Vi lämnade barnen hos svärföräldrarna och stack till Stockholm i lördags, frugan och jag. När jag fyllde trettio fick jag presentkort på Stockholms stadsteater av mina syskon. Det var tre år sen och giltighetstiden skulle ha gått ut nästa lördag, så det var alltså hög tid att utnyttja dem. Vi bokade in oss på Arsenik och gamla spetsar. Varför vi i hela friden valde den pjäsen kan man ju gå och grubbla på, men gjort är gjort och det var ingen stor upplevelse direkt. Det är en fars. Jag spyr på farser, men av nån anledning trodde jag att den här skulle vara ett undantag. Ja, jag spydde inte så det var förvisso ett undantag på det viset. Och för att vara en fars så var förvånansvärt många av “skämten” över bältet, så att säga. Lite underhållande var det väl, men teatern var inte höjdpunkten på dagen.
Så vad var då höjdpunkten? Jo, det var nog helt enkelt en så simpel sak som att kunna gå och strosa på stan i godan ro med sin fru, utan att behöva passa mattider för, byta blöjor på eller underhålla barnen. När vi satt och åt vår lyxiga lunch på Max, mitt bland andra barnfamiljer med kladdande och skrikande barn, kändes det rätt så skönt att bara sitta där och njuta av sin burgare utan störningsmoment. Jag kunde dessutom följa min fru i butik efter butik när hon ekiperade sig inför sin jobb-come back efter mammaledigheten, utan att fullständigt bryta ihop – jag slapp åtminstone hålla koll på två barn under tiden.
Det här låter kanske illa, men pass på för här kommer klyschan: en dag utan barnen är lagom, sen börjar man längta efter dem. Jag har hört det sägas av så många och har alltid tyckt att det låter som en sån där sak som föräldrar säger bara, men faktum är att det var precis så jag kände. Det var verkligen skönt, men framåt kvällen ville jag hem till mina ungar och vara hemma när de vaknade. I bilen på vägen hem satt vi mest och pratade om dem, gick igenom roliga saker som dottern har sagt osv. Men som sagt, att slippa dem för en dag kan vara väldigt väldigt skönt.
Har man varit i Stockholm måste man tala om vilka kändisar man såg, så var det alltid när jag var mindre iallafall. Jag såg Anders Lundin med sin son i barnvagn. Men det kan också ha varit en hemlös som samlade burkar i en barnvagn. Svårt att säga.
