Jag tänkte återvända till en sak som jag berörde i ett tidigt inlägg – att böcker helst ska berätta historier som är sanna, iallafall om unga får välja. Jag har lite svårt att förstå det där. Om det är sant eller inte är, enligt min ringa mening, helt betydelselöst om boken i sig är dålig. Som exempelvis Pojken som kallades Det. Det är en sann historia – och en verkligen hemsk sådan – men det är en ganska medioker bok om man ser till litterär kvalitet.
Jag stöter på det här nästintill dagligen. Det kommer en elev och vill ha en bok som ”har hänt på riktigt”, gärna ska det handla om nån hemskhet som barn- eller hustrumisshandel, tvångsäktenskap eller incest. Det finns elever som bara läser såna böcker och de anser att de här böckerna är bra just för att de är sanna. Några andra kriterier har de inte. Egentligen tycker jag inte om att sätta mig på några höga hästar och kritisera vad andra läser och på vilka bevekelsegrunder de gör det, men det här fenomenet förstår jag mig helt enkelt inte på.
Anledningen till att jag skriver om detta just idag är för att jag läste denna artikel i DN som handlar om att Bonniers inte tänker ge ut James Freys nya roman Bright Shiny Morning. Det blev ju stor uppståndelse när hans Tusen små bitar visade sig vara till stora delar påhittad trots att den benämndes självbiografisk. Frey fick sätta sig i Oprahs soffa och be om ursäkt. Jag har läst boken, men gjorde det efter det här avslöjandet så det är svårt att bedöma hur jag hade reagerat om jag hade trott att det var självbiografiskt. Nu kände jag alltså till att det var påhittat, men tyckte att det var en mycket bra bok ändå. Jag anser att det är en bra bok. Punkt. Att händelserna i boken inte är självupplevda gör inte boken sämre. Frey är, till skillnad från exempelvis Dave Pelzer som skrivit Pojken som kallades Det, en bra författare med en egen stil och en förmåga att berätta en historia på ett intressant sätt. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka det så därför blir jag lite förvånad att Bonniers nobbar hans senaste alster, som för övrigt saluförs som fiktion. Bokhoran Helena har läst den och kallar den ”bästa amerikanska romanen hittills”. Låter som den borde gå att sälja.
juni 13, 2008 kl 10:58 |
Det är klart du förstår dig på. Tänk: om din vän berättar en sann historia om vad som hänt honom, eller en om vad som skulle kunna. Apa dig inte. Sen är klart att intresset missbrukas, ungefär som porr, mord (deckare). Men apa dig inte.
juni 13, 2008 kl 12:37 |
En usel jämförelse, men ok. Självklart förväntar jag mig att min vän talar sanning när han/hon berättar om nåt som har hänt. Men det skulle kunna vara mer underhållande om min vän hittade på en historia om nåt som inte har hänt och berättade den på ett skickligt sätt.
juni 13, 2008 kl 22:44 |
Hm, ska nog säga att jag helst läser en bok som INTE är självbiografisk. Som just Pelzers böcker. Flera av mina vänninor och min fd svärmor avrådde mig bestämt från att läsa dom. Och jag har en bok liggande som heter ”När blodsbanden brister” och den kommer just att få förbli liggande. För det är sin sak när någon fantiserar vilt och diktar upp något, men när det HÄNT PÅ RIKTIGT! Då mår jag illa, både fysiskt och psykiskt. Hu!
Förresten, har du läst Doris Lessings ”Det femte barnet”. Kan varmt rekommendera den annars
juni 16, 2008 kl 00:10 |
Har last Bright Shiny Morning och den ar helt underbar! Semi-sant/falsk, fordomar och antaganden, men valdigt, valdigt tilltalande och trovardigt. Hur kan man veta att nagot ar sant?verkligt? Och vad tusan ar verklighet?
Daligt, daligt till Bonnier och lastips till dig!
juni 17, 2008 kl 14:39 |
Det är nog inte bara unga som uppskattar ”verkliga historier”, jag tycker mig höra denna önskan ganska ofta bland vissa av mina vänner också (fast jag är kanske inte så gammal egentligen, även om det känns så ibland
. Ett annat exempel på en sådan här verklighetslögn har jag skrivit om här: http://casparia.blogspot.com/2008/03/frfattaren-som-har-skrivit-den-hr-boken.html
juni 18, 2008 kl 14:07 |
Det är helt riktigt att det inte bara är unga som vill läsa ”verklighetsbaserat”, det tror jag varje folkbibliotekarie kan skriva under på!
Det är väl en del i den allmänna trenden om att fiktion inte anses leva upp till verkligheten. Jag säger ett ord: dokusåpa. (Men visst börjar fiktionen återerövra lite space, åtminstone i tv?)
juni 19, 2008 kl 09:26 |
Artikeln som jag länkade till handlar om att unga vill läsa verklighetsbaserade böcker. Det var egentligen därför jag formulerade mig så.
En sak som jag funderat på är att det här inte alls gäller för film. Där får det tvärtom vara hur verklighetsfrämmande som helst. Undrar varför det är så?
oktober 10, 2008 kl 12:28 |
asså jag e på tur och ska läsa den andra boken satt du bara vet så älskar jag dina böker så du e jätte duktig varje gång jag läser boken får jag tårar jag önskde att värden inte var så här utan att man kunnde käna lätnad och trygghet som i det andra
livet jag önskade att vi mäniskor som har råd med kläder,mat,en säng m,m jag önskade att livet bara var som sommarens glitter en dag ska jag allt hjälpa de fattiga och ge de en bra ekonomi och bra framtid.:)