Den riktige mannen

Kenneth and the Knutters efterfrågade nån gång på 80-talet en riktig man som kunde ”dricka öl och åka hoj”. Är det en sån man Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar vill ha?

Nej, jag orkar inte riktigt ge mig in i den här stormen som rasar kring kärleksfulla käftsmällar och korv med mos-knull, men kan ändå inte låta det gå okommenterat förbi. Jag anar, tror jag, ungefär vad de vill säga men det är lite svårt att greppa när språket i inlägget är något mer poetiskt än vad man är van vid i en debattartikel. Att döma av den debatt som har blossat upp så har de lyckats med sitt uppsåt, även om de inte är helt nöjda med reaktionerna. Och det är min erfarenhet att man inte får så här kraftigt mothugg om man är helt ute och cyklar. Zandén och Gyllenhammar har uppenbarligen hittat en mycket öm tå att stampa på.

Jag har också ömma tår. Det som stör mig är den här formuleringen:

Idén om att stå brud är den förhärskande, konventionella bilden av vår dröm. Kyrkans sätt att förtiga den kvinnliga sexualiteten. Byt idé! Längtan kan lika gärna vara att leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare.

Här tycker jag att Zandén/Gyllenhammar tar en sak som lite för för givet. Är det verkligen en självklarthet att det är kvinnan som tar hand om det skilda parets gemensamma barn? Gemensam vårdnad är väl ändå rätt så vanligt? Och i de fallen är det väl inte helt ok om ena parten sticker och bosätter sig på en grekisk ö? Men ok, de har väl rätt att drömma.