Den riktige mannen

Kenneth and the Knutters efterfrågade nån gång på 80-talet en riktig man som kunde ”dricka öl och åka hoj”. Är det en sån man Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar vill ha?

Nej, jag orkar inte riktigt ge mig in i den här stormen som rasar kring kärleksfulla käftsmällar och korv med mos-knull, men kan ändå inte låta det gå okommenterat förbi. Jag anar, tror jag, ungefär vad de vill säga men det är lite svårt att greppa när språket i inlägget är något mer poetiskt än vad man är van vid i en debattartikel. Att döma av den debatt som har blossat upp så har de lyckats med sitt uppsåt, även om de inte är helt nöjda med reaktionerna. Och det är min erfarenhet att man inte får så här kraftigt mothugg om man är helt ute och cyklar. Zandén och Gyllenhammar har uppenbarligen hittat en mycket öm tå att stampa på.

Jag har också ömma tår. Det som stör mig är den här formuleringen:

Idén om att stå brud är den förhärskande, konventionella bilden av vår dröm. Kyrkans sätt att förtiga den kvinnliga sexualiteten. Byt idé! Längtan kan lika gärna vara att leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare.

Här tycker jag att Zandén/Gyllenhammar tar en sak som lite för för givet. Är det verkligen en självklarthet att det är kvinnan som tar hand om det skilda parets gemensamma barn? Gemensam vårdnad är väl ändå rätt så vanligt? Och i de fallen är det väl inte helt ok om ena parten sticker och bosätter sig på en grekisk ö? Men ok, de har väl rätt att drömma.

En som kan

Medan jag själv lider av en tredje gradens idétorka och sitter och väntar på en snilleblixt läser jag andra bloggar som skrivs av såna som kan.

En som kan är Svante Tidholm som i XX-bloggen i ett inlägg formulerar det jag har ägnat ca 300 inlägg åt att säga. Läs själva här.

Det kunde ha varit värre, men också betydligt bättre

Det regnar

Det är skolstart - årets tuffaste period på jobbet

Det regnar

Det blir mörkare och mörkare på kvällarna

Jag vill ha ett nytt jobb

Det regnar ju för faan jämt! Varje dag!

”Ett hus är en maskin att leva i”. Och som tar kål på en.

Jag glömde använda deodorant imorse

TV4:s dokumentärsatsning

Jag har förstått att TV4 satsar hårt på dokumentärer på tisdagarna under hösten. Förra veckans informativa mästerverk om kvinnors svettningar följdes idag upp av den, med största sannolikhet, storslagna och intressanta dokumentären Hjälp – jag kan inte sluta fisa! Vågar man hoppas på en dokumentär om kräkningar nästa vecka?

Så här mitt under brinnande OS när Stefan Holm just gett oss en hedrande fjärdeplats kan jag passa på att avliva en myt. Eller rättare sagt vidarebefordra nyheten att Metro har avlivat en myt – myten om OS-pappan.

Pappor tar inte ut sin föräldraledighet i samband med stora internationella mästerskap, så det så. Och varför ska man göra det när man kan se sändningarna på nätet i sitt arbetsrum?

Man kan inte ha roligt jämt

”Man kan inte ha roligt jämt”, så sa min kära mor alltid till mig när jag var liten och beklagade mig över att jag hade tråkigt. Den visdomen vill jag dela med mig av till Expressens Svend Dahl vars krönika från den 22/7 jag nu grävt fram och tagit del av. Där erkänner han att den sex månader långa pappaledigheten ”ofta var fruktansvärt tråkig”. Som jag tolkar det menar han också att barn förmodligen skulle må bättre av och tycka att det var roligare att börja på dagis tidigare än vad som idag är vanligt.

Jag förstår hans synpunkter. Att vara föräldraledig är väl inte särskilt ”kul” alla gånger och även jag tvivlade på att jag själv var tillräcklig stimulans för vår dotter när hon var i ettårsåldern. Men att vara föräldraledig har andra värden som jag ser det, som enligt mitt tycke överväger det tråkiga. Till exempel ser jag som pappa min ledighet som en chans att komma kapp min fru i relationen till våra barn. Mammorna har ett gigantiskt försprång där och som jag ser det gäller det att verkligen anstränga sig så att jag själv får en lika bra relation till våra barn. Vad gäller dottern så anser jag att jag har lyckats. Min fru och jag har delat på ledigheten ganska exakt på hälften och vår dotter är varken mammig eller pappig, det går lika bra vem som än ”nattar” henne och saknar oss lika mycket när någon av oss är borta. Så för att svara på tråkighetspunkten: javisst är det tråkigt då och då, men jag skulle tycka att det var ännu tråkigare, jag skulle rent utav bli ledsen, om dottern alltid gick till min fru när hon ramlade och slog sig.

Men det är inte bara en chans till att hålla jämna steg med mamman i relationen till barnen. Det är den bästa chansen man som förälder har att verkligen lära känna sitt barn. Jag märker en otrolig skillnad på hur jag förhåller mig till våra barn. Det är helt enkelt så att jag inte känner sonen ordentligt. Det har naturligtvis en del med att göra att han bara är sju månader medan dottern är drygt två år, men det räcker inte som förklaring. Jag ser verkligen fram emot min pappaledighet då sonen och jag äntligen får vara ifred med varandra. Det är nåt som jag absolut inte vill mista. När vi i Sverige har denna unika möjlighet att spendera relativt lång tid med våra barn tycker jag att det är idiotiskt att inte ta vara på den möjligheten. Det är ett par år i ens barns liv som man själv rår om det helt själv, sen är barnet större delen av tiden på dagis och sen skolan. Som förälder är man hänvisad åt trötta kvällar och fullspäckade helger. Självklart ska man suga musten ur föräldraledigheten.

Trött småbarnsförälder

Idag blev jag för första gången kallad ”trött småbarnsförälder”. Det är väl ett epitet som ligger nära till hands för personer som befinner sig i den fas i livet som jag själv gör. Anledningen till detta tilltal var att jag själv på vår kick off idag berättade att jag var glad att börja jobba efter semestern, för på jobbet kan jag vila upp mig. Även om det var menat som ett skämt så ligger det en del sanning bakom uttalandet. Det är fan ingen vila att vara hemma och vara ledig för tillfället. Lite slarvigt så ”skyller” jag på barnen för den här situationen, men egentligen är det ju inte alls deras fel. Felet är att deras föräldrar har valt att flytta in i en 50-talsvilla med allt vad det innebär. Det som jag upplever som jobbigt hemma är att det finns oändligt med saker som ska göras på huset och i trädgården och det är omöjligt att få dessa saker gjorda när man dessutom har två småbarn.

Den här situationen har vi själva satt oss i och det är inget att gnälla över, det är bara att det är lite intressant att personer i min sits och personer i vår omgivning kallar oss för ”trötta småbarnsföräldrar” när vi egentligen borde kallas ”trötta villaägare”.

En annan sak som är intressant är att jag trots allt beklagar mig över att det är jobbigt när det faktiskt är så att det här problemet har ”drabbat” många många andra före mig. Det är allmänt känt att småbarn och husköp är förenat med jobb, bekymmer och problem. Ändå så gör jag och många med mig samma misstag – vi köper gamla gistna hus och passar samtidigt på att avla barn. Villa ska man väl egentligen köpa när man är i femtioårsåldern och faktiskt har tid att ägna sin odelade uppmärksamhet åt den.

Men, men, jag är uppvuxen i villa och på något sätt så är det, när hjärtat får bestämma, den boendeformen som jag förknippar med barndom, familjebildning och en trygg uppväxt. Om hjärnan hade fått bestämma hade jag konstaterat att jag är en lägenhetsmänniska och stannat där. Åtminstone till min femtioårsdag.

Isbrytning

Det är dags att bryta isen. Efter en månads tystnad tar jag återigen till orda – hoppas att det är någon som minns mig – utan att egentligen ha nåt att säga. Brist på inspiration kan man nog säga att det är, men jag tänker att om jag börjar lite smått så kanske hjulen börjar rulla igen.

Detta har hänt: sonen sitter upp utan stöd och dottern babblar som besatt från morgon till kväll. Trädgården är det ännu inte ordning på. Jag tycker vi inte gjorde mycket annat än jobbade med diverse husprojekt i somras, ändå hann vi inte med hälften av det vi tänkte oss. Gotlandssemestern bjöd på väldigt bra väder nästan hela tiden och när det var dåligt väder så var vi däckade av maginfluensa så det gjorde inte så mycket.

Detta kommer att hända: jag ska jobba knappt två månader sen är jag föräldraledig tills dagisplats finnes och när det blir är omöjligt att veta.

Detta kommer inte att hända: jag sätter mig i tv-soffan kl. 21:00, sätter på 4:an och tittar på dokumentären Kvinnor som svettas för mycket.