För ett tag sen läste jag ett inlägg på Blandband. Det handlade om att Adorable har släppt en samlingsskiva, Footnotes. Till skillnad från skribenten är jag väl inlyssnad på gruppens alster, eller i ärlighetens namn begränsar det sig till deras första skiva Against Perfection. Andra skivan kollade jag aldrig upp pga en dålig recension i tidskriften Pop (så sorgligt slaviskt följde vad som skrevs där). Och efter den andra skivan tror jag att de splittrades.
Det här inlägget var början på en nostalgivåg som sköljde över min arma lekamen. Det händer mig ibland att jag gräver ner mig bland gamla godingar och helt glömmer bort att det fakiskt görs bra musik fortfarande.
Den här låten var iallafall en av mina absoluta favoriter – topp 3 skulle jag nog säga – under min gymnasietid och några år framåt. Jag vet inte om det finns nån låt som är mer ”gymnasiet” för mig än den här. Huvudet blir liksom fullt av ”gymnasiet”. Det är nästan så att jag tror att jag är där. Animal Nitrate av Suede är en annan sån där gymnasielåt. Men jag tror jag får återkomma med en essä om det monumentala inflytande Suede hade på mig. Det här inlägget är tillägnat det som en gång i tiden var en av världens tre bästa låtar.
Om det är nån som undrar hur det gick med dotterns tvåårskalas igår så kan jag berätta att det efter en trevande start gick riktigt bra. Födelsedagsbarnet var trött och kinkigt när det skulle ätas tårta (ca kl. 15), men en uppblåsbar pool ändrade på det tillståndet och sen var det en uppåt ända fram till läggdags (ca kl. 21).
För exakt två år sen vaknade jag till min första morgon som pappa. Jag hade sovit i en miserabel säng som rullats in på avdelningen, men det visade sig att vi hade haft tur att jag fick stanna över natt överhuvudtaget. Pappan i paret som flyttade in på vårt rum kvällen efter oss fick åka hem och mamman var otröstlig när de skildes.
Jag låg som sagt där i min så kallade säng och var omtumlad. Dagen innan hade jag varit med om den häftigaste upplevelsen hittills i mitt liv och från och med då hade jag och min fru, som då var min sambo, ansvaret för ett annan människas liv. Jag förstår vår granne som grät när hennes man tvingades lämna henne för det är en på många sätt skrämmande upplevelse att få sitt första barn. Det är lätt att känna sig vilsen. Det finns ingen föräldrautbilding i världen som kan förebereda en på det man ställs inför, iallafall gjorde inte den vi gick det. Jag minns att jag fasade för dagen då sambo och barn skulle få åka hem trots att jag höll på att gå under av leda på BB, men det var tryggt att alltid ha en barnmorska till hands om man undrade nåt.
Samtidigt var det mycket av föräldraskapet som bara fanns där. Det var som att jag under natten hade utrustats med diverse kunskaper och färdigheter som en pappa ska ha. Tidigare hade jag knappt vågat hålla spädbarn i famnen. Vår dotter hanterade jag med en självklarhet som förvånade mig själv. Så det var en morgon av väldigt blandade känslor.
Idag vaknade jag upp i en mycket skönare säng, min egen, men efter en usel sömn. Sovrummet terroriserades av x antal flugor. Det var inga blandade känslor, bara hat. Frågan är vilket djur som är det värsta pesten – mördarsniglar i trädgården eller flugor i sovrummet? Jag lutar åt flugor i sovrummet.
Idag är inte bara dotterns födelsedag. Det var även dagen då jag för första gången på mycket länge gick till tandläkaren. Jag tackar mina goda gener som utrustat mig med en problemfri uppsättning tänder och mina föräldrar som lärt mig vikten av en god tandhygien för det var inte mycket att anmärka på.
Tandläkaren frågade mig om jag dricker kaffe vilket jag erkände. ”Det missfärgar tänderna”, sa han. ”Ja”, sa jag. Det var knappast ny information och jag har inga planer på att sluta med min favoritdrog för en sån petitess. Han uppmanade mig också att bli flitigare med tandtråden. Jag lovade bättring.
Det är många som tycker att tandläkarbesök är bland det värsta man kan vara med om. ”Tandplågarn” kallades det i skolan när vi var små. Jag har aldrig tyckt särskilt illa om tandläkaren, men så har jag aldrig haft några större problem med mina tänder, inte förrän i vuxen ålder då fotboll, fylla och våldsamma lekar med hund har resulterat i sönderslagna framtänder.
Det var förresten tack vare tandläkaren som jag slutade använda napp. Mamma och pappa sa att tandläkaren skulle bli arg om jag hade napp (nåt i den stilen sa de, men jag vet inte exakt hur de formulerade sig). Jag var en stor nappmissbrukare. Jag kunde inte bita ihop framtänderna i över- och underkäken eftersom tändernas tillväxt hindrades av den ständigt förekommande nappen. Tänderna nådde inte varandra helt enkelt. Så vid fyra års ålder på den stora dagen då första tandläkarbesöket skulle gå av stapeln så kastade jag mina nappar. Jag minns det faktiskt själv.
Men tandläkaren kan inte få mig att sluta dricka kaffe.
Det blev en tågbana. Den klassiska åttan med ett lok och några vagnar. En schysst grävmaskin blev det också och ett riktigt fint prinsesstält. Egentligen får blotta ordet ”prinsesstält” mig att krevera men det är faktiskt fint och dessutom tyckte jag det var dags att köpa något riktigt feminint till vår dotter för en gångs skull. Det börjar bli en dålig genusbalans på hennes prylar. Prinsessintresset har också börjat vakna så smått. Den här prinsessan gillar hon.
Sist men inte minst så köpte jag Sven Nordqvists fantastiska bok Var är min syster? i en grym presentutgåva. Den är helt makalös, så jävla fin! Den kommer bli jag som tjatar på henne att vi ska läsa den.
fyller dottern två år och jag är uppspelt som ett barn före julafton nästan. Det är en bra sak med att barn – man kan se fram emot deras födelsedagar istället för sina egna som ju inte är så efterlängtade längre.
Efter jobbet ska jag ner på stan och handla presenter. En Briotågbana är given. Nån typ av tält tror vi också att hon vill ha. Och det är klart tjejen ska ha en grävmaskin. När jag föreslog att vi ska köpa en sminkdocka till sonens födelsedag fick hustrun panik.
Några nya böcker tror jag bestämt att det är dags för också. Jag är ju trots allt bibliotekarie. Jag funderar på den här eller den här. Jag är peppad!
Imorgon ska jag även till tandläkaren. Det ser jag inte fram emot lika mycket.
som Per Ledin sa i SM-finalserien häromåret. Jag har ju dragit en lans för jämställdheten här på bloggen, i synnerhet vad gäller barnledighet där jag har varit starkt kritisk till hur vi män sköter oss. Jag ska inte lägga ut texten om det nu, jag vill bara poängtera att jag inte tillhör dem som tycker att kvinnor är ena jävla gnällspikar som borde ta tag i sina liv och sluta skylla alla oförätter på oss män så fort jämställdhetsfrågan diskuteras. Men även jag har en gräns.
Det handlar om en av förra veckans snackisar i tidningarna, den att kvinnor förlorar och män vinner på att gifta sig och skaffa barn. Att det är vid familjebildningen som ojämställdheten växer och verkligen blir ett problem det är en verklighetsbeskrivning som jag ansluter mig till. Vad det beror på och vad man skulle kunna göra för att få bukt på problemet det har jag funderat kring tidigare. (Kolla jämställdhetskatagorin så hittar ni nog om ni är nyfikna) Men när jag läser Maria Svelands och Ebba Witt-Brattströms kommentarer i frågan måste jag säga stopp och belägg. Det kan inte vara männens ansvar att förhandla om kvinnors löner. Det är heller inte överens med min världsbild att kvinnor sköter markservice (vad det nu står för), stannar hemma länge med barnen, hämtar och lämnar på dagis och vabbar för att ”det förväntas av dem”. De mammor som jag känner verkar göra det för att de vill det. De som inte vill har män som delar på det ansvaret.
Vad jag har undrat i det sammanhanget är varför fler män inte vill göra det här, vara hemma länge med barnen osv. Det kanske är naivt men jag tror att när männen tar vara på möjligheten att vara hemma med sina barn i lika stor utsträckning som kvinnor gör, så kommer många problem av den arten som det handlar om här att få sin lösning. Om män är föräldralediga lika länge, vabbar lika ofta och behöver ändra arbetstid för att få ihop dagishämtningar och lämningar så finns det inte längre något skäl till varför kvinnans ställning på arbetsmarknaden försvagas. Men det handlar inte om solidaritet från männens sida. Det måste vara upp till varje kvinna att säga ifrån om hon inte ställer upp på att ta hela föräldraledigheten, gå ner i arbetstid eller att alltid vabba. Jag vill inte lägga över allt ansvar på kvinnan, men så mycket måste man kunna kräva. Att männen också har ett ansvar är en självklarhet, men det är en annan diskussion.
Witt-Brattström och Sveland pratar om den förlegade inställningen om att mannen är huvudförsörjare och jag instämmer till fullo. Det gäller ju också att kvinnor tycker att det är önskvärt att bryta med den inställningen.
Häromdagen lekte Popjunkien en rolig lek som jag också vill vara med och leka. Jag ska låta min iPod besvara en antal frågor om mig och kanske får jag veta några obehagliga sanningar.
Regler:
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.
NO CHEATING!
Will it be ok?
Teen love
How are you feeling today?
The bones of an idol
How do your friends see you?
Take me anywhere
Will you get married?
Everyone gets a star
What’s your best friends themesong?
Mind the wires
What is the story of your life?
Caring is creepy
What was high school like?
White tooth man
How can you get ahead in life?
Dream on
What is the best thing about your friends?
Berlin
What is tonight going to be like?
How did we forget
What song describes you?
Kontroll på kontinentet
To describe your grandparents?
A train robbery
How is your life going?
Like a hurricane
What song will they play at your funeral?
Between the bars
How does the world see you?
Drown
Will you have a happy life?
Schoolbooks
What do your friends really think of you?
Fuck the world
Do people secretly lust after you?
Like eating glass
How can i make myself happy?
Journey through the past
What should you do with your life?
Straight outta compton
Will you ever have children?
Samma nätter väntar alla
För nio år sen satt jag och min kompis Joel och såg champions league-finalen mellan Manchester Utd och Bayern München hemma i mitt korridorsrum i Ryd (studentghettot i Linköping). Det var en grymt påfrestande historia där Man U låg under men vände och vann på stopptid.
Igår, nio år senare, satt jag och min sovande son Victor och såg champions league-finalen mellan Manchester Utd och Chelsea hemma i min villa i Hjulsbro (medelklassvillastadsdel i Linköping). De yttre omständigheterna för mig som publik hade onekligen förändrats radikalt, men än en gång var det grymt påfrestande. Mitt med åren alltmer slumrande supporterhjärta chockades igång och hamrade som besatt när spänningen stegrade och stegrade. Under straffläggningen var jag ett vrak och när till slut avgörandet föll flög jag upp och jublade (lågt för att inte väcka sonen) i en blandning och glädje över segern och lättnad över att plågan var över. Att sen gå och lägga sig och försöka somna efter en sån anspänning var inte lätt.
Som den tönt jag innerst inne är firar jag segern med att gå omkring i matchtröja på jobbet.
Jag gillar tester i alla dess former därför blev jag glad när jag hittade detta på Biblioteksrelaterat. Typealyzer analyserar din blogg och talar om för dig vilken personlighetstyp du är.
Jag blev tänkaren vilket är helt i linje med den image som jag försöker odla. Det verkar således som att jag har lyckats.
Just nu tänker jag på Champions League-finalen och på hur Man Utd ska pulverisera och förnedra Chelsea.
Hustrun var med dottern hos fotografen igår. Kostade skjortan. Själva fotograferingen alltså, sen ska man ju köpa ett antal kort också. Mormor och morfar ska ett, farfar ett och farmor ett, och så vi själva förstås. Så där ryker väl semesterkassan.
Med tanke på att själva fotograferingen inte var helt gratis så får man verkligen hoppas att resultatet blir bra, eller att nån glassig skvallertidning vill köpa bilderna.
Nu låter jag som en snål jäkel. Det är jag egentligen inte, särskilt inte när det gäller våra barn. Men drygt 1200 pix för ett porträtt på 30×40 cm är väl på gränsen till hutlöst? Och det var ändå ett rabatterat pris. Så är det när man går till stans innefotograf.
Alla som nån gång har lagt ner sin själ i ett blandband, eller läst/sett High Fidelity och tagit del av Robs tankar kring blandbandskonsten, vet att låtordningen är nyckeln till framgång. Jag är helt med Rob på den punkten – man måste öppna med något bra, men inte för bra osv.
Det kan vara en tillfällighet eller så beror det på det ovanstående, men hur som helst så har jag kommit till insikten att jag gillar en skiva bättre om jag lyssnar på den från början till slut istället för att blanda spåren, vilket jag för det mesta har gjort på sistone. Det här gäller särskilt de skivor som jag har införskaffat nyligen. Att sätta en gammal goding på random funkar utmärkt, men för att jag riktigt ska ta till mig en ny skiva så är normal uppspelning att föredra.
Jag vet inte riktigt varför men det känns som en viktig insikt.
Tracey Jordan: I like you man, I’m gonna make you a mixed tape. You like Phil Collins?
Jack Donaghy: I have two ears and a heart, don’t I?
Det är omöjligt att inte nämna vädret. Så här års pratar jag gärna väder. Sommaren är efterlängtad och den, enligt mig, förhatliga vintern borde vara ett minne blott. Men så kändes det inte imorse. En ynka plusgrad visade termometern och bilen var igenisad. På natten hade det varit minusgrader.
Om jag inte minns fel så var det värmebölja förra helgen. Det gick alltså från 25 grader (eller var det ännu mer?) och solsken till minusgrader och snålblåst på en vecka. Ska det va så?!
Vi fick känna på skitvädret igår när det var familjedag på dagis. Utomhusaktiviteter för hela slanten. Kallt som i graven, regn och blåst – det var minst sagt bistert. Barnen hade roligt dock. När vi väl kom hem så satte jag igång en brasa i kaminen och låg sen och tinade i soffan. Vart tog värmen vägen?
Annars var det en lugn helg. Man skulle kunna beskriva den som händelsefattig om man ville, men jag säger lugn. Det var skönt med en sån helg. De börjar bli sällsynta.
Gårdagen var ovanligt hektisk. Jag är väl medveten om att det jag kommer att beskriva är vardag för väldigt många, men det är det inte för mig. Jag är sällan särskilt uppbokad och det är ett medvetet val från min sida. Det är så jag vill leva mitt liv. Men igår var det som sagt mycket att stå i och det är ju kul när det händer nån gång ibland. Jag är dock illa rustad för såna dagar pga min ovana.
Det började med ett kort möte med den nystartade miljögruppen på skolan. Sen bar det av till en arbetslunch med några kollegor från andra gymnasieskolor i stan. Direkt efter jobbet var det krismöte i fotbollslaget där jag numera sitter i styrelsen och direkt efter det quizpub. Det var visserligen inget av det här som var tråkigt eller så, men framåt kvällen var jag rätt så mör. Till råga på allt regnade det när jag gick ifrån quizet. Och busshållsplatsen var tillfälligt flyttat ett kvarter bort pga vägunderhåll vilket gjorde att jag missade bussen och fick stå och vänta en halvtimme på nästa.
När jag till slut kom hem var jag trött, blöt och frusen och fortfarande uppe i varv. Vår son som vanligtvis sover vid den tiden (ca 22:45) hade nyss vaknat. Frugan la honom i babygymet och gick själv och lade sig. Jag som tänkte sitta uppe och se 30 Rock visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till med min uppspeedade kropp så jag lade mig helt sonika bredvid sonen och kände direkt hur jag började komma ner. Ganska snart var jag helt avslappnad och bara låg och beundrade honom där han låg och sprattlade. Vi låg så ett tag och när jag såg att han började tröttna så förflyttade vi oss till soffan. Han somnade nästan direkt och jag slumrade emellanåt till lite också, men mest låg jag där och njöt. Luktade på honom (han är fortfarande tillräckligt ung för att ha lite bebisdoft kvar), klappade honom, pysslade lite med de små knubbiga händerna och bara myste. Fullkomligt avslappnad.
Jag hade en liknande upplevelse när vår dotter var bebis vid ett tillfälle då jag var helt vansinnigt arg på nåt, förmodligen datorn/internetuppkopplingen. Jag tog då dottern och gick och lade mig i sängen med henne. Ursinnet blåste bort direkt.
Så mitt bästa anger management/avslappningstips är – gosa med en bebis.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
