För nio år sen satt jag och min kompis Joel och såg champions league-finalen mellan Manchester Utd och Bayern München hemma i mitt korridorsrum i Ryd (studentghettot i Linköping). Det var en grymt påfrestande historia där Man U låg under men vände och vann på stopptid.
Igår, nio år senare, satt jag och min sovande son Victor och såg champions league-finalen mellan Manchester Utd och Chelsea hemma i min villa i Hjulsbro (medelklassvillastadsdel i Linköping). De yttre omständigheterna för mig som publik hade onekligen förändrats radikalt, men än en gång var det grymt påfrestande. Mitt med åren alltmer slumrande supporterhjärta chockades igång och hamrade som besatt när spänningen stegrade och stegrade. Under straffläggningen var jag ett vrak och när till slut avgörandet föll flög jag upp och jublade (lågt för att inte väcka sonen) i en blandning och glädje över segern och lättnad över att plågan var över. Att sen gå och lägga sig och försöka somna efter en sån anspänning var inte lätt.
Som den tönt jag innerst inne är firar jag segern med att gå omkring i matchtröja på jobbet.
