken jag inte kände till ett dyft när jag köpte skivan (jag känner inte till särskilt mycket om honom nu heller för den delen). De har tonsatt ett antal texter av Woody Guthrie som han själv alltså aldrig skrev någon musik till. Resultatet är riktigt bra på sina ställen. Som helhet får skivan betyget ”klart godkänt”.
The Breeders lyssnade en f.d. flickvän på så det är henne jag har de här skivorna att tacka för. Den drivande kraften i The Breeders är Kim Deal, basist i Pixies, och även dem introducerade flickvännen mig för och för det är jag henne evigt tacksam. Hon hade Last Splash och den lyssnade vi på en hel del. Cannonball var också en given publikfavorit på dansgolvet på Herrgårn om torsdagarna. Den har jag stuffat många gånger till. Last Splash är en kanonskiva i Pixiesklass som jag såg till att skaffa mig när flickvännen blev f.d. Title TK kom 2002 och var deras come back efter flera års tystnad. Den är inget vidare.
93. Bright Eyes – Letting Off the Happiness
94. Bright Eyes – Fevers & Mirrors
Something Vague
95. Bright Eyes – Lifted Or the Story Is in the Soil Keep Your Ear to the Ground
När jag först hörde talas om Bright Eyes visade almanackan 2001, tror jag. Iallafall så var han en stor sensation, främst på grund av sin ringa ålder, men också för att han gjorde så gripande så musik, ung som han var. Den första skivan jag skaffade var Fevers & Mirrors och den är väldigt bra. De andra två skivorna har jag lite svårare för, han kan vara lite påfrestande i sitt sätt att sjunga tycker jag. Jag såg honom live en gång på Herrgårn här i Linköping. Det var knökfullt av förväntansfulla studenter och han gjorde alla (åminstone mig) besvikna genom att vara full som en kastrull och ge en fiaskobetonad konsert.
Bakom namnet döljer sig en man vid namn Will Oldham. Han ger ut musik som Palace Music, Palace Brothers (tillsammans med sina bröder), Palace, Bonnie Prince Billy samt i eget namn. Jag kan inte säga att jag är tillräckligt inlyssnad för att ha kunnat spåra någon väsentlig skillnad på de olika projekten, om det nu finns någon. Det låter i stort sett likadant, d.v.s. ganska dystert.
Mitt första möte med karln var genom en Palace Music-skiva som jag köpte efter att den lovprisats i Pop. Den var lite av en besvikelse. När så I See a Darkness släpptes och också den blev hyllad, så var jag inte särskilt sugen på att kolla upp den. Jag trodde jag visste att jag inte gillade Will Oldhams musik. Men flera kompisar lyssnade och rekommenderade. Den som gjorde det ihärdigast var Matte. Det är klart man litar på sina vänner så jag gav skivan en chans och den visade sig vara hur bra som helst. En sådan där skiva utan en enda dålig låt på och med toppspår som knäcker en fullständigt.
De två andra skivorna är också bra, men inte lika bra. Dels är de inte rakt igenom bra och dels saknar de där riktiga stänkarna till toppar.
Skivan kom ut 1993 och kallades indiepopens Sgt. Pepper. När jag provlyssnade den då på Plattformen i Eskilstuna tyckte jag att den var bedrövlig och köpte således inte den. Tiden gick och skivan kallades alltjämnt för indiepopens Sgt. Pepper – den hade med andra ord något som var beständigt, till skillnad från mycket annat som hajpas och kallas rockens räddning och det ena och det andra. Men i det här fallet kunde man alltså förvänta sig något som var kvalitet. Alltså, efter flera år då jag själv och skivan hade mognat köpte jag den. Jag minns inte hur många år som passerade, fem sex kanske. Det här andra mötet med skivan funkade betydligt bättre. Jag hörde nu att den var något alldeles extra och det är ett omdöme som jag står för än idag. Men, jag tyckte då och tycker fortfarande, att ibland är det där ”alldeles extra” bara för mycket, för experimentellt och oortodoxt för mina öron, men så är jag ingen större fan av Sgt. Pepper heller.
Här har vi Jon Spencer igen, nu i sällskap av sin fru och några till. Det här är en skiva med toppar som hur höga som helst och tyvärr även svackor som är ganska så djupa. Det är betydligt mer lättlyssnat än JSBX och, som sagt, de bästa låtarna är riktiga höjdare.
Blandbandet med smakprov på bob hund funkar inte. Jag trodde jag visste vad felet var, men det visade sig att jag misstog mig. Felet var ett annat och tyvärr omöjligt att lösa. Under tiden jag funderar på en ny strategi bjuder jag på en skön video. Som Tomas skriver i en av kommentarerna: ”jag kommer aldrig få gå på en fest där man har såhär kul”. Så sant.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
