som Per Ledin sa i SM-finalserien häromåret. Jag har ju dragit en lans för jämställdheten här på bloggen, i synnerhet vad gäller barnledighet där jag har varit starkt kritisk till hur vi män sköter oss. Jag ska inte lägga ut texten om det nu, jag vill bara poängtera att jag inte tillhör dem som tycker att kvinnor är ena jävla gnällspikar som borde ta tag i sina liv och sluta skylla alla oförätter på oss män så fort jämställdhetsfrågan diskuteras. Men även jag har en gräns.
Det handlar om en av förra veckans snackisar i tidningarna, den att kvinnor förlorar och män vinner på att gifta sig och skaffa barn. Att det är vid familjebildningen som ojämställdheten växer och verkligen blir ett problem det är en verklighetsbeskrivning som jag ansluter mig till. Vad det beror på och vad man skulle kunna göra för att få bukt på problemet det har jag funderat kring tidigare. (Kolla jämställdhetskatagorin så hittar ni nog om ni är nyfikna) Men när jag läser Maria Svelands och Ebba Witt-Brattströms kommentarer i frågan måste jag säga stopp och belägg. Det kan inte vara männens ansvar att förhandla om kvinnors löner. Det är heller inte överens med min världsbild att kvinnor sköter markservice (vad det nu står för), stannar hemma länge med barnen, hämtar och lämnar på dagis och vabbar för att “det förväntas av dem”. De mammor som jag känner verkar göra det för att de vill det. De som inte vill har män som delar på det ansvaret.
Vad jag har undrat i det sammanhanget är varför fler män inte vill göra det här, vara hemma länge med barnen osv. Det kanske är naivt men jag tror att när männen tar vara på möjligheten att vara hemma med sina barn i lika stor utsträckning som kvinnor gör, så kommer många problem av den arten som det handlar om här att få sin lösning. Om män är föräldralediga lika länge, vabbar lika ofta och behöver ändra arbetstid för att få ihop dagishämtningar och lämningar så finns det inte längre något skäl till varför kvinnans ställning på arbetsmarknaden försvagas. Men det handlar inte om solidaritet från männens sida. Det måste vara upp till varje kvinna att säga ifrån om hon inte ställer upp på att ta hela föräldraledigheten, gå ner i arbetstid eller att alltid vabba. Jag vill inte lägga över allt ansvar på kvinnan, men så mycket måste man kunna kräva. Att männen också har ett ansvar är en självklarhet, men det är en annan diskussion.
Witt-Brattström och Sveland pratar om den förlegade inställningen om att mannen är huvudförsörjare och jag instämmer till fullo. Det gäller ju också att kvinnor tycker att det är önskvärt att bryta med den inställningen.
maj 27, 2008 kl 10:19 |
Håller i princip med dig, i synnerhet om att det är obegripligt att inte fler män väljer att vara hemma mer. Men det du glömmer är att pengar är makt, och den som inte har så mycket av denna vara kanske inte har samma möjlighet att sätta press.
Det finns säkert kvinnor som skulle vilja ta ut färre dagar men som inte gör det för att de tjänar mindre än sina män och det kostar mer om han är ledig. Åtminstone tror många att det är så, utan att räkna på det ens. När man räknar upptäcker man i stället att det kanske inte alls kostar så mycket att han är ledig.
Det jag vill säga är att visst bör kvinnor ställa krav på sina män och värdera arbete högre, men att det finns faktorer som gör att de inte befinner sig i samma starka valposition som många män gör.
maj 27, 2008 kl 22:19 |
Det är helt säkert så att det är en ekonomisk fråga för en hel del föräldrar, men generellt sett tror jag inte att det är förklaringen. Väldigt många säger säkert att det är en fråga om pengar, men egentligen handlar det om en traditionell fördelning av ansvarsområden. Mamman stannar hemma för att det är så det ska vara, pengarna blir det som rättfärdigar denna ansvarfördelning.
Men visst, om inkomsten var mer jämnt fördelad så skulle det kanske se annorlunda ut. Man kan iallafall hoppas att det skulle det.