Krisen ska besegras

Som alla vet är jag mitt inne i en djup skaparkris. När jag blir känd kommer man kanske att referera till min infernoperiod. Än så länge är jag inte särskilt paranoid. Jag utför heller inte några alkemiska experiment, eller oroar mig för danska doggar, men en kris är det.

Men, frågar sig läsaren då, just nu rasar två debatter som torde intressera herr Papa, inte sant? Korrekt, om det är så att läsaren tänker på ”den riktige mannen”-debatten och den om kvoterad föräldraförsäkring. Faktum är att min kris är så fundamental att inte ens dessa kära ämnen förmår intressera mig. Om det vore så att riksmedia hade frågat mig om min syn på saken så hade jag möjligen kunnat krysta fram ett brandtal, men riksmedia frågar inte mig om min syn på saken. När jag startade bloggen i februari 2007 hade jag massor att säga om jämlikhet, föräldrarollen, mansrollen och könsroller, men nu är det sagt och vad tjänar det till att upprepa sig?

Det är väl lite det läget som är bakgrunden till min kris. Här blossar den ena infekterade debatten efter den andra upp inom bloggens ämnesfält och så sitter jag här och känner mig som en upphakad skiva. Debatterna går i cykler har jag märkt. Med jämna mellanrum kommer en sån här jämlikhetsdebatt och går några varv i medierna tills den har spårat ur fullständigt och i slutändan har inget vettigt kommit ur den. Snarare blev det så att respektive sidor blev mer förbannade och mer oense än vad de var när debatten startade. Jag tar time out från det där tills vidare. Det jag ville säga har jag som sagt skrivit ner här så det finns bevarat för kommande generationer.

Och vad ska jag då skriva om nu när jag för tillfället är trött på mina gamla käpphästar? Familjelivet och pappalivet är två andra hörnstenar i bloggen var det tänkt och jag hoppas att de hörnstenarna kommer att få sitt stoff om en månad då jag påbörjar min andra sejour som pappaledig och att krisen då ebbar ut. Om jag inte tar kål på den förr vill säga. För jag har ett projekt.

Det var en god vän som föreslog att jag skulle skriva lite mer om populärkultur och så kläckte han den briljanta idén att dokumentera överföringen av mina gamla cd-skivor till datorn. ”Ta en skiva om dagen och skriv om den”, var hans råd. Tanken har legat och grott och ikväll tänkte jag skrida till verket.

Min cd-samling ska alltså tryckas in i datorn. Just nu står den nere i källaren och glöms bort, som en gammal fornlämning. Guldkornen är många och det är synd att de får stå där och tyna bort.

Förutom att jag kommer att dokumentera ett riktigt nördigt projekt som med största sannolikhet kommer att sakna intresse i den breda bloggläsarkretsen och om något kommer att skrämma iväg den lilla tappra skara som faktiskt läser bloggen med jämna mellanrum, så blir det ett sätt för mig att räkna hur många skivor jag faktiskt äger. Jag hade kunnat ställa mig och räkna, men det är så tråkigt. Det här sättet kommer att ta orimligt lång tid, men det kommer att vara roligare. För mig iallafall. Jag tänker förresten inte följa en strikt ”en skiva om dagen”-rutin, det får bli lite mer oberäkneligt. Och för att rädda kvar någon stackars läsare kan jag tillägga att jag hoppas kunna klämma ur mig ett inlägg om något helt annat lite då och då under tiden det här projektet pågår.

Dåså, här följer skiva # 1-5 i ordningen (som är helt slumpartat beroende av mitt lynniga sinne):

1. There’s nothing wrong with love
2. Perfect from now on
3. Keep it like a secret
4. Live
5. Ancient melodies of the future

Samtliga skivor är av ett av mina absoluta favoritband Built To Spill. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att jag ”upptäckte” dem, men det var i alla fall när jag köpte skiva nr 3 i listan – för övrigt en helt otroligt bra skiva – som jag fastnade. Det troliga är att jag snappat upp namnet i tidningen Pop. Jag tror att det var så och att de nämndes i samband med Neil Young, att de var inspirerade av Neil Young eller nåt sånt, på den tiden räckte det med nåt sånt för att jag skulle köpa en skiva. Jag blev iallafall inte besviken. Och i och med att jag tog bandet till mitt hjärta, som det så vackert heter, inleddes min kärlekshistoria till skäggindie. En kärlekshistoria som pågår än och är lyckligare än någonsin.