Pappaledig igen

Om fem minuter går jag från jobbet och hoppar på min andra pappaledighet. Det var i samband med den första som jag startade den här anspråkslösa bloggen. Vi får se, kanske innebär föräldraledigheten att det av naturliga skäl blir lite back to the roots här. Jag tror nog det. Mitt stora cd-ripparprojekt kommer dock att rulla på. Förhoppningsvis lite snabbare, nu när jag är hemma och har tillgång till skivsamlingen hela dagarna.

Vi får se. Skönt ska det bli iallafall.

Bokmässan

Att skriva att bokmässans program var tunt, som jag gjorde i förrgår, är naturligtvis helt befängt. Programmet var precis lika späckat som det alltid är. Det jag upplevde var snarare att mina högst personliga intressen inte tillgodoseddes i särskilt hög utsträckning. Men några högtidsstunder bjöds jag på, så det var en klart godkänd mässa.

Det intressantaste och roligaste seminariet jag tog del av var då Carl Johan De Geer samtalade med Martin Kellerman. Det var en riktig höjdare. Bob Hanssons och Jon Jefferson Klingbergs samtal om kärlek och relationer var också bra. Min inledning på mässan var för resten blytung. Det första seminariet jag var på var i Rum för poesi – rumänsk poesi, uppläst på rumänska (och svenska som tur var). Då kände jag mig riktigt finkulturell.

Paltcoma på Bokmässan

Sitter och jäser efter en himmelsk wallenbergare på Restaurant Estrad. Härnäst väntar en, förhoppningsvis intressant föreläsning om Kina med bland andra Henning Mankell. Mässan är sig lik. Det är tanter som tränger sig överallt. Redan i entrén igår var jag tvungen att ryta till.
Programmet i år känns lite tunt tycker jag, men jag har höga förväntningar på eftermiddagen. Höjdpunkten hittills, som faktiskt rörde mig till tårar, var när dottern ringde och sjöng Ja må han leva för mig igår.

De närmaste dagarna

Skivrippningen kommer att ligga nere de närmaste dagarna pga Bokmässan. Jag beger mig dit imorgon bitti och stannar till söndag. Om andan faller på så plitar jag ner några bokmässerelaterade inlägg och provar på mobilbloggandet. Det hade varit önskvärt att WordPress for iPhone-appen fungerade i det läget, men det är väl för mycket begärt.

Jag kan fresta er med att nästa rippning kommer att bjuda på ett väldigt konstigt band och ett väldigt känt band. De börjar på ‘B’…

Ölkvartetten

Nu har jag tagit mig samman och satt stopp för galenskaperna. Jag fortätter i normal ordning på bokstaven ‘B’.

Den ena av kvällens grupper får ständigt sitt namn misshandlat i radio. Det är visserligen inte ofta de spelas i radio, men när det händer så säger radioprataren i regel Beer Quartet, istället för det korrekta Bear Quartet. Det är ett öde de delar med Teddybears/Teddybeers. Märkligt.

Bear Quartet är i mitt tycke det mest underskattade bandet i Sverige. De är fantastiskt bra, men få vet om det. Jag läste nån gång att de var på väg att bli upptäckta utomlands nån gång i slutet av 90-talet, skivbolagsfolk flög in för att se deras konsert på Emmabodafestivalen. Tyvärr var medlemmarna i bandet så fulla att konserten blev tämligen misslyckad och nån internationell karriär blev det inte. Jag vet inte men jag misstänker att bandmedlemmarna inte sörjer detta alltför mycket. De verkar ha andra ambitioner med sitt musicerande än att slå stort. Hur som helst så gör det väldigt bra och intressant musik. Och de går åtminstone hem hos recensenter. Jag tror inte att jag någonsin har läst en dålig recension på en Bear Quartet-skiva.

Mina favoriter bland de fyra skivorna jag äger är Moby Dick och Angry Brigade. Moby Dick fanns med på Pops lista över 1997 års tjugofem bästa skivor och det var ett tungt vägande skäl till varför jag köpte den. Den är mycket bra och håller än idag. Till skillnad från mycket annat som hamnade på Pops årsbästalistor.

49. Bear Quartet- Moby Dick

50. Bear Quartet – Personality Crisis

51. Bear Quartet – My War

52. Bear Quartet – Angry Brigade

Efter Bear Quartet följer Beastie Boys. Och om den här skivan räcker det väl att säga att 1994 var Beastie Boys de coolaste snubbarna som fanns på denna planet, Sabotage var den coolasta låten och videon till låten var det coolaste som man någonsin hade sett. Ill Communication var helt enkelt ett måste. Den har sina glimtar. Sabotage tycker jag fortfarande är grym och det finns några fler, Sure Shot till exempel är också bra. Men på det hela taget kan man väl säga att skivan inte riktigt håller hela vägen i dagens läge.

53. Beastie Boys – Ill Communication

Skivor från division II

Nu kommer ni tycka att jag är heeelt galen, men så här är det: Jag tänkte att för att var lite oförutsägbar och crazy så tar jag skivor från slutet av alfabetet nu. Och ni som trodde att jag skulle fortsätta på bokstaven ‘B’! Ja, vad kan jag säga… sån är jag. Lite crazy.

Förra redovisningen bjöd på två verkliga klassiker och personliga favoriter – två av min skivsamlings pärlor. Skivorna som jag redovisar idag är skivsamlingens b-lag. Division II-gängen som harvar på utan att nå vare sig ära eller framgång. Nej, jag ska inte bre på för mycket och dra dessa skivor i skiten. Det är en knippe helt acceptabla alster. Habila skivor. Men det är inga pärlor.

45. Kristoffer Åström & Hidden Truck – Northern Blues

Den gamle Fireside-sångarens första skiva efter Fireside. Han sadlade om helt och började spela alt-country och här gör han det väldigt bra. Jag skaffade nog skivan av ren nyfikenhet och troligen stärkt av nån positiv recension någonstans. Mina bröder var väldigt inne på Fireside. Jag tyckte också de var bra, men jag tror att jag tyckte att jag var färdig med den typen av musik. Jag köpte aldrig nån skiva med dem iallafall. Men Kilotin är en jäkligt bra låt.

Åströms röst tycker jag är mycket behaglig och det enda som egentligen saknas på den här skivan är fler låtar som är lika bra som All Lovers Hell.

46. Zwan – Mary Star of the Sea

Billy Corgans nya band som han bildade efter Smashing Pumpkins kollaps. Det är mycket poppigare och framför allt gladare än Smashing Pumpkins. Jag minns när jag såg videon till första singelsläppet, Honestly, och Billy Corgan såg så glad ut, stod och sjöng med ett leende på läpparna(!). Det gjorde mig glad. Så glad att jag skaffade skivan trots att jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Min Smashing Pumpkins-vurm var stor fortfarande även om de bara hade blivit sämre och sämre med åren. Zwan-skivan tyckte jag och tycker fortfarande var ett fall framåt jämfört med sista SP-skivan, men den håller inte riktigt ändå. Även här saknar jag riktigt bra låtar.

47. Zoot Woman – Living In a Magazine

Sommaren -01. Jag var nyss hemkommen efter 7 månader på Island. Det hade gått upp för mig att det var definitivt kört att försöka lappa ihop det krashade förhållande som jag lämnade när jag åkte. Det var en skitsommar på det hela taget. Med ett undantag för en ljusglimt några minnesvärda dagar i London, den sommarens höjdpunkt utan tvekan. I efterhand önskade jag att jag hade gjort mer av den vistelsen, men åren 00-01 var en period då jag inte hade alla hästar hemma tyvärr. För att ytterligare spä på misären hade jag den sommaren mitt livs värsta jobb med en chef som var spritt språngande galen. Min lediga tid spenderade jag framför allt tillsammans med Final Fantasy IX.

En annan, banalare, ljusglimt var Zoot Woman. Jag såg videon till titelspåret på MTV hemma i lägenheten i Visby och jag blev helt golvad. Det är en riktig stänkare, det tycker jag än idag. Tyvärr är resten av skivan rätt så medioker. Skivan inhandlades på S:t Eriksplan. Det kan ha varit när jag var i Stockholm för att se Neil Young – en ljusglimt till (ser man på, det kanske inte var så hemskt trots allt).

48. Yvonne – Yvonne

Från hemstaden Eskilstuna. Yvonne var stora där långt före 1995 då de släppte den här debutskivan. Kanske var det därför som den kändes lite halvdan. Jag hade hört dem några gånger och tyckte om dem och jag förväntade mig mycket av skivan. De infriade inte mina förväntningar. Eller, jag har för mig att jag gillade skivan ganska mycket till en början, men att jag ledsnade ganska snart. Skivan kändes lite tafflig, lite demoaktig liksom. Men nu när jag lyssnade igenom den igen, för första gången på mycket länge, inser jag att den är bättre än jag minns den. Den innehåller en rad riktigt riktigt bra låtar. Men jag märker också att jag, av nån anledning, tröttnar ganska fort på det.

Blandband på det ovanstående med tillskott finnes.

Stämsång

Jan Gradvall skrev om hårresande vacker stämsång i sin recension av deras skiva. Han refererade även till Beach Boys.

Det blir inga nya skivor ikväll. Jag är strängt upptagen med frågesport. Men istället, som ett apropå gårdagens inlägg bjuder jag på ett smakprov av Fleet Foxes – mina favoriter just nu.

Fleet Foxes:

Klassiker

Ikväll stöter vi på två tungviktare. Två pophistoriska giganter vars produktion bland annat innehåller två av mina favoritskivor.

Jag tjatar mycket om den gamla musiktidskriften Pop, men det är ofrånkomligt. Den var vägledande för mig under flera år. Dess ord var nästintill lag. Särskilt tionde numret som kom ut -94 eller -95, jag minns inte riktigt. Vad jag minns är dock att jag köpte den i Enköping där jag gjorde lumpen vid den tidpunkten.  #10 var en lista över de hundra bästa skivorna någonsin. Vi kommer till pallplatserna vad det lider. Jag har alla tre. Av de tre skivor som jag har rippat ikväll är två med på listan och det är också anledningen till att jag köpte dem en gång i tiden.

42. The Band – Music from Big Pink

43. The Band – The Band

Det är det självbetitlade albumet som finns med på 100-bästalistan. Närmare bestämt på plats 21. Den förstnämnda skivan är bra. Den köpte jag flera år efter den andra och den har inte riktigt letat sig in i mitt hjärta. Den andra är helt enkelt en kanonskiva. Asskön, lätt countrydoftande americana-rock när den är som bäst. Jag lyssnade på den väldigt mycket under min vistelse på Island. Vid närmare eftertanke slår det mig att det var där jag köpte den. På en riktigt bra skivaffär på Laugarveg i Reykjavik. The Band är ett imponerande band. De behärskar en hel arsenal instrument och de sjunger som gudar. Personligen gillar jag trummisen Levon Helms röst mest. Det är en skiva som jag varmt rekommenderar.

44. Beach Boys - Pet Sounds

Det här är en riktig klassiker, en milstolpe i pophistorien, Beach Boys svar på Beatles Rubber Soul. När Beatlarna sen replikerade med att förlösa Sgt. Pepper’s Lonely… knäcktes Beach Boys hjärna Brian Wilson och han har väl inte hämtat sig än. Pet Sounds är nummer 13 på Pops 100-bästa. Själv lutar jag åt att hålla denna skiva som bättre än allt Beatles har gjort, men det är nästan jämnt skägg mellan den här och Rubber Soul. Jag föll inte direkt för den, det tog ganska många lyssningar innan jag såg storheten.

Gillar man stämsång, och det gör man ju, så är det här nog ett oöverträffat mästerverk. Gillar man intelligent produktion, och det gör man ju också, så är det få skivor som kan mäta sig med denna. Den förtjänar verkligen sin plats i historieböckerna.

Kvällens skörd

är en salig blandning. Jag fortsätter på den något tråkiga men vägvinnande alfabetiska arbetssättet och hamnar då på:

36. Antony and the Johnsons – I Am a Bird Now

som är en fantastiskt bra skiva, väldigt speciell. Sångaren Antony Hegarty har ett helt eget uttryck och sjunger med ett härligt vibrato. Men jag kan tänka mig att det är så att man antingen älskar honom eller tycker att det är skräp. Skivan var dock en framgång så uppenbarligen finns det många som är positiva. Jag hörde honom första gången när vi stod i kön till Gotlandsbåten. Vi lyssnade på P3 som sände nån special. Jag hade då läst åtskilliga hyllningar av skivan och när jag nu äntligen hörde bitar av den kunde jag stämma in i hyllningskören. Den här skivan gick varm hemma när vi väntade dottern. Den var till och med med på BB.

37. Apples In Stereo – Fun Trick Noisemaker

Hur den här skivan kom i min ägo vet jag inte riktigt. Förmodligen hade jag hört namnet i nåt sammanhang och bestämde mig för att kolla upp dem. Det är fin skiva. Bra, men utan att lyfta riktigt. De spelar en typ av musik som jag gillar rent intellektuellt – det är finurligt och fyndigt, men det stannar liksom där. De talar inte till skrevet så att säga. Inte tillräckligt för att rycka tag ordentligt med andra ord. Gruppen var med och grundade det inflytelserika Elephant 6-kollektivet. Troligen var det den referensen som fick mig att bli intresserad av dem. Det är säker kvalitetsstämpel.

38. Arab Strap – Philophobia

Ytterligare en skiva som Pop är skyldig till. En bra recension. Jag tror att skivan kom med på årsbästalistan 1998 till och med. Den är otroligt jobbig att lyssna på. Det är väldigt dystert och avskalat, ett komp och Aidan Moffats mumlande sång (med trevlig skotsk accent). Texterna handlar om uppfuckade förhållanden, otrohet, kukar som varit lite varstans och om vilka jävliga varelser kvinnor är. Är man på rätt humör, d.v.s. nedstämd och deppig så är den här skivan helt rätt. Är man glad och nöjd ska man låta bli att lyssna. ”Arab strap” betyder för övrigt pubesring.

39. Louis Armstrong – Swing That Music

Vad kan jag säga? Man ska prova allt. Den här har jag nog aldrig lyssnat på från början till slut. En sån där skiva som kostade typ 20 spänn. Jag var väl lite nyfiken och slog till. Jazz är inte min grej.

40. Ass Ponys – Some Stupid With a Flare Gun

Om Pop var min ungdoms särklassigt främsta inspirationskälla till musik så är min vän Mattias detsamma nu för tiden och har så varit under ett antal år. Den här skivan är ett tips från honom. Året kan ha varit 2002 eller nåt sånt och det var nog ungefär vid den här tiden som Mattias seglade om mig ifråga om att konsumera musik. Sen dess har jag fått kämpa för att hålla jämna steg med honom. Och en mängd trevliga upptäckter har varit resultaten av hans tips.

Den här skivan tillhör skaran av bra skivor som saknar det lilla extra. Jag lyssnade på den ett tag när den var nyinförskaffad men jag tog aldrig upp den i min kanon. Skivan innehåller dock två favoriter – låtarna Magnus och X-tra Nipple. Den förstnämnda tror jag de flesta förstår varför jag har fallit för. Den senare kan jag förklara genom att länka hit.

41. Burt Bacharach – The Best of Burt Bacharach

Jag är väldigt svag för Burt Bacharachs kompositioner. Han har skrivit ett knippe helt fantastiska poplåtar och alla finns de med på den här samlingen. Problemet är bara, vilket jag inte visste när jag köpte skivan, att skivan är nästan helt instrumental. Tråkigt att bli blåst på sånginsatser av bland andra Dionne Warwick.

Blandbandet kommer här. Jag skippar jazzen. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska välja från den skivan. Dessutom finns det många låtar från andra skivor som jag redan har avverkat som förtjänar sin plats på ett blandband. Jag tar mig friheten att blanda ganska friskt hädanefter.

En mix på förra inlägget

… finns här.

Från början

Idag kunde jag inte bestämma vilka skivor jag skulle rippa så jag tog helt enkelt och började från början. Först i skivsamlingen (som naturligtvis är alfabetiserad) har jag placerat siffror. Det är inte helt konsekvent för 16 Horsepower har jag placerat på ‘S’. Jag motiverar det med det enkla faktum att de skriver bandnamnet helt med bokstäver på första skivan. Nåväl, först i hyllan kommer:

# 31. 50 Cent – Get rich or die tryin’

Ja, jag har en del hip hop i samlingen. En period i tjugoårsåldern provade jag det mesta, jag läste Pop som en handledning och allt som beskrevs i positiva ordalag nappade jag på. (Dock inte R. Kelly, även jag har en gräns) På Pop-redaktionen fanns det ett antal personer som gillade hip hop och på den vägen var det. Jag köpte en del skivor, och de var helt ok, men det fastnade inte riktigt. Jag körde vidare på popspåret.

När den här skivan kom 2003 hade jag slutat läsa Pop. Den fanns inte längre. Men 50 Cent kunde jag liksom inte att missa, han var över allt. Jag tyckte att In da club var bra så jag skaffade skivan. Den gick ganska varm en period tills nåt annat fångade min uppmärksamhet. Men nu finns den alltså här och den är helt klart lyssningsbar om man får för sig att lyssna på den, vilket jag aldrig får.

Sen kommer två skivor av Ryan Adams:

32. Heartbreaker

33. Gold

När Heartbreaker släpptes 2000 befann jag mig på Island och jobbade på en bondgård. Det var min brorsa Erik som tipsade om ”Ryan, inte Bryan, Adams”. Jag tror att det var nån gång efter det att jag hade kommit hem som jag undersökte tipset. Kanske hade andra skivan hunnit komma då, jag minns inte riktigt.

Jag har aldrig riktigt fastnat för Ryan Adams. Han har ett par riktigt bra låtar, men jag tycker det blir lite tråkigt i längden. Det är för många halvdana låtar på skivorna.

34. Adorable – Against perfection

Denna skiva har jag skrivit om tidigare och jag tror inte att jag har nåt att tillägga. Skivan köptes i Stockholm när vi som läste ekonomisk var på studiebesök på Riksdagen. Som sagt, mycket gymnasiekänsla.

35. … And you will know us by the trail of dead – Source tags & codes

Ju nyare skiva desto mindre har jag att skriva om den märker jag. Skivan kom 2002, men jag vet inte om jag skaffade den när den var ny eller hur det var. Det var en artikel i Sonic (inte Pop för en gångs skull) som jag läste på jobbet som fick mig att bli intresserad. Och ja… det är en bra skiva, men från och med 2001kan man nog säga att jag konsumerar musik i så stora mängder att inget blir riktigt ordentligt genomlyssnat. Jag går hela tiden vidare mot nya upptäckter. Så håller jag på än idag. Det här är en sån skiva som fick några veckor av min uppmärksamhet och sen glömdes den bort.

Gah!

Fredagar brukar vara en glädjens högtid, men idag är jag lite ledsen. Flight of the Conchords går ju inte längre.
Som tur är finns det välsignade nätet att vända sig till i såna här stunder.

Yeah!

Jon Spencer Blues Explosion. En gång i tiden tyckte jag att de var förbannat bra. Idag lyssnar jag aldrig på dem. Så kan det vara. De musikaliska preferenserna förändras. 1996, då jag köpte Now I Got Worry, var mina preferenser uppenbarligen synkade med JSBX. Men 1996 var ett galet år. Jag pluggade andra året på universitetet. Studentlivet hade mig i ett järngrepp, jag var såld. Det gick vilt till. Fester var och varannan dag. Det var nog så att den här musiken passade bättre in då. För den är galen, vild och väldigt rörig, precis som livet och känslorna var då 1996.

# 25-30:

25. Mo’ width

26. Extra width

27. Orange

28. Now I got worry

29. Acme

30. Plastic fang

Vi dog inte

Jorden gick inte under igår. Vad förvånande! Och jag som lät bli att rippa skivor eftersom jag tänkte att det skulle vara ogjort arbete. Då antar jag att jag kan fortsätta med mitt projekt. Jag tror att Jon Spencer Blues Explosion står på tur.

Best of The Smiths

På enskild begäran har jag knåpat ihop en Smithsmix. Lyssna och njut.