Magnus – pros et cons

Anders bad mig svara på några frågor, så jag gör väl det.

Vad jag lyckats med:

Att skaffa en riktigt trevlig och funktionell familj i ett trevligt hus i ett trevligt område av stan. Familjen är det bästa jag har. Andra småsaker är att jag har hankat mig fram i arbetslivet utan att en enda dag av arbetslöshet, trots (periodvis) bristande ambitioner och värdelösa meriter. Studierna är ett kapitel för sig. Även om jag ofta har frågat mig vad det tjänade till så har jag trots allt lyckats skaffa mig dubbla examina. Att jag har lärt mig att, under gynnsamma förutsättningar, backa med släp är något jag är mäkta stolt över. Man får inte heller glömma min fulländade risotto som jag lyckas gång på gång med.

Vad jag misslyckats med:

Konflikthantering. Så gott som varenda konflikt jag varit inblandad i som vuxen har jag hanterat på ett dåligt sätt. Eller inte hanterat den alls. Ett annat misslyckande är att jag inte har hittat något som jag brinner för på ett professionellt plan – en ambition, en morot, en drivkraft. I den kategorin kan man även placera att jag inte har förvaltat mitt brinnande musikintresse och, jag sticker ut hakan lite, musikalitet. Jag har för fan inte ens lärt mig spela gitarr! Jag borde ha börjat spela gitarr istället för trumpet. Eller trummor som jag ville men inte fick för mamma. Jag borde ha startat ett band när jag var femton istället för att inbilla mig att jag var intresserad av mopeder. Jag borde åtminstone ha satsat på att skriva om musik som en ex-flickvän försökte pusha mig att göra, men jag var för feg för att ens ge det ett försök.

Vad jag låtsas:

Att allt, förutom såser, reder sig själv bara man väntar lite. Att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Jag låtsas också att jag hänger med och att jag förstår. Att den andra har rätt fast jag vet att han/hon har fel. Ibland låtsas jag att jag är The Dude.

Jag skickar vidare stafettpinnen till Kalle, Anna-Stina och Rebecca.