EM! Nu är det fotbolls-EM!

eller hur var det Håkan Södergren sjöng?

Snart börjar det! Fotbolls-EM är förstås en högtid. Ibland kan det till och med vara en större högtid än VM. Som 1988 till exempel, det var en långt större njutning att följa det mästerskapet än det efterföljande VM:et 1990 som var katastrofalt tråkigt. I år känner jag mig inte så insatt i lagens styrkor och svagheter. Jag sätter mig i soffan ganska förutsättningslöst. Vilka som kommer att vinna? Som sagt, jag famlar i mörkret men min gissning får bli Spanien, nån gång ska de väl lyckas? Hur går det för Sverige? Åt helvete. Ett kanske två poäng och hemresea efter gruppspelet. Det är förvisso otroligt starkt att ta sig till de stora mästerskapen år efter år, men väl där brukar det inte hända så mycket. Sammanlagt tre vinster på fyra mästerskap EM 2000 – VM 2006, det är inte direkt lysande. Men det är ju kul att vara med, som man säger.

Sen är EM speciellt av en annan anledning. Förra EM inleddes med en dejt. Vi träffades och fikade och till min glädje föreslog hon att vi skulle gå hem till henne och se matchen, det vill säga Sveriges öppningsmatch mot Bulgarien. Som vi alla vet körde Sverige över Bulgarien och Henke Larsson gjorde ett av Sveriges snyggaste mål genom tiderna. Dejten gick också bra, även om jag stannade lite längre än vad som är kutym. Hon hade dessbättre överseende med min brist på folkvett så det blev en fortsättning.

Det blev en forsättning även för Sveriges del, en fortsättning som var klart godkänd. En förlust på straffar mot Holland gjorde att vi åkte ut i kvartsfinalen. Fortsättningen för min del blev ännu bättre. Vi gick hela vägen till prästen (eller rättare sagt ambassadspersonalen med tillstånd att viga). Min kära hustru har bibehållit sitt övereende med mitt bristande folkvett och jag har ännu inte åkt ut.

Uppdaterat

Ameh! EM! Nu är det fotbollsfeber! ska det ju vara ju.