Att Thomas Bodström har fått en bok publicerad är väl helt i sin ordning, det kan jag unna honom. Men måste han skriva en deckare?! Svämmar vi inte redan över i deckare? Jag har förstått att man inte tycker det om man är en inbiten deckarläsare, för då kan man aldrig få nog. Men jag är inte en inbiten deckarläsare. Jag kan läsa en deckare då och då, ibland kan jag till och med tycka de är riktigt bra, men jag förstår inte varför det måste gödslas med dem.
Igår satt jag och gick igenom sambindningslistan. För er som inte är biblioteksfolk kan jag berätta att sambindningslistan är en sammanställning av aktuella böcker som Bibliotekstjänst ger ut. Där presenteras de nya böckerna med en kort recension. Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att varannan skönlitterär bok i listan är en deckare. Och det som inte är deckare är ofta nåt väldigt smalt, existentiellt grubbleri från östeuropa. Var är “mellanregistret”? Är det chick liten det?
Jag är medveten om att jag möjligen går en smula till överdrift, men just nu känns det som flödet av deckare är lite väl stort för min smak, och sommaren har knappt börjat. Snart kommer tv:n också att hemsökas av brittiska deckare som vadar omkring bland lik på den pittoreska engelska landsbygden. Eller är hela Midsomer utplånat nu?
Nåväl, vad jag egentligen ville komma till var mottagandet av Bodströms deckare. Han har ju verkligen sablats ner fullständigt. Själv har jag inte läst boken och har inga som helst planer på att göra det heller, men jag har läst DN:s och SvD:s recensioner som inte är nådiga. Det är alltid kul att läsa så odelat negativa recensioner, men det som är ännu roligare är att läsa Bodströms reaktion på sågningarna. SvD ringde av nån anledning (strö salt i såren?) upp honom och undrade hur han såg på saken. Hans svar är ett intressant exempel på hur man kan glida undan kritik. Personligen tycker jag såväl DN:s som SvD:s recensent fokuserar främst på boken och Bodströms stilistik, eller brist på densamma. Men hans hållning är förstås bekväm i det här läget.
Jag skrev att jag inte planerar att läsa boken och det har inget med de här recensionerna att göra utan främst på det faktum att han har valt att skriva just en deckare. Det är så sanslöst förutsägbart att det blir löjligt. Kunde han inte försökt sig på nåt annat? En samling haikudikter, ett epos på hexameter, manga? Eller varför inte lite chick lit?
juni 4, 2008 kl 12:28 |
Som du säger översvämmas bokutbudet av deckare, och vi som inte är deckarfantaster har verkligen skäl att undra varför.
Om man ska vara lite pessimistisk kan man ju tolka det som så att formellitteraturen är lättare att ta till sig i en tid då läsförmågan i befolkningen sjunker. Kanske tror också en och annan att “det här med deckare kan väl inte vara så svårt att skriva”, bland dem Bodström. Och några till.
Och uppenbarligen spelar den litterära nivån på böckerna inte så stor roll för ganska många läsare. Annars skulle ju t ex inte Camilla Läckberg sälja så bra. Man kanske skulle köra en LUS-analys på vår vuxna befolkning.
http://www.bibo.se/