Kvällens skörd

är en salig blandning. Jag fortsätter på den något tråkiga men vägvinnande alfabetiska arbetssättet och hamnar då på:

36. Antony and the Johnsons – I Am a Bird Now

som är en fantastiskt bra skiva, väldigt speciell. Sångaren Antony Hegarty har ett helt eget uttryck och sjunger med ett härligt vibrato. Men jag kan tänka mig att det är så att man antingen älskar honom eller tycker att det är skräp. Skivan var dock en framgång så uppenbarligen finns det många som är positiva. Jag hörde honom första gången när vi stod i kön till Gotlandsbåten. Vi lyssnade på P3 som sände nån special. Jag hade då läst åtskilliga hyllningar av skivan och när jag nu äntligen hörde bitar av den kunde jag stämma in i hyllningskören. Den här skivan gick varm hemma när vi väntade dottern. Den var till och med med på BB.

37. Apples In Stereo – Fun Trick Noisemaker

Hur den här skivan kom i min ägo vet jag inte riktigt. Förmodligen hade jag hört namnet i nåt sammanhang och bestämde mig för att kolla upp dem. Det är fin skiva. Bra, men utan att lyfta riktigt. De spelar en typ av musik som jag gillar rent intellektuellt – det är finurligt och fyndigt, men det stannar liksom där. De talar inte till skrevet så att säga. Inte tillräckligt för att rycka tag ordentligt med andra ord. Gruppen var med och grundade det inflytelserika Elephant 6-kollektivet. Troligen var det den referensen som fick mig att bli intresserad av dem. Det är säker kvalitetsstämpel.

38. Arab Strap – Philophobia

Ytterligare en skiva som Pop är skyldig till. En bra recension. Jag tror att skivan kom med på årsbästalistan 1998 till och med. Den är otroligt jobbig att lyssna på. Det är väldigt dystert och avskalat, ett komp och Aidan Moffats mumlande sång (med trevlig skotsk accent). Texterna handlar om uppfuckade förhållanden, otrohet, kukar som varit lite varstans och om vilka jävliga varelser kvinnor är. Är man på rätt humör, d.v.s. nedstämd och deppig så är den här skivan helt rätt. Är man glad och nöjd ska man låta bli att lyssna. “Arab strap” betyder för övrigt pubesring.

39. Louis Armstrong – Swing That Music

Vad kan jag säga? Man ska prova allt. Den här har jag nog aldrig lyssnat på från början till slut. En sån där skiva som kostade typ 20 spänn. Jag var väl lite nyfiken och slog till. Jazz är inte min grej.

40. Ass Ponys – Some Stupid With a Flare Gun

Om Pop var min ungdoms särklassigt främsta inspirationskälla till musik så är min vän Mattias detsamma nu för tiden och har så varit under ett antal år. Den här skivan är ett tips från honom. Året kan ha varit 2002 eller nåt sånt och det var nog ungefär vid den här tiden som Mattias seglade om mig ifråga om att konsumera musik. Sen dess har jag fått kämpa för att hålla jämna steg med honom. Och en mängd trevliga upptäckter har varit resultaten av hans tips.

Den här skivan tillhör skaran av bra skivor som saknar det lilla extra. Jag lyssnade på den ett tag när den var nyinförskaffad men jag tog aldrig upp den i min kanon. Skivan innehåller dock två favoriter – låtarna Magnus och X-tra Nipple. Den förstnämnda tror jag de flesta förstår varför jag har fallit för. Den senare kan jag förklara genom att länka hit.

41. Burt Bacharach – The Best of Burt Bacharach

Jag är väldigt svag för Burt Bacharachs kompositioner. Han har skrivit ett knippe helt fantastiska poplåtar och alla finns de med på den här samlingen. Problemet är bara, vilket jag inte visste när jag köpte skivan, att skivan är nästan helt instrumental. Tråkigt att bli blåst på sånginsatser av bland andra Dionne Warwick.

Blandbandet kommer här. Jag skippar jazzen. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska välja från den skivan. Dessutom finns det många låtar från andra skivor som jag redan har avverkat som förtjänar sin plats på ett blandband. Jag tar mig friheten att blanda ganska friskt hädanefter.