Jag är en sån person som låter mig påverkas av min musiksmak i ganska hög utsträckning. Det vill säga jag visar tydligt vad jag lyssnar på för musik genom exempelvis klädstil och frisyr. Eller ”visade” kanske jag ska skriva för med åren har det beteendet mildrats. Men när jag gick på gymnasiet mitt under brinnande 90-tal så ville jag visa tydligt att jag lyssnade på indie, så jag klädde mig i trånga t-shirtar. En trång vit underst och över den en ännu trängre tröja med ett tokroligt tryck på. Jag hade till exempel en knallgul tröja med ett Grängesbergs hembygdsgilles folkdanslag-tryck. På fötterna var det Dr Martens som gällde, året runt.
Dessutom gillade jag att kokettera med att jag lyssnade på svår och okänd musik. Jag trodde väl att det skulle göra mig till en intressantare person, lite svår och mystisk liksom. Med tiden förstod jag att gemene man bara tycker att man är konstig när man nämner favoritband som ingen har hört talas om. Hursomhelst så ledde det här koketterandet till den bisarra situationen att jag blev missnöjd om mina favoritband gick och blev kända och uppskattade av den breda publiken.
Detta hände med Smashing Pumpkins. När jag upptäckte dem i samband med släppet av Siamese Dream -93 var de fortfarande okända. Deras första skiva, Gish, släpptes oturligt nog ungefär samtidigt som Nirvanas Nevermind och fick därmed inte den uppmärksamhet den förtjänade. Som tur var läste jag recensionen av Siamese Dream i Slitz som på den tiden inte innehöll nakna tanter utan var en helt vanlig populärkulturell tidskrift för ungdomar. Recensenten hyllade skivan och jag tänkte att det lät intressant så jag skyndade iväg och köpte den.
Jag minns fortfarande tydligt första lyssningen. Jag pendlade mellan att tycka att det var bra och att hata den. Sångaren lät ju för taskigt! Men det var ändå nåt som fick mig att fortsätta lyssna. Musiken var så annorlunda, så otroligt häftig. Det tycker jag fortfarande. Det finns inga andra som låter som Smashing Pumpkins på Siamese Dream. Det häftiga soundet i kombination med en handfull helt fantastiska låtar gör skivan till en av mina absoluta favoriter än idag.
Resten av deras produktion är det väl si sådär med. Mellon Collie and the Infinite Sadness är mäktig och imponerande och det finns ett antal ruggigt bra låtar där, men också en del skräp. Adore som kom sen gillade jag väldigt mycket när den kom, men kan inte säga att jag gör det idag. Skivan därpå vill jag helst glömma. Och sen var det slut, de spelade inte in nån mer skiva. När de la av var det väl lika många som brydde sig som det var när Siamese Dream släpptes. Inte så många. I och med Siamese Dream blev de hyggligt kända, men tillräckligt okända för att jag skulle kunna känna mig lite speciell när jag nämnde dem som favoritband. Mellon Collie… gjorde dem enorma, störst. Och även om det till en början retade mig så kunde jag inte vara missnöjd med att ett så bra band slog stort.
Med tanke på deras forna storhet är det nästan lite sorligt att tänka på vilken övernaturlig flopp come backen förra året blev. Är det nån som minns Zeitgeist?
Smashing Pumpkins är för övrigt ett av få band eller artister som jag äger boot leg-skivor av. # 23 och 24 är sådana.
# 16-24:
16. Gish
17. Siamese dream
18. Pisces iscariot
19. Mellon collie and the infinite sadness
20. Adore
21. Machina/The machines of God
22. (Rotten apples) Greatest hits
23. Acoustic daze
24. Live in Chicago 95
