Vi behöll vår värdighet ända till fyrasnåret då åldern tog ut sin rätt och vi kröp till kojs.
Matte hade planerat minutiöst för en lyckad kväll och natt. Lunchen bestod av palt så vi hade en bastant grund att stå på inför vad som komma skulle. DVD:n var laddad med film som vi såg redan på eftermiddagen då vi fortfarande var kapabla att ta till oss den.
Sen var det öl, whisky, botaniserande i bra musik och två goda vänner som diskuterar livets stora och små frågor. Det går inte att på ett enkelt sätt beskriva värdet i såna kvällar, såna diskussioner eller såna vänner.
På resan dit satt bröderna Rongedal bakom mig och sov. En storväxt och bullrig skåning gick fram och fotade dem med mobilen och sa till en annan medlem i bandet, som om det var en naturlig sak att säga: ”de är så fula när de sover”.
Botaniserandet i musik är alltid en viktig aktivitet när Matte och jag träffas så här. Följande låt får representera den här senaste sessionen.
Wolf Parade – Language City
maj 14, 2008 kl 06:58 |
Först i morse när jag vaknade, tre dagar efteråt, kunde jag säga att jag inte var bakfull längre. Alltså hur i helvete var det möjligt att kröka tre, fyra dagar i veckan fram till tre (+ efterfest om man fortfarande stod upp) på morgonen, leva på snabbmakaroner och Billys panpizza, aldrig träna och ändå lyckas att klara tentorna?
Men nu blir det nya tag, mot framtiden, en framtid utan Borås. Egentligen borde vi kröka som vi gjorde i lördags varenda gång vi träffs framöver bara för det.
maj 14, 2008 kl 15:31 |
Man frågar sig samma sak varje gång: hur fan gick det till?!
Det är definitivt värt att fira upprepade gånger. Varje gång jag tänker på att det är över får jag lust att höja en skål.
maj 17, 2008 kl 10:28 |
Jag skålar med er! Grattis Magnus också!