Idag är inte bara dotterns födelsedag. Det var även dagen då jag för första gången på mycket länge gick till tandläkaren. Jag tackar mina goda gener som utrustat mig med en problemfri uppsättning tänder och mina föräldrar som lärt mig vikten av en god tandhygien för det var inte mycket att anmärka på.
Tandläkaren frågade mig om jag dricker kaffe vilket jag erkände. “Det missfärgar tänderna”, sa han. “Ja”, sa jag. Det var knappast ny information och jag har inga planer på att sluta med min favoritdrog för en sån petitess. Han uppmanade mig också att bli flitigare med tandtråden. Jag lovade bättring.
Det är många som tycker att tandläkarbesök är bland det värsta man kan vara med om. “Tandplågarn” kallades det i skolan när vi var små. Jag har aldrig tyckt särskilt illa om tandläkaren, men så har jag aldrig haft några större problem med mina tänder, inte förrän i vuxen ålder då fotboll, fylla och våldsamma lekar med hund har resulterat i sönderslagna framtänder.
Det var förresten tack vare tandläkaren som jag slutade använda napp. Mamma och pappa sa att tandläkaren skulle bli arg om jag hade napp (nåt i den stilen sa de, men jag vet inte exakt hur de formulerade sig). Jag var en stor nappmissbrukare. Jag kunde inte bita ihop framtänderna i över- och underkäken eftersom tändernas tillväxt hindrades av den ständigt förekommande nappen. Tänderna nådde inte varandra helt enkelt. Så vid fyra års ålder på den stora dagen då första tandläkarbesöket skulle gå av stapeln så kastade jag mina nappar. Jag minns det faktiskt själv.
Men tandläkaren kan inte få mig att sluta dricka kaffe.
