Trött småbarnsförälder

Idag blev jag för första gången kallad ”trött småbarnsförälder”. Det är väl ett epitet som ligger nära till hands för personer som befinner sig i den fas i livet som jag själv gör. Anledningen till detta tilltal var att jag själv på vår kick off idag berättade att jag var glad att börja jobba efter semestern, för på jobbet kan jag vila upp mig. Även om det var menat som ett skämt så ligger det en del sanning bakom uttalandet. Det är fan ingen vila att vara hemma och vara ledig för tillfället. Lite slarvigt så ”skyller” jag på barnen för den här situationen, men egentligen är det ju inte alls deras fel. Felet är att deras föräldrar har valt att flytta in i en 50-talsvilla med allt vad det innebär. Det som jag upplever som jobbigt hemma är att det finns oändligt med saker som ska göras på huset och i trädgården och det är omöjligt att få dessa saker gjorda när man dessutom har två småbarn.

Den här situationen har vi själva satt oss i och det är inget att gnälla över, det är bara att det är lite intressant att personer i min sits och personer i vår omgivning kallar oss för ”trötta småbarnsföräldrar” när vi egentligen borde kallas ”trötta villaägare”.

En annan sak som är intressant är att jag trots allt beklagar mig över att det är jobbigt när det faktiskt är så att det här problemet har ”drabbat” många många andra före mig. Det är allmänt känt att småbarn och husköp är förenat med jobb, bekymmer och problem. Ändå så gör jag och många med mig samma misstag – vi köper gamla gistna hus och passar samtidigt på att avla barn. Villa ska man väl egentligen köpa när man är i femtioårsåldern och faktiskt har tid att ägna sin odelade uppmärksamhet åt den.

Men, men, jag är uppvuxen i villa och på något sätt så är det, när hjärtat får bestämma, den boendeformen som jag förknippar med barndom, familjebildning och en trygg uppväxt. Om hjärnan hade fått bestämma hade jag konstaterat att jag är en lägenhetsmänniska och stannat där. Åtminstone till min femtioårsdag.