Nåt ska jag väl hinna skriva innan veckans första dag är till ändå. En kort redogörelse för helgen som passerade:
Jag fick se matchen! Vad jag tyckte om den tror jag inte att jag behöver orda så mycket om. Jag kan istället berätta att kvällen var mycket trevlig med god mat och ett förträffligt värdpar. Lite jobbigt var det att dottern blev superspeedad och däckade först ca elva. Innan dess hade hon hunnit välta ut ett glas öl på mattan. De har småbarn själva så det var ingen äkta matta, men lite pinsamt tycker man ju att det är. Själv var jag verkligen inte speedad utan totalt überbakis pga en parmiddag som inträffade på fredagskvällen då jag tackade ja till påfyllning i whiskyglaset typ femton gånger för mycket, men jag lyckades rycka upp mig och var nog rätt så presentabel trots allt.
Uppladdningen inför lördagkvällen bestod i att klippa häcken, den mysiga amerikanska hagtornshäcken med decimeterlånga mördartaggar. Sommarens höjdpunkt med andra ord. Det var ett lagom straff för mina synder på fredagkvällen.
Avslutningsvis söndag. Framåt kvällen får jag av hustrun höra att Esbjörn Svensson omkommit och jag blir omtumlad. Så tragiskt. Jag är inget jazzfan, inte alls. Jag förstår mig inte alls på det. Men en kväll för sex-sju år sen såg jag Esbjörn Svensson Trio på Gotland Chamber Music Festival och då för en kväll förstod jag. Konserten var i nån av kyrkoruinerna i Visby, minns inte vad den heter, och den var helt grym. Inramningen, ruinen, tillsammans med musiken skapade en magisk atmosfär. Det är ett av mina bästa konsertminnen. Esbjörn Svensson var utan tvivel en utomordentlig musiker. I sammanhanget är dock mina personliga konsertminnen skrutt. Sorgligast är givetvis att de som stod honom närmast har förlorat honom alldeles för tidigt.
Esbjorn Svensson Trio Dodge The Dodo
