Det är sommar enligt meterologerna. Vilken tur att jag hann byta till sommardäck i lördags.
I helgen var systern med sambo och hälsade på. Det var kul att träffas och dottern tyckte det var väldigt roligt att träffa sin faster. Gissningsvis kommer hon att prata om det ett tag framöver.
Om en månad fyller vår dotter två år. Två år! Det har gått så fort. Systern sa nåt intressant. Hon sa ungefär att det kändes som att hennes brorsdotter borde fylla mer än två år. Det känns som om hon har funnits med ganska länge nu. Man har vant sig så mycket vid att hon finns att man knappt kommer ihåg hur det var innan hon föddes.
Och det är faktiskt sant. Även om tiden har gått fort och det är svårt att fatta att det var två år sen hon föddes så känns det som om hon alltid har funnits på nåt sätt. Jag har svårt att se ett liv utan en dotter framför mig.
”Vad gjorde vi innan vi fick barn?” brukar föräldrar säga ibland. Det kan låta som en korkad fråga och brukar också mottas som en sådan av folk som inte har barn. De flesta brukar syfta på tiden när de ställer denna fråga. Vad gjorde de med all tid som barnen nu tar i anspråk? Men jag ser frågan från ett ännu större perspektiv: Vad fan gjorde jag innan jag blev pappa? Egentligen? Ja, jag läste många fler böcker, jag gick på krogen oftare, jag sov längre på morgnarna, jag var uppe senare på kvällarna, jag gick på bio oftare. Men var det verkligen jag som gjorde allt det här. ”Jag” är ju pappa till två barn. Det känns som det var en annan person. Jag tror inte att jag har förändrats så mycket egentligen, det är bara att den där Magnusen som inte var pappa känns lite främmande.
Äh, ni får ursäkta svamlet. Jag antar att det jag försöker säga är att det är en avgrund mellan livet före och efter barnskaffandet. På alla sätt och vis. Det är inget nytt i och för sig, men min systers kommentar gjorde det så påtagligt. Har jag inte alltid varit pappa?
